Skumtimmen

Ett barn som mystiskt försvann i dimman för tjugo år sedan. En gammal sandal som plötsligt skickas med posten. Ett mystiskt dödsfall i ett stenbrott. Det öländska alvaret om senhöst och vinter med sin egendomliga mystiska stämning. En lokal legend om en mördare som kanske eller kanske inte återkommit. Det är några av elementen i "Skumtimmen", Johan Theorins debutroman från 2007. Den blev en stor framgång och Theorin har sedan dess följt upp med fler böcker i samma litterära universum. Alla balanserar de den fina gränsen mellan kriminallitteratur och något mer gotiskt, möjligheten till det övernaturliga finns alltid där och lurar i böckerna. Theorin är mer än något annat en stämningsmästare och hans sätt att använda folktro och lokala legender länkar hans romaner bakåt i en berättartradition som förlorar sig i det förflutnas dimma.

Nu har "Skumtimmen" så filmatiserats i regi av Daniel Alfredson. Till skillnad från sin bror Tomas har Daniel aldrig riktigt vunnit genomslag som uppburen regissör med personlig röst, dessutom har hans bästa verk ofta varit TV-produktioner. Hit räknar jag de bästa avsnitten av den gamla Beck-serien från 90-talet med Gösta Ekman i huvudrollen (främst då "Mannen på balkongen", 1993) samt filmatiseringen av Kerstin Ekmans "Dödsklockan" (1999). Där visade Alfredson att han med små medel kan skapa en väldigt förtätad stämning som vilar på en säkerhet i bildkomposition och starkt skådespeleri. Så mycket större besvikelse då att just de kvaliteterna saknas i den här filmen.

Julia (Lena Endre) och Gerlof (Tord Petersson)

Tord Petersson spelar Gerlof Davidsson, en pensionerad förre detta sjöman som är den återkommande karaktären i Theorins Ölandsböcker. Och Petersson imponerar. Han har en säkerhet och auktoritet som gör honom till berättelsen trygga centrum och dessutom är hans lakoniskt komiska tajming så perfekt att han lyfter flera scener som annars hade varit platt exposition.

Detsamma kan jag tyvärr inte säga om Lena Endre, filmens andra huvudrollsinnehavare. Hon spelar Julia, Gerlofs dotter, vars son Jens mystiskt försvann en dag tjugo år tidigare och som aldrig blev återfunnen. Julia har alltid anklagat sin far, som borde ha sett efter pojken, för det som hände. Nu har hon återvänt till Öland för att sälja familjens gamla hus sedan fadern fått flytta in på ålderdomshem. Gerlof avslöjar att han har en ny teori om vad som kan ha hänt den där dagen, Julia vill förstås inte lyssna på honom men så börjar märkvärdiga saker hända. Endre är ju en mästare på att spela undertryckta känslor och förmedla så väl sorg som vrede, rollen borde alltså passa henne utmärkt. Ändå är det som att det inte vill bränna till. Jag upplever ingen intensitet från hennes karaktär, inte den desperation som skulle behövas, det känns oengagerat på ett vis som är svårt att sätta fingret på. Karaktären väcker aldrig mitt intresse och det hade verkligen behövts när far och dotter ger sig ut på amatördetektivsstråt.

Detsamma gäller en bihistoria som filmen klipper tillbaka till då och då - berättelsen om Nils Kant (Felix Engström), en man som på 40-talet mördade två tyska soldater och en länsman varpå hans flydde utomlands och som sedan i den lokala folkloren antagit mytiska proportioner. Det är denne Kant som Gerlof tror kan ha varit inblandad i Jens försvinnande. I tillbakablickar får vi se vad som hände denne Kant under de år som passerade och som tar oss till sexitotalets Havanna. De här passagerna tar upp en bra bit av filmen och ändå lyckas de aldrig ge oss någon riktig känsla av vem den här karaktären verkligen är eller vad för motiv som driver honom och det är ett problem eftersom så mycket av handlingen kretsar just kring detta.

 Det finns en annan bihistoria också, en ganska söt, lite tafatt och mogen kärlekshistoria mellan Endres karaktär och en lokal polis som spelas av Tomas W. Gabrielsson. Den är faktiskt fin och vid sidan om Petersson ger Gabrielsson den bästa rollinsatsen i filmen.

Filmens stora brist ligger annars i att den aldrig blir särskilt spännande. Bortsett från några kortare sekvenser i mitten av filmen där Endre snokar runt i ett övergivet hus vill det hela aldrig lyfta över den sortens standardthriller som man kan se på TV vilken helg som helst. Det är faktiskt ganska besynnerligt. Är det något en film som den här behöver så är det just stämning. Theorins böcker är fulla av det. Miljön inbjuder verkligen till det. Var och en som någonsin har befunnit sig på ett mulet Öland en senhöst medan vinden piskar vet hur otroligt påtaglig melankoli som hela landskapet andas. Så varför lyckas regissören inte fånga detta på film? Och det är stämningen som gör dem så besynnerliga och som skapar den osäkra genreglidningen: Är detta realistisk krim eller är det något annat i görningen? I filmen finns den aspekten inte med alls. När stämningen fattas innebär det också att fokus hamnar på själva intrigen och ärligt talat den är inte mycket att komma med. "Morden i Midsommer" känns ofta mer trovärdiga än så här. Det hela blir därför en besvikelse och känns faktiskt som ett slöseri med något som borde ha haft all möjlighet att bli så mycket bättre.