Pride

Trailern till "Pride" fick mig att dra en djup suck. Efter det närmade jag mig filmen med en naggande oro. Skulle jag verkligen orka att sitta igenom ännu en brittisk småputtrig må-bra-film? Ännu en "inspirerande" historia om människor med olika livsöden som kommer samman i någon slags gemensam aktivitet och upptäcker hur lika varandra de trots allt är? Jag har ju redan sett så många. Mina farhågor infriades till viss del men de kom också på skam för även om "Pride" är hårt formaterad på en välkänd mall, det går att förutse varje dramaturgisk punkt, så har den ändå ett pathos och en sälta som balanserar upp.

Filmen tar sin utgångspunkt i de stora gruvstrejkerna i Storbritannien under det tidiga 80-talet. Det var den brittiska arbetarrörelsens sista stora kamp, ett desperat försök att stå upp mot Thatcher och hennes högervridning av landet. Strejken har kallats en av de värsta konflikterna i brittisk arbetsmarknadshistoria. Konfliktnivån var skyhög. De strejkande och polisen låg periodvis mer eller mindre i öppet krig med varandra. Tonläget från båda sidor var skarpt och oförlåtande. I slutändan förlorade också gruvarbetarna. Kolbrytning skulle aldrig igen bli en lönsam industri i västvärlden. Med strejkens slut försvagades också den brittiska fackföreningsrörelsen på ett sätt som den aldrig hämtat sig ifrån och när Labour många år senare till slut kunde återkomma i regeringsställning var de ledda av Tony Blair som kastat ut all form av socialistisk retorik till förmån för ett budskap som kunde tilltala den växande medelklassen och som hade accepterat grundbulten i Thatchers "reformprogram".

En av mina stora farhågor med filmen var att den här konflikten skulle geggas bort i det sentimentala och gråtmilda. Inget är så nobelt tragiskt som svunna tiders dödsdömda kamp. Och visst finns det något av detta i "Pride". Ändå blir vi verkligen placerade mitt i händelserna. Det blir angeläget. Möjligen har det med perspektivet att göra. För det är inte hos gruvarbetarna som filmen börjar. Den tar istället sin utgångspunkt bland HBTQ-aktivister i London. De aktiverar sig och börjar samla in pengar för att stödja de strejkande. Projektet bemöts till en början med ett stort mått ömsesidig misstänksamhet med under filmens gång utvecklas naturligtvis vänskaper och band mellan bögarna och flatorna från storstaden och innevånarna i den lilla walesiska gruvorten som aktivistgruppen gör till sin egen. Regissören Matthew Warchus, som främst har en bakgrund vid teatern, och manusförfattaren Stephen Beresford, som debuterar med den här filmen, inser klokt nog att detta är den vinkel som ger oss som nutidspublik en ingång i händelseförloppet. Gruvarbetarna på landsbygden är av en annan tid än vår, deras verklighet hade lika gärna kunnat utspela sig för hundra år sedan.

"Pride" väcker en lång rad politiska funderingar hos mig om vad som hänt vänstern under de trettio år som gått sedan det som skildras i filmen. Det är också dess stora styrka. Den konventionella ramen, genreverket, kulturkrockskomedin mellan arbetare och homosexuella erbjuder som sagt inget nytt. Var och en kan ana sig till vad som kommer att hända där. Inte för att det för den sakens skull blir tråkigt. Det ser skådespelarna till. Warchus har samlat ihop en ensemble i toppnivå. Här är många kända namn som Imelda Staunton, som äntligen får spela en sympatisk roll, Bill Nighy som ju alltid är bra och här har en subtil melankoli som jag uppskattar mycket samt Dominic West som verkligen får ta ut svängarna. Mest av allt blir jag dock berörd av några mindre kända ansikten: Ben Schnetzer i rollen som aktivisternas ledare Mark, George MacKay som den unge Joe, på väg att finna sig själv i världen och lära sig att stå för sin läggning samt Jessica Gunning som Sian, arbetarhustrun som genom kampen upptäcker att hon har en egen röst som räknas. De är alla väldigt fina porträtt. Inte förvånande ett ögonblick men fina ändå.

Solidaritet och discodans.

Det finns mycket att lära sig av "Pride". Och då menar jag inte enbart som en historielektion. Den handlar ytterst om solidaritet. Om att kämpa inte bara för ens egna intressen utan också för andra som är utsatta och att den rörelsen också måste vara ömsesidig. "Om ni ställer upp för vår kamp", säger Dai (Paddy Considine) - en av filmen progressiva fackföreningsmän - "om ni gör det, då lovar jag att när det gäller kommer också vi att stå vid er sida." Det är ju så det borde vara. Alla som önskar arbeta för en bättre och rättvisare värld måste stå enade. Då måste vi också vara beredda att se förbi olikheter. Då måste också kampen vara inkluderande, så att även den som inte passar in i normen kan känna sig välkommen. Det kan inte bara ankomma på de som sticker ut att anpassa sig för att inte "ta fokus från det som är det viktiga". Allt är viktigt nämligen. Det privata, det samhälleliga, identitet, klass, läggning, etnicitet och mycket mer är alla kategorier där förtryck kan förekomma och den som vill kämpa mot en sorts förtryck måste stå upp mot alla slags. För vad är den kampen annars värd. Det kan vi lära oss av "Pride".