Michael Bay, mannen bakom "Armageddon", "Pearl Harbor" och så naturligtvis alla hemska "Transformers"-filmer som dånat och skramlat sig fram över biodukarna de senaste åren. Bay, som anklagats för att vara sexistisk, rasistisk och i första hand göra filmer för elvaåriga pojkar. (Och då talar vi inte om smarta elvaåriga pojkar.) De där anklagelserna är inte tagna ur luften. Jag är inte ett fan och har aldrig varit det. Men "Pain & Gain" överraskade mig. Den är långt ifrån perfekt, absolut inte, men den är verkligen fascinerande.
Bay berättar det hela som en mörk komedi. Daniel Lugo, spelad av Mark Wahlberg, är personlig tränare på ett gym. Han tror på den amerikanska drömmen. Om man bara kämpar kan man uppnå precis vad man vill i livet, den perfekta kroppen, det perfekta livet. Det förra visar sig vara enklare än det andra. Så dyker då Kershaw, en judisk/columbiansk affärsman upp på gymmet, spelad av Tony Shaloub. Lugo kläcker så den ödesdigra planen att kidnappa Kershaw och tvinga denne att skriva över alla sina tillgångar till gärningsmännen. Han rekryterar två medhjälpare. Adrian (Anthony Mackie) en kroppsbyggare som fått erektionsproblem av alla steroider han tagit och Paul (Dwayne Johnson) en nyligen utsläppt fånge, nynykter och nyfrälst.
De är inga mästerbrottslingar precis. Häromdagen kom nyheten att det ska göras en "mörk och hård" remake av Jönssonligan. Jag tror den filmen redan är gjort. Jag tror den heter "Pain & Gain". Inte bara misslyckas ligan flera gånger att genomföra själva kidnappningen, när de väl lyckas upptäcker de att det inte är så enkelt som de trott att få offret att göra vad de vill. Som lök på laxen förmår de inte, trots ett flertal försök, att ta livet av sitt offer. Ändå verkar de tillslut ha lyckats. Ett kort ögonblick får de leva det liv de drömt om, lyxvilla vid vattnet och sniffa kokain från stjärten på strippor. Men snart har gänget en enveten privatdetektiv i hälorna (Ed Harris) och när de ska göra om sin kupp med nya offer går det om möjligt ännu sämre än första gången.
Filmen gestaltar ett slags totalt moraliskt vakuum. På det viset påminner den faktiskt lite om Korines "Spring Breakers" som jag redan skrivit om flera gånger. Även här får Florida symbolisera unkenhet, korruption och normlöshet. Även här blir vi utsatta för karaktärer som vi absolut inte kan sympatisera med men vars drifter kanske inte är så olika våra egna. Det finns inte direkt några hjältar i "Pain & Gain". Kroppsbyggarligan är korkade och vidriga. Men deras offer är inte precis några vi kommer att tycka om heller.
Bay filmar allt med sin vanliga rastlösa, expressionistiska stil. Här fungerar det dock bättre än i hans actionfilmer där klippning och kamerarörelser ofta känns störande. "Störande" är kanske ett bra begrepp här med, men filmens stil ställer sig inte i vägen för innehållet. Den understryker den. Berättelsen blir allt mer bisarr, grotesk och pervers allt eftersom den fortgår och Bay lyckas hitta en förfärande humor i det som sker. Mot slutet av filmen när saker och ting verkligen spårar ur stannar filmen upp och en text påminner oss om att "det här är fortfarande en sann historia". Naturligtvis är det en signal som bör få oss att stanna upp och fundera för naturligtvis är mycket i filmen dramatiserat och omändrat från de verkliga händelserna. Att Bay lyckas med en sådan distansieringseffekt ger det hela en extra dimension. Det är uppenbart att regissören här verkligen ansträngt sig för att visa en ny sida av sig själv. I stället för en traditionell Bay-film tycks han ha gjort en film om några grabbar som sett lite för mycket på Michael Bay-filmer.
Helt kan han dock inte hålla sig. Den gamle Bay tittar fram lite då och då. Dels i de sadistiska våldsskildringarna som har något av en jackassig hö-hö-hö-ighet över sig. Men främst i en bihistoria kring Anthony Mackies karaktär och dennes flickvän spelad av Rebel Wilson. Det går nästan att höra regissören fnittra i bakgrunden åt scenerna mellan denne impotente afroamerikan som älskar storvuxna kvinnor och den storvuxna kvinnan som älskar afroamerikansk... ja. Wilson används främst för en lyteskomik som inte är särskilt rolig.
 |
| Dwayne Johnsons bästa rollinsats någonsin? |
Mark Wahlberg är på något vis alltid som bäst när han får spela riktigt korkad. Och arg. Det blir mycket av den varan här. Den främsta rollprestationen står dock Dwayne Johnson för. Han har aldrig varit bättre. Hans Paul är som ett naivt barn, två meter hög och med armar som trästockar men ett barn likafullt. Redo för tortyr i en t-shirt med texten "Team Jesus" på är han oemotståndlig. Han är också den av kidnapparna som har mest av ett samvete och verkligen brottas med sitt projekt att bli en bättre människa samtidigt som han gör alla dessa hemskheter. Det är rörande på ett bisarrt sätt.
Det ryktas att Bay var tvungen att gå med på att göra en "Transformers 4" för att få pengar till det här projektet. Det tycks som om han verkligen brunnit för att berätta den här historien. Och om priset är ytterligare en anskrämlighet där robotar slåss med varandra får väl det vara hänt. Jag hade i alla fall stort nöje av "Pain & Gain".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar