Frank Capra var specialist på komedi och melodram. Det är inte särskilt machopräglade genrer vilket möjligen är en anledning till att Capra inte alltid lyfts fram som en av det klassiska Hollywoods stora hantverkar-autörer a la Hitchcock, Ford och Hawks. Han spelar dock absolut i samma liga. Capra, som föddes på Sicilien och kom till USA som sexåring, har också rykte om sig att vara en väldigt patriotisk regissör. Många av hans filmer bågnar verkligen av "americana", detta lite vaga begrepp som rymmer allt från äppelpaj på fönsterblecket och den lokala apotekaren som serverar läskeblask på Elm Street till flaggviftande och oavhängighetsförklaringen. Under andra världskriget gjorde Capra en rad dokumentärer, propagandafilmer för den amerikanska regeringen och försvaret. Serien hade samlingsnamnet "Why We Fight" och hade till syfte att väcka den amerikanska befolkningens "entusiasm" inför ett krig som landet länge gjort sitt bästa för att undvika. Men Capras fosterlandskärlek var ingalunda okritisk. Tvärtom kan en säga att de håller fram en idealiserad bild som för att belysa den verklighet som inte lever upp till drömmen om hur det borde vara. Det är en amerikansk populism som tar ställning för den lilla människan, det enkla och strävsamma livet, som ser med oro på den moderna utvecklingen. Storkapitalisterna och rövarbankirerna är ofta skurkarna som med sin hjärtlöshet korrumperar det goda amerikanska samhället. Ändå är det inte frågan om en socialistisk kritik. Det är inte ens nödvändigtvis så värst mycket "vänster" ens i en allmän mening. (Även om det går att läsa det så.) Kritiken blir såklart aldrig strukturell och idealet är snarare konservativt än liberalt och progressivt. Det krävs inte mycket för att den godhjärtade naiviteten ska slå över i något mer obehagligt. Så är också det tidiga nittonhundratalets populism en slags föregångare till dagens Tea Party-rörelse, även om den är mer aggressiv.
"It's a Wonderful Life" är inte så lite inspirerad av Charles Dickens "En julsaga". De första två tredjedelarna av filmen är dock ett ganska rakt realistiskt drama. Här finns visserligen en slags ram med några änglar som övervakar handlingen men det fungerar mest som ett berättartekniskt grepp. Vi får följa huvudpersonen George Bailey (Jimmy Stewart) under hans uppväxt och liv i den lilla småstaden Bedford Falls. George är en drömmare som mer än något vill ut och resa omkring, se världen. Han vill bli arkitekt eller ingenjör, vara med och bygga den nya världen. Nu blir det inte så. Varje gång han är på väg bort händer något som tvingar honom att bli kvar. Hans pappa dör hastigt och han måste ta över ledningen av den kooperativa hypoteksbanken för att den inte ska tas över av stadens hårdförda Joakim von Anka, Mr Potter (Lionel Barrymore, Drews farfars farbror). Medan Georges bror Harry (Todd Karns) blir den som får gå på collage och bli hjälte i kriget och medan hans vän Sam (Frank Albertson) blir rik och lever livets glada dagar offrar sig den godhjärtade George och blir kvar i sin lilla stad. Han gifter sig med sin ungdomskärlek Mary (den superba Donna Reed) och tillsammans får de många barn. Ändå finns hela tiden en gnagande bitterhet där under all självuppoffring. När ska det egentligen bli Georges tur att leva det liv han önskat? Den dagen verkar bara allt mer avlägsen.
Så kommer då filmens stora kris. Georges farbror och assistent, den mycket glömske Billy (Thomas Mitchell) råkar förlägga en större summa pengar dagen före jul, samma dag som en man från bankinspektionen dyker upp. Plötsligt står George inför hotet om konkurs och fängelse allt medan Mr Potter i bakgrunden bara väntar på en chans att glida in och ta över. Den stressade George tappar alla koncept, han skriker och grälar på fru och barn, han super sig full och hamnar i slagsmål och hux flux står han vid en bro, beredd att kasta sig ner i det iskalla vattnet för att göra slut på allt.
 |
| George Bailey, i sin mörkaste natt. Natten innan jul, passande nog. |
Filmen når sitt mörkers hjärta här. Att en Hollywoodfilm, en familjefilm dessutom, vid den här tiden skulle visa en huvudperson redo att begå självmord - det förekom bara inte. Fanns inte på kartan. Nu blir det förstås inget självmord. Istället är det här som filmen plötsligt förvandlas från realism till fantasy. För nu träder en av filmens berättande änglar plötsligt in i handlingen i form av Clarence (Henry Travers), en andra klassens skyddsängel som efter tvåhundra år ännu inte fått sina vingar. Men om han kan hjälpa George ja då finns chansen att han äntligen kan få dem. Till en början är den praktiskt sinnade George såklart skeptisk. Men Clarence är ihärdig. Och när George med emfas säger att allt hade varit bättre om han aldrig hade fötts, då ger Clarence honom hans önskan. Han tar honom med till en parallell verklighet, där George Bailey aldrig funnits.
Det är den här sista akten som är filmens mest ikoniska och det är den som så ofta tagits upp av tv-serier, tecknade serier och annat. Naturligtvis visar det sig att allt är mycket sämre i världen där George aldrig levt. Hans bror är död, hans fru är en ensam gammal ungmö och staden har fallit helt i Mr Potters händer. Denne har till och med döpt om samhället till "Pottersville" efter sig själv. Huvudgatan är full av neonskyltar, barer och klubbar. Den sömniga småstaden har förvandlats till en urban virvelvind av droger, jazzmusik och andra moderna hemskheter. När George bönar och ber om att få leva igen, när han återvänder till sin egen verklighet och när han lycklig springer hem ger mardrömmen vika för ett av de sockersötaste sluten i filmhistorien. Ändå fungerar det när en ser filmen, därför att allt mörker och all galla som föregått det tjänat till att förtjäna det "mirakel" som det hela slutar på.
 |
| Efter mörkret vänder ljuset tillbaka. |
Capras känsla för folklig naivism skiner hela tiden igenom. Det gäller inte minst filmens skildring av änglar. Där är det väldigt mycket barnatro. En hyperkonkret föreställning om det andliga och det hinsides som ligger nära en amerikansk folktro men som har ganska lite grund i någon etablerad teologi. (Det skulle möjligen vara mormonkyrkans då, den springer ur samma källa.) Det är faktiskt ganska charmigt. Inte minst eftersom Travers är så älskvärt jordnära i sin roll, som en mysig gammal farbror du bara vill krama om. Såklart vill vi att han ska få sina vingar på slutet.
Ingen kan heller förneka filmens känslomässiga verkan. Särskilt slutet är en snyftare i kubik. Det ska möjligen vara den mest cyniska och hårdhudade som kan undgå att bli berörd. Däremot finns det sådant i filmen som sitter lite illa hos mig. Det är viktigt, tror jag, att kunna nysta i sådant även i sådana kulturella artefakter som en håller av. Filmens budskap om godhet och värdet av självuppoffring kan verka inspirerande men det finns också ett inslag av "bliv vid din läst". Vad tjänar det till att som George bära på storvulna drömmar om att förändra världen. Var nöjd med det lilla. Låt allt bli vid det gamla, tycks filmen säga. Det är det jag menar med att Capra, när allt kommer omkring, trots en ömsinthet inför de fattiga och svaga, ändå i botten är konservativ. Filmens gestaltning av könsroller är det absolut. Här är det hemmafruideal hela vägen, kvinnans roll är att ställa upp i alla väder för sin make och när han är elak mot henne ska hon bara bemöta honom med ännu mer kärlek. Om det inte vore för Reeds starka gestaltning och charm hade det kunnat bli ganska outhärdligt.
Min favoritregissör David Lynch brukar ibland beskrivas som "en Jimmy Steward från Mars". Det är en väldigt träffande karaktäristik. Lynch och Steward har samma djupa amerikanska helyllepersona, det är svårt att föreställa sig att höra någon av dem svära. Ändå visar Stewart i "It's a Wonderful Life" att han också bär på en svärta inom sig. Att den ständigt leende och välvillige också kan ha en malande smärta i själen. Steget från Bedford Falls till Lumbertown i Lynchs "Blue Velvet" (1986) är måhända inte så långt. Vem vet vad innevånarna i staden hittar på innanför låsta dörrar och fördragna persienner när de inte tror att någon ser? Den drömbild som Capra målar upp av "det enkla livet" är i någon mening ändå förljugen. Det är den insikten som Lynch tar fasta på. Redan i Capras samtid var det en dröm om ett förflutet som redan var på väg bort. Fantasin om att samhället åter ska kunna bli som det var när vi var barn. Det är en utopi vi känner igen från ett visst obehagligt parti i vårt eget här och nu. Det kan aldrig bli så. För samhället var aldrig som vi minns det. Vi var barn då. Det var det som var skillnaden och det kan vi aldrig bli igen. I verkligheten tog Mr Potter och hans likar över. Men det är inte honom som vreden hos de som röstar på en Tea Party-kandidat riktas. Den riktas istället mot försöken att inrätta en sjukförsäkring som även de fattiga kan ta del av, den riktas mot samkönade äktenskap, den riktas mot en president vars namn och hudfärg de inte kan känna igen sig i. Samma sak ser vi i vårt land. Gränsen mellan oskyldig nostalgi och något betydligt obehagligare kan vara tunn ibland.
Med den orden ska jag och Allmänstädesbloggen be att få önska er alla en god jul, så här när vi ändå trots allt går mot ljusare tider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar