Hobbit: Femhäraslaget

I slutet av kapitel sjutton av J.R.R. Tolkiens barnbok "Hobbiten" faller huvudpersonen Bilbo i medvetslöshet just som en stor strid ska utbryta. När han vaknar igen i början av kapitel arton har det som kommer att bli kallat för "femhäraslaget" kommit och gått. Bilbo får i mycket korta ordalag sammanfattat för sig vad han har missat. Och det, som en säger är det. Med tanke på att Peter Jackson valt att namnge sin tredje del av filmatiseringen som nästan aldrig vill ta slut efter just det där slaget kan nog envar räkna ut att det inte blir så prosaiskt återgivet  Tvärtom slår Jackson naturligtvis på stora trumman och ger oss den mest bombastiska krigsfilm i ringbrynja och långsvärd som han överhuvudtaget kan uppbåda. Det blir ett oupphörligt köttande av orcher i två och en halv timmes tid. Den stora frågan är bara - finns det några andra än de mest inbitna fansen som orkar bry sig längre?

Jag ifrågasätter inte att filmen kommer att bli en stor ekonomisk framgång. Den saken går nog liksom av sig själv numera. Och jag är övertygad om att många som lämnar biosalongen kommer att göra det med känslan av att de fått vara med om en riktig rökare. Det jag däremot undrar är hur vi kommer att se tillbaka på den här filmen och dess två föregångare om fem eller tio år. Att Jacksons "Sagan om ringen"-filmer kommer att höra till de verkliga klassikerna i genren, det vet vi redan. De har redan varit så enormt inflytelserika och en hel generation filmälskare har vuxit upp med dem som själva definitionen av vad magi på vita duken innebär. Detsamma kommer nog inte gälla "Hobbit"-filmerna. Jag misstänker att de - i likhet med George Lucas prequeltrilogi - kommer att hållas upp som riktiga kalkoner. Och jämförelsen med Lucas är faktiskt ganska träffande. Både han och Jackson hade nått en maktposition som gjorde att det inte fanns några bromsklossar längre. Vad än de ville göra kunde de slänga upp framför kameran, ofta i digital form. Det är bara det att konsten också behöver ett redigerande öga. Någon som kan ta ett par steg tillbaka och säga att "nej, nu blev det lite för mycket". Om inte regissören själv kan göra det borde det finnas någon annan som kan ta den rollen. Någon som t.ex. kan undra om det verkligen är en bra idé att göra tre filmer om totalt nära nio timmar på en bok som spänner över 250 sidor?

Peter Jackson gör vad han kan för att försöka återfånga det han gjorde för nästan femton år sedan. Antingen har han det inte i sig längre eller så räcker det inte. Det som var häpnadsväckande och nytt då ser mossigt ut idag. Jag kan inte komma ifrån att det känns gammaldags på något sätt. Miljöerna, de datagenererade figurerna, allt det som mitt öga tidigare uppfattade som totalt fotorealistiskt framstår för mig idag som lika artificiellt som någonsin en Ray Harryhausen-rulle från 70-talet men utan dennes charmiga patina. Det här är en film som är gjort för att imponera på oss, få oss att tappa hakan och åtminstone på mig lyckas det inte alls.

De delar av filmen som jag ändå trots allt uppskattar och tar till mig är de som inte har med slaget att göra. Jag önskar att det fanns fler av dem. Som scenerna mellan Bilbo (Martin Freeman) och Thorin (Richard Armitage) som med några enkla penseldrag målar ett porträtt av en vänskap som är både djup och komplicerad. De scenerna hade det gärna fått finnas fler av. Dessvärre är det just sådant som inte får plats i denna film som känns betydligt längre än vad den verkligen är. Ju mer Jackson och hans manusförfattare bygger ut, lägger till och diktar vidare ju mer hamnar stackars Bilbo i bakgrunden och blir en bifigur i de filmer där han borde vara den bärande karaktären. Dessvärre lyckades Jackson avsluta Bilbos inre resa från blyg och introvert vardagsmänniska till fullfjädrad äventyrare redan i den första delen. Det finns ingenstans för honom att ta vägen. Och utan Bilbo som bärande karaktär, den ur vars ögon vi får uppleva att som händer, finns det inte något fokus kvar överhuvudtaget. När allt plötsligt blir lika viktigt, då blir plötsligt allt också lika oviktigt. Det öppnar också för diverse bifigurer som kan stjäla hela showen.

Bäst i filmen? Alfrid Slickepott (Ryan Gage).

Främst av dessa är Ryan Gage i rollen som Alfrid, en opportunistisk assistent till Sjöstadens korrupte härskare (Stephen Fry, som dör tidigt i filmen då han får en drake i skallen). Gage spelar upp ett groteskt ansikte med en stor mun full av förskräckliga tänder och stora utbucktande ögon. Han ser ut som en blandning mellan en groda och en råtta. Efter att hans herre fallit ifrån gör Alfrid sedan allt för att ställa sig in hos de nya makthavarna. Han myglar, han smickrar och han manipulerar. Han är feg och han är girig. Det är en sorts komisk roll som fungerar oerhört väl eftersom han är en vanlig människa med alla våra eländigaste svagheter som bara försöker överleva i en värld av hjältar och halvgudar. Gage gör en fantastisk insats och kan mycket väl vara det bästa i hela filmen. Problemet är ju bara att filmen egentligen inte ska handla om honom.

En läxa som Jackson tydligen lärt sig från "Sagan om konungens återkomst" (2003) är att inte låta slutet dra ut i all evighet. När stridigheterna efter många om och men äntligen lägger sig då går det faktiskt undan rätt bra innan sluttexterna börjar rulla. Det är en lättnad, inte minst med tanke på att den första filmen var så framtung. Det är förstås möjligt att filmskaparna har mer i bagaget här till den förlängda version som med all säkerhet kommer släppas på skiva. Jag har inte sett de förlängda klippningarna av del ett och två och jag tror inte jag har någon önskan om att se dem heller. Samma gäller för del tre. Det vi redan fått serverat är redan i överkant för min smak. Överhuvudtaget är det här inte filmer som lockar mig att återvända. Jag kan bara hoppas att Peter Jackson går vidare och att om vi någonsin får se fler filmatiseringar av Tolkien det blir en annan regissör som kan ge en ny, fräsch tolkning av den här världen.