Sune i fjällen

Varje del i den nu aktuella Sune-serien har bara blivit sämre och sämre. Den nya filmen, som också utlovats att bli den sista (jag antar att barnen snart är för gamla), sätter ett nytt bottenrekord. Hannes Holm har ersatts av den tidigare regiassistenten Gustav Åkerblom som nu befodrats. Jag tror dock inte det är regisidan som är den stora boven här. Manuskriptet är väldigt löst, för att inte säga helt osammanhängande och tämligen befriat från allt som kan kallas egentlig humor. Skämten består mest av referenser till sådant som Stenmark, Whams "Last Christmas"-video och annat som lär gå stora delar av publiken över huvudet.

Den som sett de tidigare filmerna vet vad som står att vänta. Familjen Andersson åker på semester igen. De här filmerna är nämligen helsponsrade av resenäringen. Den här gången är det Åreskutan som står för fiolerna så därför är det dit familjen beger sig. Pappa Rudolf (Morgan Alling) är snål som vanligt, men Sune (William Ringström)  lurar i honom att de blir bjudna på resan. Sune själv beter sig som ett riktigt as mot sin tjej Sofie (Kajsa Halldén). Efter att ha dumpat henne ganska osentimentalt i de två förra filmerna blir han nu en riktigt obehaglig stalker när hon blir intresserad av den sportige, och faktiskt snälle Santos (Malte Gårdinger). Besöksförbud någon? Det känns rent utav oansvarigt att visa fram sånt här beteende som "romantiskt". Men Sofie förlåter Sune förstås och tar honom tillbaka. Det är ju sånt som flickor gör, inte sant?

Det är inte bara Sune som är elak. De vuxna i filmen är om möjligt ännu värre. De är falska, ogina, de ljuger, de bedrar och de sårar varandra med flit. Jag får riktig ångest av att se på dem. Komedin som genre går ut på att säga att människan är förskräcklig men ändå värd att älska. I den här filmen har de glömt bort den senare delen av den meningen. Mer än så önskar jag inte tillägga om denna film.