Before Midnight

Det finns många slags uppföljare. De flesta är förstås trista och fantasilösa, uppenbarligen enbart skapade av kommersiell spekulation. Som publik kan man tydligt märka att ingen av de kreativa krafterna egentligen är särskilt intresserade. Värst är den sortens uppföljare som bara försöker upprepa exakt allt vad den första filmen gjorde. Uppföljaren som remake.(Jag har skrivit om detta förr.) Men sedan finns de där filmerna som drivs av en genuin vilja att fortsätta berätta historien om sina karaktärer och där det faktiskt finns mer att berätta. Den sortens fortsättningar kan rent av förhöja den första filmen genom att göra den till en del av en så mycket större berättelse. En sådan film har jag det stora nöjet att skriva om nu.

1995 gjorde Richard Linklater filmen "Before Sunrise" (eller "Bara en natt" som den hette på svenska). Där fick vi träffa Jesse (Ethan Hawke), en amerikan, och Celine (Julie Delpy), en fransyska, båda runt 22-23 år gamla. De möts av en slump på ett tåg och en ögonblicklig attraktion uppstår. De går av i Wien och spenderar hela natten med att vandra omkring i staden. De pratar, skämtar, lär känna varandra och förälskas. Men när natten är över måste de bege sig åt varsitt håll. De lovar att återvända om exakt sex månader och träffas igen men som publik misstänker vi att det nog inte kommer ske. Det är en väldigt vacker och skir liten film, bland det mest romantiska som någonsin gjorts och den fångar verkligen hur det kan kännas att vara ung och vilsen i livet. Genom åren har den kommit att bli en riktig kultklassiker, inte minst bland småprentiösa och estetiskt orienterade människor som mig själv.

Den första filmen är på många sätt en perfekt liten pärla, väldigt mycket av sin tid och samtidigt helt allmängilltig. Ändå skulle en kunna se den lite som en bagatell, en mycket vacker sådan, men en bagatell inte dess mindre. Så kom fortsättningen "Before Sunset" ("Bara en dag") 2004. Nio år har gått. Jesse är nu en framgångsrik författare som skrivit en roman baserad på händelserna i första filmen. När han signerar böcker i Paris dyker Celine upp och de två återser varandra för första gången. De är båda varandras livs stora kärlek som aldrig blev av. De har nu en chans att ändra det. Men båda är i relationer just nu, relationer som de visserligen är missnöjda med, men ändå. Och Jesse har dessutom en son hemma. De vandrar genom Paris, pratar, skämtar, lär känna varandra på nytt och förälskas om igen. Det hela slutar i en slags cliffhanger. Kommer de att bli ett par?

Nu får vi veta svaret för här kommer "Before Midnight", den tredje filmen, ytterligare nio år senare. Jesse och Celine bor tillsammans och har två döttrar. När vi möter dem här befinner de sig i Grekland på semester, dit de bjudits för att bo hos en författarkollega till Jesse. Allt verkar idylliskt på ytan men som i alla relationer finns spänningar. Jesse har precis lämnat av sin son från första äktenskapet på flygplatsen och har dåligt samvete över att han inte kan vara en större del i dennes liv eftersom han bor på andra sidan jorden. Celine har fått ett erbjudande om ett nytt och bättre jobb som skulle göra henne än mer bunden till Paris. En konflikt är oundviklig. Parets vänner har bokat en hotellnatt åt dem och erbjudit sig att sitta barnvakt. Så Jesse och Celine vandrar genom den grekiska staden på väg till hotellet, pratar, skämtar, lär känna varandra på nytt och... grälar.

I alla tre av de här filmerna är det samtalen mellan Celine och Jesse som är det bärande elementet och det är dessa scener som gör filmerna så briljanta. Det är svårt att i ord beskriva den närmast magiskt suggestiva stämning som uppstår. Kemin mellan de båda huvudpersonerna är så stark och tydlig att den skulle kunna gå att ta på. Det handlar inte så mycket om vad de säger som samspelet fram och tillbaka. Det är en fröjd att bara få vara med. Dessutom är rytmen perfekt. Ingen av de här filmerna känns någonsin för lång eller utdragen, vi får precis så mycket som vi behöver. Det finns så många detaljer, så många korta scener att gräva ned sig i, att fundera kring och spekulera runt och ändå är det helheten som får det att lyfta. Alla tre filmerna är dessutom väldigt vackert fotograferade.

Jesse och Celine, i del ett, del två och del tre

De båda skådespelarna är fantastiska. Liksom i "Before Sunset" har både Hawke och Delpy skrivit manus tillsammans med Linklater och den närheten till karaktärerna är påtaglig. Eftersom de båda är författare och regissörer på egen hand blir filmen som ett samarbete mellan tre likvärdigt starka autörer. Ethan Hawke har nog aldrig varit bättre än i den här rollen. Jag hör väl i och för sig till dem som inte alltid upplever hans karaktär Jesse som så där jättesympatisk. Han har absolut ett drag av självgodhet och narcissism som inte är så tilltalande. Men han har också en charm som inte går att förneka och kanske (jag säger kanske) är de där negativa dragen något som jag också kan känna igen i mig själv.

Julie Delpys Celine är en figur som jag hade kunnat bli vansinnigt förälskad i om jag hade sett den första filmen när den kom ut. (Det var nära att jag gjorde det faktiskt men det blev inte av då och jag såg den inte förrän långt senare.) Visst finns det ett slags drag av manlig fantasi över henne men Delpy gestaltar henne med en sådan intelligens och en sådan självsäker integritet att hon reser sig högt över arketypen. Särskilt i de båda uppföljarna. Hon vägrar att reduceras till en dröm och försvarar sitt eget jag.

En grundfråga, genom alla filmerna, är om kärlek kan överleva och existera i den verkliga världen. I de två första delarna möts karaktärerna i en slags fickor av magisk tid utanför tiden. Det är det som ger berättelserna dess romantiska skimmer. Under de begränsade timmar de har tillsammans kan vad som helst hända och inget annat existerar. I "Before Midnight" däremot finns konsekvenser. Därför blir också insatserna högre. Liksom tidigare slutar även den här filmen på en ambivalent ton. Vi vet inte vad framtiden har beredskap åt de båda. Är det en tillfällig kris i förhållandet vi för bevittna eller början till slutet? Sättet som parets relation skildras på är uppriktigt, ärligt och inte så lite smärtsamt. Det finns fortfarande en stor kärlek mellan Celine och Jesse men inget förhållande kan existera där inte också ett visst mått av bitterhet och motstånd utvecklas. Jag vill att de ska klara av det, jag vill att de ska fortsätta tillsammans men jag vet inte hur det kommer att gå.

Kanske kommer Linklater, Delpy och Hawkes med svaret om ytterligare nio år? Jag hoppas faktiskt det. Jag skulle gärna se fler filmer om det här paret i framtiden för jag är inte färdig med dem ännu. Tills dess kan jag bara konstatera att "Before Midnight" är en film med ett lysande manuskript, underbart gestaltad, en ny del som gör det som kommit före den ännu större och utan tvekan en av årets absoluta höjdpunkter. Så det så.