Under the skin

Äntligen kom jag mig för att se "Under the skin". Den har stått på min lista över måsten i säkert ett halvår, om inte mer. Tillräckligt många kritiker som jag respekterar stort har hyllat den - med rätta. Det är en ganska makalöst märkvärdig film. Den är baserad på en roman av den holländsk-skotska författaren Michel Faber. Jag har inte läst boken men efter vad jag förstår är filmversionen en väldigt lös adaption av sin förlaga. Regissören Jonathan Glazer har uppenbarligen tagit romanens centrala idé och sedan gjort något helt eget av det. Att det måste förhålla sig så är uppenbart för det här är verkligen film. "Under the skin" är ett närmast abstrakt gesamtkunstwerk av bild, ljud, musik och montage. Den är från första bildrutan helt och hållet hypnotisk och därmed också ett med sitt innehåll. Jag fann mig själv riktigt skakad av att se den.

Scarlett Johansson som redan tidigare i år imponerade något otroligt med sitt röstarbete i "Her" gör här ytterligare en av sina absolut bästa rollprestationer. Intressant nog är den i det närmaste raka motsatsen till hennes roll i "Her". Där var Johansson bara röst, i "Under the skin" är hon i princip bara kropp. Och ansikte. Hennes subtila arbete med blickar i filmen är mästerliga. Överhuvudtaget är det här en film där dialogen spelar en så gott som helt undanskymd roll. Precis som med Kubricks "2001: Ett rymdäventyr" (1968) är det lätt att minnas "Under the skin" som en stumfilm även om det inte riktigt stämmer. Även Johansson har några få repliker i filmen men ingen av dem rymmer någon information som egentligen spelar in i handlingen. Att mycket av det som sägs i filmen yttras på en tämligen grötig skotsk dialekt förstärker bara den saken. Filmen som sådan är berättad med bilden som medium i första hand, eller kanske rättare sagt med montage mellan bild och ljudlandskap. Filmmusiken av debutanten Mica Levi är bland det bästa jag hört. Med strängar skapar han ett ljud som inte är av denna världen, en symfoni av kosmisk fasa. Tillsammans med lager på lager av ambienta ljud för "Under the skin" också tankarna till David Lynchs "Ereaserhead" (1977), en av de mest intensiva sonofoniska upplevelserna som filmkonsten någonsin frambringat. Liksom den filmen bör "Under the skin" avnjutas med en ordentlig ljudanläggning för bästa effekt.

Filmen blandar en närmast dokumentär socialrealism med utsökt fantastik. Johanssons karaktär drar runt på Glasgows gator i en vit van. Hon stannar till, vevar ned rutan och flirtar med män som passerar. Om det verkar som om att de är ensamma, som om ingen skulle sakna dem i första taget lockar hon in dem i bilen och för med dem till en övergiven nedgången industribyggnad. Väl inne möts vi av ett tomt svart rum där hon får männen att klä av sig och som i trans vandrar de emot henne medan de sjunker ned i golvet och förvandlas till tomma säckar av hud. I många beskrivningar av filmen benämns Johanssons karaktär (som filmen igenom aldrig ges ett namn) som en utomjording. Det är en möjlig tolkning men Glazer ger oss inga konkreta ledtrådar. Jag antar att det är mer uttalat i romanförlagan. I filmen får vi dock ingen förklaring vare sig om vad denna kvinna är eller vad syftet med hennes infångande av män är. Vi vet bara att hon inte är ensam. Män på motorcyklar tycks övervaka henne. Kanske kommer hon från en annan värld. Hon är hur som haver inte mänsklig. Mest av allt påminner hon mig om ett skogsrå som förvirrat sig in i storstaden. Likheten med den sortens väsen är uppenbar och i slutet av filmen kommer dessutom en visuell anspelning som gör associationen ännu tydligare.

Fångad i den mystiska kvinnans lya.

"Under the skin" är som sagt väldigt abstrakt, mer som ett stämningsstycke än en traditionellt berättad historia. Det handlar väldigt mycket om kroppar och det handlar väldigt mycket om blickar. Om blicken som vapen, som maktmedel, vad det innebär att se och vad det innebär att bli sedd. Castingen av Johansson är ett briljant grepp. Hennes status som filmstjärna, som ett mål för åtrå, som runkobjekt förvrids på ett subversivt sätt. Säkerligen kommer både en och annan som lockats till filmen med förhoppningen om att få se Johansson naken att sätta i halsen under filmens gång för resultatet är både oroande och obehagligt. Vetskapen att flera av scenerna när hon rullar runt i sin van och letar efter manliga offer tydligen filmades med dold kamera och "statister" som från början inte visste vad det var som pågick gör det hela ännu mer otäckt. Blicken som centralt motiv återkommer också i två av filmens viktigaste vändpunkter. Båda sekvenserna låter oss betrakta Scarlett Johansson medan hon betraktar sitt eget ansikte. Särskilt den sista av dessa scener lyckas på samma gång vara både rörande och djupt obehaglig.

Johanssons karaktär förblir en gåta från början till slut. Hon har uppenbarligen inte känslor eller empati i den mening som vi förstår dem. I mitten av filmen händer dock något som får henne att lämna sitt "uppdrag" och ge sig i väg ut på landsbygden som om hon försöker undersöka möjligheten att hon kanske ändå skulle kunna bli mer mänsklig. Här blir filmen bitvis mer problematisk, inte minst eftersom maktdynamiken förskjuts. Blir hennes karaktär mer av en traditionell kvinnlig figur här? Vars sexualitet och upplevda könsidentitet försätter henne i fara? Om så, vad betyder då det och hur ska jag som åskådare känna inför den saken? Det är frågor som jag kommer fortsätta att brottas med länge.

En film som den här är svår att placera i en tydlig genre men på många sätt är det mest av allt en skräckhistoria. Åtminstone väcker den känslor av fasa, av äckel och genuin terror som är svåra att värja sig mot. Vissa bitar av filmen hör till det mest besvärliga jag någonsin sett på duken. En tidig scen som bland annat involverar ett spädbarn som blir övergiven på en stormig strand är fasansfull. Här finns också märkliga inslag av bisarr poesi, som scenen med en man med neurofibromatos - ett tillstånd som bland annat skapar utväxter i ansiktet. Glazer väljer här att inte använda sig av mask och make up utan ger rollen till skådespelaren Adam Pearson som själv har sjukdomen. I en film som så uppenbarligen sysselsätter sig med frågor om utseende och kroppslighet blir greppet märkligt gripande. "Under the skin" är inte en film en ska försöka förstå, den kan bara upplevas, men fast att den ingenstans är inställsam kom jag att tycka väldigt mycket om den.