Sett på DVD: Postapokalyps, bedrägeri och tysk färg

Låtom oss avsluta september månad med ett litet besök under rubriken "Sett på DVD". Den här gången vankas två science fiction och en "komedi" om ekonomisk brottslighet. Håll till goda, kära läsare...

Oblivion (Regi: Joseph Kosinski)

Det är alltid roligt att bli positivt överraskad. Från trailern till den den här filmen fick jag känslan av att det skulle bli ett högst ordinärt science-fiction drama. På sätt och vis var det också det jag fick. Men utförandet är faktiskt bättre än förväntat och dessutom lyckades den faktiskt hålla mitt intresse ända till slutet. Därmed inte sagt att det inte finns problem och frågetecken.

Tom Cruise spelar mer eller mindre Wall-E i den här filmen. Det hela utspelar sig efter ett förödande krig där människan kämpat med atomvapen mot utomjordingar och planeten blivit tämligen obebodd. Mänskligheten har flyttat till Saturnusmånen Titan och väldiga maskiner skördar Jordens hav som bränsle. Cruise och hans hustru (Andrea Risebourogh) arbetar som övervakare av de automatiska systemen och Cruise reparerar dem när det behövs. Det kan finnas utomjordingar kvar som härjar så för säkerhets skull har parets minnen raderats. Den enda kontakten de har med omvärlden är en fullständigt överkäck överordnad spelad av Melissa Leo som paret kommunicerar via dataskärm med. Naturligtvis förstår vi redan från första början att saker inte är vad de utges för att vara. Cruises karaktär har dessutom mystiska återkommande drömmar där han ser en kvinna (Olga Kurlyenko) som han känner en stark koppling till. När denna kvinna plötsligt dimper ned från skyn i en kapsel då briserar naturligtvis allt.

"Oblivion" bollar med nästan alla klichéer som tänkas kan och refererar till i princip alla sci-fi-filmer från Kubricks "2001" och Markers "La Jeté" via "Logans Run" och framåt. Ändå kan jag inte låta bli att uppskatta den, inte minst för att den lyckas göra något av frågeställningar kring identitet och vad det faktiskt innebär att vara en individ, en tematik som är ytterst lämpad får science-fiction men som många filmer har svårt att handha med rätt balans. Min främsta invändning mot filmen är Tom Cruise. Det är inte det att gör dåligt i från sig men han är numera en av de stjärnor vars offentliga persona ställer sig i vägen för vilken roll han än ger sig i kast med. Dessutom är han inte trovärdig som "en vanlig kille" som han ska framställa här. Att filmen håller samman trots detta är faktiskt lite av en bedrift.

Identity Thief (Regi: Seth Gordon)

Ännu en så kallad komedi fylld med elakt hån och allmänt människohat, den här gången med en god portion lyteskomik och tjockishumor. Det som gör "Identity Thief" åtminstone lite intressant är  hur den rör sig kring teman om ekonomisk kris och lågkonjunktur på ett sätt som faktiskt överraskade mig en smula. Jason Bateman spelar en medelklassig familjefar från Colorado som får sin identitet stulen av en kvinna från Florida spelad av Melissa McCarthy. Hon lever livets glada dagar och drar på sig massa kreditkortsskulder i Batemans namn. Plötsligt knackar inkasso på dörren och det hela uppenbaras. Bateman beger sig därför till Florida för att luta med sig McCarthy så att han kan överlämna henne till polisen och det hela blir till en ganska formuläriskt roadmovie där de båda blir jagade av såväl prisjägare som gangsters. Som sådan är filmen inte speciellt spännande. Med ett bättre och tajtare manus hade dock den underliggande tematiken om finansiell ångest och vår tids konsumtionssamhälle-på-kredit kunnat bli något. Regissören verkar tyvärr ha andra intressen.

Nättidningen Slates filmkritiker Dana Stevens har skrivit om problemet med den "feminina grotesken" i samband med McCarthys filmpersona. Å ena sidan kan den sortens fysiska humor som McCarthy excellerar i ses läsas som en protest mot ett sexistiskt samhälles ideal och förställningar om kvinnlighet. Å andra sidan kan det också bli tvärtom, den groteska utlevelsen kan befästa normen genom att alternativet utmålas som så uppenbart oattraktivt. Jag skulle mena att det finns filmer där humorn faktiskt fungerar på ett subversivt sätt, "Bridesmaids" är en av dem, "The Heat" är en annan. "Identity Thief" däremot hör tydligt till den senare kategorin.

Die Farbe/The Colour Out of Space (Regi: Huan Vu)

"The Colour Out of Space" är absolut min favoritnovell av H.P. Lovecraft. Han skrev den 1927. Den är ett mästerstycke av ren obehaglig stämning och lyckas på ett perfekt sätt förena science fiction med skräck. I berättelsen faller en meteorit ner på en avlägsen bondgård i New England och såväl marken som grundvattnet blir besmittade av något som långsamt påverkar familjen på gården. De förfaller i galenskap och sjukdom. Lovecrafts prosa är ovanligt förtätad och fångar verkligen den klaustrofobiska noja som genomsyrar novellen. Det är en väldigt tystlåten men nog så effektiv skräck som frambringas.

2010 gjorde regissören Huan Vu filmen "Die Farbe" baserad på novellen. Efter att ha tassat runt i distributionsleden och byggt upp ryktet på diverse festivaler har den nu släppts på DVD här i Sverige, nu under novellens originaltitel. Filmen är klart sevärd. Vu bor och verkar i Tyskland och därför har handlingen flyttats dit. I den här versionen ramas dessutom allt in av andra världskriget. Det övergår visserligen mitt förstånd varför en tysk film ska ges en engelsk titel när den släpps på svenska. "Färg bortom tid och rum" som novellen brukar heta på svenska hade fungerat väl tycker jag.

Det märks att det är en lågbudgetfilm. Kameraarbetet är inte direkt spektakulärt och filmen uppvisar inte mycket till skådespeleri. Men den fångar ändå något av det krypande och fasansfulla i Lovecrafts novell. Jag hade kanske velat se lite mer utveckling och gestaltning i filmens karaktärer, jag tänker att det hade kunnat göra det hela ännu starkare. Likaledes hade ramen med världskriget kunnat vara mer integrerad men filmen håller absolut för vad den är.

Ett smart drag av filmskaparna är att göra det hela i svart-vitt. Centralt för handlingen är en färg som inte går att beskriva eller förstå med det mänskliga sinnet. Hur löser man det? Jo, genom att ta bort alla färger såklart. Nu låter visserligen Vu färgen bli lila i det i övrigt monokroma fotot. Med andra ord, man hade en smart idé man lyckades inte hålla fast vid den. Lite synd.