Sagan om prinsessan Kaguya

Vid sidan om Hayao Miyazaki är Isao Takahata den japanska animationens store gamle mästare. De var de två som tillsammans grundade Studio Ghibli på åttiotalet och de har flera gånger samarbetat i sina tidiga karriärer. Takahata är mest känd som regissören till "Eldflugornas grav" (1988), en av de vackraste och sorgligaste filmer som någonsin gjorts. Det är en berättelse som tar dit hjärta i sina händer och skoningslöst vrider ur det som om det vore en disktrasa. En av de starkaste filmupplevelser jag någonsin haft men jag är tveksam till om jag någonsin kommer att orka se den igen. En annan av Takahatas filmer som jag tycker mycket om att "Pompoko" från 1994, som är en betydligt mer uppsluppen ekologisk fabel. Miyazaki och Takahata är överhuvudtaget ett intressant par. De delar mycket av samma sensibilitet och tematiska intressen, de är båda stadigt grundade i en japansk folkreligiös förståeelse av naturen och människans plats i den. Deras filmer har ofta en stark mytologisk klangbotten. Deras temperament skiljer sig dock åt något. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är men Takahata är, när han är som mest poetisk och finstämd, liksom vibrerande på ett högre plan. Och på senare tid har han också blivit än mer experimentell i sin animationsstil. Det märktes i vardagskomedin "Mina grannar Yamadas" från 1999 och det märks här i "Sagan om prinsessan Kaguya". (Eller "Kaguya-hime no Monogatari" som den heter i original.)

Filmens handling är hämtad från en japansk folksaga, en tämligen välkänd sådan efter vad jag förstår. En bambuhuggare finner genom ett under en dag en liten flicka i ett bambuskott ute i skogen. Han förstår att hon måste vara en gåva från makterna. Han tar med den dockstora kvinnan hem till sin fru och där förvandlas hon inför deras ögon till ett spädbarn och mirakulöst nog börjar bambuhuggarhustruns bröst ge mjölk till den lilla. Hon växer snabbt, som magiska barn gör och blir snart till en vuxen kvinna. Hon är ett naturbarn som springer och leker bland bergen med sina vänner och inte känner någon större lycka än att umgås med skogens växter och djur. Men skogshuggaren hittar guld och fina tyger inne i bambustjälkarna runt där han fann sin dotter och han blir övertygad om att det är hans plikt att ta flickan till huvudstaden och där uppfostra henne som en prinsessa.

Ett exempel filmens vackra animationsstil.

Det är som något hämtat ur en bilderbok och det är också så filmen ser ut. Inspirerad av gammal traditionell målarstil är animationerna gjorda med mjuka tuschstreck och med akvarellfärg. I stället för den vanliga detaljerade och rika Studio Ghibli-stilen är teckningarna lätta, suggestiva och frammanar sin värld genom att antyda mer än genom att visa allt. Det är en stil som ger filmen ett helt eget och särpräglat utseende. Naivistiskt men ändå oerhört specifikt. Karaktärerna är minst lika uttrycksfulla som vi är vana vid även om de är gjorda med färre antal sträck. Miljöerna må blekna bort  vid filmrutans kant, precis som en bokillustration men enkelheten är förledande. Det ligger ett stort och komplext hantverk bakom allt det här. Takahata är heller inte rädd för att anpassa stilen efter vad filmen kräver i stunden. En av filmens mest hänförande scener är en drömsekvens som kommer ungefär halvvägs in i berättelsen. Prinsessan känner sig fångad i sitt hem i staden och i drömmen flyr hon ut, genom väggarna, springer, springer ända tillbaka till berget där hon växte upp medan alla hennes kimonoplagg tycks blöda av henne. Här blir teckningarna än mer stiliserade, nästan abstrakta. Det är en sekvens som golvar mig helt och hållet.

Jag finner inte ord.

Det finns också ett psykologiskt djup och en skärpa i sagan, en slags allegori - som så många sagor är - över vad det innebär att lämna barndomen bakom sig och träda in i vuxenlivet. En process som är oändligt smärtsam och full av sorg. Det är också en stark kärlekshistoria mellan barn och föräldrar. Särskilt är Kaguyas relation till sin far skogshuggaren vackert komplicerad och absolut sann. Fadern älskar verkligen sin dotter mer än något annat på hela jorden och han är beredd att göra precis vad som helst för att göra henne lycklig. Samtidigt är han helt och hållet blind. Blind för det faktum att det enda hon verkligen önskar är att få leva ett enkelt liv ute i skogen. Hon har aldrig önskat det insnörda prinsesslivet där hennes ansikte sminkas vitt, där hennes ögonbryn plockas bort och hennes tänder färgas svarta - för en riktig prinsessa ska ändå inte le. Hon har aldrig bett om att få en lång rad av friare som försöker vinna henne som en trofé. Den enda anledningen till att Kaguya går med på allt detta är för att inte göra sin pappa besviken. Även om det gör att hon stegvis dör inombords.

Grundtonen i "Sagan om prinsessan Kaguya" är genomgående melankolisk från första bildrutan men det är i filmens sista akt där Takahata visar att ingen gör snyftare som han. Utan att avslöja allt för mycket får vi veta var Kaguya egentligen kommer ifrån, vad syftet med hennes vistelse på jorden är och vad priset för detta måste vara. Jag kan knappast andas medan slutet rullar upp och jag grät som ett litet barn. Plötsligt kommer sagans likhet med August Strindbergs "Ett drömspel" och slår mig som en lavett i ansiktet. Det är verkligen synd om människorna och ändå är det bara mot slutet som Kaguya inser hur mycket hon faktiskt, all hjärtesorg till trots, älskar sitt liv som människa. Men då är det försent.

Det är tragedi när det är som allra mest sublimt. Och ändå, kanske på grund av sin sagoton, är filmen inte förödande som "Eldflugornas grav". Tur är väl det för då hade jag fortfarande legat hopkrupen, bölande i ett hörn istället för att skriva den här recensionen. "Eldflugornas grav" är absolut inte en film som ska visas för barn men "Sagan om prinsessan Kaguya" passar för alla åldrar, sin sorglighet till trots. Ni måste alla absolut se den när och om ni får chansen. Jag har faktiskt svårt att finna ord för hur starkt den berörde mig. Utan tvekan hör den till årets bästa filmer.

EDIT:
När jag skrev den här recensionen i december hade filmen ännu inte fått någon svensk biodistribution. Sedan dess har den varit oscarsnominerad och jag antar att det spelat in. Nu kommer filmen ha premiär på svensk bio 1/4 2015. Ursprungligen kallade jag filmen "Legenden om prinsessan Kaguya" i min recension. Det var nämligen den svenska titeln när den gick på bio i Finland. Nu får den alltså heta "Sagan..." i stället.