Familjetrippen

I "Familjetrippen" (eller "We're The Millers" som den heter i original) spelar Jason Sudeikis rollen som David, en haschlangare som på grund av lite oväntade omständigheter tvingas ta ett uppdrag åt sin boss, nämligen att smuggla ett par ton marijuana över gränsen från Mexico. David är inte jättepepp på idén men har liksom inte mycket till val. Han kommer då på att hyra ihop sig en familj. Hans granne, strippan Rose (Jennifer Aniston) får spela hustrun, en övergiven grannpojke (Will Poulter) blir sonen och en hemlös tjej som rymt hemifrån (Emma Roberts) får vara familjens dotter. Utklädda till en typisk amerikansk kärnfamilj på semester i en stor husbil ska det väl inte vara några problem att ta sig över gränsen? Det största problemet visar sig vara att Davids boss har lurat mexikanerna och snart har "familjen" den blodtörstiga kartellen i hälarna. Upplagt för tokerier med andra ord.

"Familjetrippen" är ett ganska typiskt exempel på hur det mesta av amerikansk bred komedi ser ut idag. Influenserna från Apatow och kompani är tydliga. Här finns mycket rå humor som är menad att utmana den goda smaken. Vad kan väl vara roligare än till exempel droghandel, sadistiska yrkeskriminella, poliser som skjuter på illegala immigranter, sexuella övergrepp eller incest? Nå, sarkasmen åsido, jag erkänner gärna att jag skrattade en hel del under filmens gång. Skämten kan vara såväl absurda som äcklande som då och då lite klyftiga. Men det finns en annan sida till filmen också. Den vill väldigt gärna också vara en komedi som i slutändan bekräftar och bejakar föreställningar om den amerikanska publikens familjevärderingar. Berättelsens båge blir därför hur denna falska konstellation gradvis förvandlas till en verklig familj. Problemet är bara att de två sidorna inte gifter sig ordentligt och att relationen mellan dem blir ganska dysfunktionell. En kan vara rå, fräck och respektlös eller charmig och hjärtlig. Båda sakerna samtidigt blir betydligt svårare.

Skådespelarna blir tämligen lidande i mitten. Varken Sudeikis eller Aniston fungerar fullt ut i sina respektive roller. Sudeikis roll är ytterligare en variant i raden av alla förvuxna pojkar som utgör stapelvara i samtida komedi. Tanken är väl att han förvisso ska vara en man med brister men charmig och älskvärd på ett sätt som ska få oss som åskådare att ta hans parti. Den där charmen gick då åtminstone mig helt förbi. För mig blev David bara något av en självgod skitstövel och när filmen på slutet vill påskynda att han förändrats till det bättre känns utvecklingen snarare driven av dramaturgisk nödvändighet än trovärdig psykologi. Vad gäller Aniston finns det inget i hennes gestaltning som gör henne trovärdig som hårdhudad strippa, vilket dock inte hindrar regissören från att ta varje tillfälle att filma henne ta av kläderna och/eller åma sig i slow-motion. Som öm mamma och hustru fungerar hon bättre. Det är dock tydligt att hennes hjärta inte är med när hon spelar Rose.

Bäst i filmen är dock Will Poulter i rollen som "sonen" Kenny. Somliga minns honom möjligen som Eustace i den sista Narnia-filmen från 2010. Här spelar han en närmast motsatt roll, naiv, storögd och blyg. Både till utseende och sätt är han till förvirring lik Johan Glans. Naturligtvis tar filmen varje tillfälle att förnedra karaktären så mycket som möjligt. Någon gång blir det lite roligt. Oftast ger det en bitter eftersmak.

Själva stilen på kameraarbete, montage och musikläggning är rastlös och aggressivt, ett grepp som används allt mer i dessa komedier. Jag pekade på det bland annat i min recension av "Baksmällan III" tidigare i år. Det är sällan det tillför den energi och audiovisuella laddning som eftersträvas. Här i "Familjetrippen" känns det faktiskt mest som ett påhäng. Det gör inte filmen mer intressant att se på utan är snarare distraherande. Slutomdömet blir därför: Bitvis rolig men spekulativ och inte direkt minnesvärd.