Peter Pan Live!

Förra årets experiment med den livesända versionen av "The Sound of Music" (recenserad här) måste ha givit mersmak för NBC bestämde sig ganska snart för att försöka upprepa försöket en gång till. Gäller då att försöka hitta en lämplig föreställning att sätta upp. Följande önskemål fanns: En musikal, gärna en gammeldags sådan, lite käck, oskyldig och familjevänlig. Inget som kan riskera att uppröra något. En klassiker som publiken redan känner väl till. Den får gärna ha många söta barn i rollerna. Att valet föll på en relativt obskyr version av "Peter Pan" ursprungligen från 1954 kanske låter lite udda men det här sin förklaring. Berättelsen om pojken från landet Ingenstans som aldrig växer upp är förstås välkänd nog - även om de flesta idag nog i första hand har sett Disney-filmen. (Absolut så här. I USA och Storbritannien spelas "Peter Pan" väldigt ofta i skolor.)

Låt oss ta det från början. Den engelske dramatikern J.M. Barrie skrev pjäsen om Peter Pan 1904 och den blev en omedelbar framgång på båda sidor av Atlanten. Barrie skrev själv en romanversion med titeln "Peter and Wendy" några år senare. 1954 (året efter att Disneys film hade premiär) gjordes den musikalversion som den här uppsättningen bygger på för Broadway. Ursprungligen var sångerna skrivna av Mark Charlap och Carolyn Leigh men efter att provföreställningarna blivit ganska sågade av såväl kritiker som publik plockade producenterna in veteranerna Jule Styrne, Betty Comden och Adolph Green för att skriva lite nya låtar och förhoppningsvis rädda det hela. (Comden och Green är kanske idag mest kända som manusförfattarna till "Singin' In The Rain" från 1952.) Det gick så där kan en säga. Musikalen blev inte en jätteframgång på scen men TV-kanalen NBC gick in och köpte upp den och visade den live 1955 och det blev en stor succé. Sedan gjorde de om det hela både 1956 och 1960 med i stort sätt samma ensemble. Versionen från 1960 spelades dessutom också in på band och kunde visas i repris i en herrans massa år. Den här versionen av "Peter Pan" i liveformat symboliserar alltså i sig själv på många sätt den första guldåldern för amerikansk television och när en vet det förstår en också varför det var logiskt för producenterna att välja att göra en nyversion.

Det blev en invecklad förklaring det där. Men det kan behövas för den här uppsättningen är en komplicerad soppa, en palimpsest av missriktade grepp. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är rent förskräcklig, detta av flera olika anledningar. Hela projektet bygger, precis som "The Sound of Music" gjorde på ett tillbakablickande. Det är en nostalgisk fantasi om vad svunna tiders populärkultur var för något. Resultatet kan egentligen inte bli något annat än musealt. Som om samtliga inblandade lajvade att de levde och verkade på femtiotalet. Det saknar puls och det saknar relevans. Försöken att emulera forna tiders glans blir bara kitsch. Barnskådespelarna agerar med en övertaggad hyperenergi som om de hade ätit godis precis hela dagen och det är ganska olidligt. Då fanns det en anledning att göra levande TV-teater, eftersom det inte var tekniskt möjligt att spela in det hela i förhand. Nu blir det bara en övning för övningens egen skull, som för att se om det går. Det ser varken ut som teater eller som film utan bara som något märkligt mittemellan. Vad är vitsen med det? Det som hade kunnat få en levande föreställning att verkligen leva, det hade ju varit om det hade funnits en publik som skådespelarna hade agerat inför. Då kunde det ha blivit lite energi, lite fart, någonting. Som det är nu faller allting tämligen platt.

Christopher Walken som kapten Krok och Allison Williams som Peter Pan.

Den där plattheten ligger som en våt filt över alltihop, inte minst skådespeleriet som inte lyfter alls. Det gäller inte minst de två huvudrollerna. Peter Pan spelas av Allison Williams, annars känd som Marnie i "Girls". (Alltid lär det väl reta någon hipster.) Och det att Pan spelas av en kvinna är inte uttryck för någon modern, fräsch genusblind rollbesättning om någon till äventyrs skulle tro det. Tvärtom har det varit en tradition ända sedan uruppsättningen 1904 att rollen spelas av en yngre kvinnlig skådespelare. I versionen från 1954-55 spelades rollen av Mary Martin som då var en av Broadways största stjärnor. (Hon var förresten också den första Maria i "The Sound of Music, se där ännu en koppling.) Williams har en fin klang och bra sångröst, om än lite opersonlig. Och det är väl en god beskrivning av hela rollgestaltningen. Det finns ingen dynamik i den, Williams slår mer eller mindre bara an en emotionell not hela tiden. Hon verkar snarare spela idén om Peter Pan, spela speltraditionen snarare än att göra ett eget porträtt.

Betydligt värre är dock Christopher Walken i rollen som kapten Krok. På pappret låter det ju som en bra idé. Han har spelat både en och två obehagliga skurkar i sina dar. En Walken i högform borde ha kunnat bli den ondaste och mest skrämmande Krok vi någonsin sett. Otäckt är dock tydligen inget som en föreställning som den här kan få bli. Krok kan få ett sångnummer där han sjunger att han är elakare än Jack The Ripper men det räcker ju inte att säga det - inget i figuren blir ens lite hotfullt. Jag blir räddare för Svampbob Fyrkant. Walken verkar dessutom rädd för att bli anklagad för att spela över och har därför tonat ned sitt spel till något som närmast kan beskrivas som ett mummel. Jag antar att han siktar på subtilt spel men en subtil kapten Krok är ungefär som en realistisk Skeletor - ganska poänglös.

Barries pjäs är en produkt av sin tid. Den är präglad av den sena viktorianska och edwardianska fascinationen för fantasy och barnlitteratur. Här blandas friskt pirater, indianer och sagoväsen. Barrie kan nämnas i samma anda som exempelvis Lewis Carroll, Kenneth Graham och amerikanen Baum. Det var en tid då Shakespeares "En midsommarnattsdröm" tömdes på allt sexuellt innehåll för att stöpas om till ett verk särskilt lämpad för barn. En tid då intresset för alver, älvor och "fairies" stod på topp men i en sentimentaliserad, totalt könlös version där dessa andeväsen reducerades till gulliga, puttenuttiga småfolk. Tolkien reagerade starkt mot den utvecklingen och sökte att återföra dem till sin forna glans i sitt författarskap men var tillräckligt mycket av en viktorian för att även han skippa det där med sexet. Ändå är Barries text, precis som Carrolls Alice-böcker, genomsyrade av bilder och metaforik som pyr av psykosexuella förträngningar. (Att både Barrie och Caroll var vuxna män som hellre umgicks med barn än andra i sin egen ålder skulle idag förvisso ha väckt en del varningsklockor.) Bara namnet Pan rymmer ju i sig våldsamma sexuella konnotationer. Jag kan inte låta bli att tänka på Arthur Machens klassiska skräckroman "The Great God Pan" från ungefär samma tid som tacklar tidens sexualskräck och misogyni rakt på sak. Barrie gör allt för att förtränga den samtidigt som den androgyne Pan hela tiden görs till objekt för alla kvinnliga karaktärers lustar, så väl Wendy (Taylor Lauderman) som indianprinsessan Tigerlilja (Alanna Saunders) och Tingeling. (På den punkten är faktiskt Disneys version mer sexuellt explicit än den här uppsättningen.)

Wendy (Taylor Lauderman) och Peter Pan. Ignorerar all form av sexuell spänning är ni snälla.

Det skulle säkert gå att utforska det där i en uppsättning som tog all den där tematiken på allvar. "Peter Pan Live!" är inte en sådan uppsättning och har ingen ambition att ens komma i närheten därav. Det ligger inte i det uppdrag som regissörerna Rob Ashford och Glenn Weiss fått, lika lite som "The Sound of Music" var menad som en nytolkning av det verket. Här handlar det om att ge publiken vad de känner igen. Regissörerna gör sitt bästa för att balansera detta i en pjäs med könsroller som var lite småmossiga redan för femtio år sedan och med en kolonial syn på främmande kulturer som omöjligt kan bli annat än stereotyp och pinsam men uppsättningen har bundit upp sina händer bakom ryggen rätt rejält. Med "The Sound of Music" kunde de åtminstone luta sig tillbaka i att en stor fanskara kan och älskar musiken. "Peter Pan" som musikal är ingen de inblandade kreatörernas mest inspirerade verk precis. Resultatet blir där efter. De kan hissa Allison Williams upp och ned i snören hur mycket de orkar. Denna "Peter Pan" flyger inte.