True Detective - Säsong ett

Along the shore the cloud waves break,

The twin suns sink behind the lake,

The shadows lengthen

In Carcosa.

—"Cassilda's Song" in The King in Yellow Act 1, Scene 2

ur Robert W. Chambers "The King in Yellow" (1895)

Årets stora TV-snackis har utan tvekan varit HBOs nya kriminalserie "True Detective". Från debatt om seriens kvinnosyn till spekulationer kring de referenser till klassisk men småobskyr wierd fiction och nu sist frågan om det sista avsnittet gav ett tillfredsställande slut eller inte. Jag har nu sett alla åtta avsnitten i seriens första säsong och jag måste säga att det har varit en intressant upplevelse. Serien av vackert filmad, har utmärkt skådespeleri och ett manus som både spelar med och mot sin genre.

"True Detective" beskrivs av sin författare Nic Pizzolatto som en antologishow. Det betyyder i det här fallet att den första säsongen är en helt avslutad historia. När andra säsongen kommer är tanken att den ska handla om helt andra karaktärer och ett helt annat fall. Det går alltså utmärkt att se första säsongen som en helt fristående miniserie. Pizzolatto har tidigare skrivit manus för serien "The Killing" men har även givit ut kriminalromanen "Galveston" år 2010. Han har skrivit samtliga avsnitt av "True Detective". Känslan av minserie förstärks också av det faktum att alla avsnitten har samma regissör, Cary Juji Fukunaga, en väldigt stilsäker filmare med sådant som "Sin Nombre" (2009) och 2010 års version av "Jane Eyre".

Serien kretsar kring två kriminalare, Rust Cohle spelad av Matthew McConaughey och Marty Hart spelad av Woody Harrelson. De båda är delstatspoliser i Louisiana och vi får följa dem under utredningen av ett fall som kommer att spänna över 17 år. Serien hoppar mellan olika tidsperioder. Den största delen utspelar sig, åtminstone till en början 1995 när en kvinna hittas mördad på vad som verkar vara ett ritualistiskt vis. År 2012 blir Cohle och Hart, som nu båda har slutat som poliser, var för sig intervjuade av ett par andra kriminalare som utreder ett mord som påminner oroväckande mycket om fallet från 1995. Kan det vara samma mördare? Fångade kanske Cohle och Hart inte rätt gärningsman den där gången?

Den djupa amerikanska södern med sina träsk och deltan där pumpar och fabriksskorstenar höjer sig i horisonten, där ruttnande gamla hus mitt ute i ingenstans bär på mörka hemligheter, där prostitution, våld och droger kokar under den gudfruktiga ytan är den tredje huvudpersonen i "True Detective". Det är inget nytt, vi har sett de här miljöerna innan men Pizzolatto och Fukunaga fångar den med en säregen känsla. Det är inte ett stycke sociologi a la -"The Wire", utan snarare ett mytologiskt landskap. "True Detective" är först och främst ett stämningsstycke. Bara punktvis bryts det långsamma tempot av med mer actionbetonade sekvenser och dessa är mästerligt utförda av Fukunaga som placerar oss som publik rakt in i handlingen. Det är i högsta grad en männens värld som skildras. Som så många andra serier balanserar berättelsen den smala hårfina gränsen mellan att skildra en sexistisk värld och att själv vara sexistisk. Personligen måste jag nog säga att den tyvärr inte alltid håller sig på rätt sida gränsen. Det blir mycket naket för nakets egen skull. Å andra sidan är "True Detective" aldrig så uttalat exploativ som exempelvis "Hannibal" som jag tidigare recenserat.

McConaughey och Harrelson är verkligen huvudpersonerna här. Serien är minst lika mycket, om inte mer, intresserad av detektivernas inre liv som den är av kriminalintrigen. Cohle är filosofiskt lags, en man som brottas med många mörka demoner i sitt förflutna och som bara knappt lyckas hålla näsan över vattenytan. Hart är en mycket enklare själ, en man som strävar efter att vara en god familjefar men vars våldsamma sida alltid riskerar att bryta igenom. Han dricker för mycket och kan inte vara trogen mot sin hustru (Michelle Monaghan). De två skådespelarna gestaltar testosteronstinna versioner av sina egna personor. McConaughey är den lite flummige och instabile. Harrelson är hård och sammanbiten. Deras relation går upp och ned genom serien men förblir ändå den kärna som allt kretsar runt. Inga av de övriga karaktärerna är ens i närheten lika omsorgsfullt tecknade som dessa två. Det är både en styrka och en svaghet.

Temat för serien är hur fallet och det detektiverna är med om tar över deras liv och får dem att gradvis spåra ur. En "sann detektiv" som dessa två är kan naturligtvis inte bara låta ett mord ligga olöst. På många sätt påminner det hela både tematiskt och intrigmässigt om Friedrich Dürrenmatts klassiska roman "Kommissariens löfte" från 1958, en bok som Sean Penn gjorde till en mycket lyckad film 2001, "The Pledge" med Jack Nicholson i huvudrollen. Även visuellt påminner "True Detective" faktiskt en hel del om den filmen. Båda har samma eftertänksamma, långsamma, naturlyriska bilder.

Själva mordgåtan är annars inte så speciell. Det som får den att lyfta är stämningen och de dunkla antydningarna om en större mytologi och konspiration som släpps genom serien. Pizzolatto refererar med en blinkning i ögonvrån till författaren Robert W. Chambers bok "The King in Yellow" från 1895, en samling med sammanflätande noveller med lätt övernaturliga inslag. Titeln syftar på en fiktiv pjäs som har effekten att den som läser den blir driven till vansinne. Dess mytiske "gule kung" och och fiktiva skådeplats "Carcosa" är namn och begrepp som återkommer i "True Detective". Eftersom även andra författare, som exempelvis Lovecraft använt sig av dessa referenser skriver Pizzolatto in sig i en lång intertextuell tradition. Även om inget uttalat övernaturligt sker i serien skänker det känslan av att det här fallet bara är en del av ett ännu större pussel. Återstår att se om kommande säsonger kommer anknyta till den mytologin och låta den fortsätta växa. Jag kan någonstans hoppas att den gör det. Om andra säsongen dessutom, som det ryktas, kan fokusera mer på kvinnliga karaktärer så kommer i alla fall jag återkomma för mer.