White House Down

Jag har inte sett det senaste försöket att göra en ny uppföljare på "Die Hard" och jag vet ärligt talat inte om jag är så värst sugen på att göra det heller. Jag får uppfattningen av att det är en filmserie som helt tappat förankringen med vad det var som gjorde den första filmen något att räkna med från början. Egentligen är det lite förvånande. Modellen är ju löjligt enkel att ta efter och det görs ju dessutom hela tiden. I år har två filmer gått upp som båda utgår från grundpremissen "Die Hard i Vita huset". Den ena heter "Olympus has fallen" och den ska enligt ryktena vara betydligt dummare än dess tvilling "White House Down". Det var den senare som jag och fru Otterberg var och såg härom dagen.

Det där med vad man stulit hela upplägget från är inget som filmskaparna ens bryr sig om att dölja. Alltså heter Channing Tatums karaktär John Cale. Cale är en före detta militär som befinner sig i Vita huset för en jobbintervju. Han hoppas få jobba som livvakt åt presidentens Secret Service. Cale har ett ansträngt förhållande med sin dotter (Joey King) och eftersom hon är fanatiskt intresserad av politik har han låtit henne följa med för att plocka lite pluspoäng. Nu visar det sig dock att den agent som sköter intervjun (Maggie Gyllenhaal) är en gammal flamma till Cale och hennes uppfattning om honom är inte den bästa så något jobb lär det nog inte bli. Under tiden arbetar president Sawyer, Jamie Foxx som tydligt Obama-substitut, på en djärv och kontroversiell fredsplan för Mellanöstern. Så djärv och kontroversiell att det militärindustriella komplexet gör vad som helt för att stoppa den och hux flux intas Vita huset av en inhyrd blandning legosoldater, högerextremister, förrädiska livvakter och annat löst folk.

Naturligtvis är det nu bara Cale som kan rädda presidenten. Naturligtvis urartar allt snabbt i ren förstörelseporr. Automatvapen smattrar söder stuckatur och antika möbler på löpande band. Nedskjutna helikoptrar störtar ned i gränsmattan. Glas krossas och människokroppar faller som käglor. Som actionunderhållning får jag ändå ge filmen godkänt. Den fungerar så länge den varar. Det stora problemet för mig är Tatum i huvudrollen. Han är ingen Bruce Willis om man säger så. De fysiska scenerna är väl inget större bekymmer men för de mer känslosamma scenerna blir han lite väl träig. Jag vet inte heller om jag köper Foxx som den fria världens ledare men han har åtminstone karisma på duken. På skurksidan får Hades själv, James Woods chansen att showa loss. Richard Jenkins och Lance Reddick är som vanligt väldigt bra.

Många har kommenterat det bisarra i att detta är ytterligare en film från regissören Roland Emmerich där Vita Huset blir förstört. Det har liksom blivit hans kännemärke. Här görs till och med en referens till en annan av dem, "Independence Day", i dialogen. Men samtidigt som filmen ägnar sig åt att riva ned landmärken är den också från första bildrutan extremt fetischiserande vad gäller alla former av symboler och monument för den amerikanska republiken. Det är här en film som fullständigt vadar i patriotism och amerikansk självgod självbild, samtidigt som den också undergräver den då det är krafter som associerar sig med den sortens flaggviftande som ligger bakom kuppen, inte utländska terrorister. På samma sätt lyfter Emmerich upp Vita huset, med allt vad byggnaden står för, på en pidestal, samtidigt som han metodiskt monterar ned det med explosioner. Ideologiskt är filmen personlighetsklyvd rakt igenom. Den hyllar tanken på fred men vill samtidigt att publiken ska jubla när presidenten plockar fram ett raketgevär. "Pennan är mäktigare än svärdet" säger Foxx i en scen varpå han kör in den i halsen på en av sina kidnappare.

Den dubbelheten i hjärtat av gestaltningen gör "White House Down", åtminstone för mig, till en intressantare film än vad kanske regissörens intentioner avsett. Jag tänker mig den som ett slags symptom. På exakt vad vet jag inte. Inte ännu i alla fall....