Monica Z

Vad ska man egentligen säga om en film som "Monica Z"? Det är en klassisk biopic med allt vad det innebär. Läsare av Allmänstädesbloggen vet att det inte riktigt är min grej. Då ska ni ändå veta att jag har en viss investering i objektet för filmens porträtt. Jag är stor fan av allt som stavas Hasse & Tage eller Svenska Ord. Min kärlek till deras filmer, revyer och övriga påhitt är stark och brinnande. Och utan tvekan var Monica Zetterlund med sin enorma utstrålning och talang, både som skådespelerska och som sångerska en omistlig del av den helhet som var Svenska Ords produktioner. Jag älskar hennes röst och jag älskar låtarna i hennes reportoir men det i sig betyder inte att jag var övertygad om att jag behövde se en dramatisering av sångerskans liv. Efter att ha sett filmen är jag fortfarande inte övertygad.

Det är begåvade upphovsmän som varit framme. Peter Birro står för manuset och danske regissören Per Fly har iscensatt det. Birro har lite mutat in filmbiografierna som en av sina nischer, förutom den här har han ju även gjort t.ex. den där tv-serien om August Strindberg och så det ännu ofilmade manuset om Anita Lindberg som ett tag skulle regisseras av Catherine Hardwicke men som nu verkar sitta fast i "under-utvecklings-helvetet". Per Fly är mest känd för sin fantastiska klasstrilogi "Bänken" (2000), "Arvet" (2003) och "Dråpet" (2005). Så värst mycket av regissörens personliga stil tränger dock inte fram i filmen. Den ser ut att kunna ha varit gjord av vem som helst med ett ambitiöst scenografiteam i ryggen.

Det starkaste kortet är utan tvekan Edda Magnason i huvudrollen. Hennes gestaltning är nästan nog för att jag ska rekommendera filmen trots alla dess brister. Alla som har sett filmen om Cornelis vet dock att det inte räcker. Magnason, som aldrig egentligen skådespelat tidigare, gör ett väldigt inkännande porträtt och blir märkligt porträttlik. Dessutom lyckas hon fånga rösten. Inte bara när hon sjunger utan även i talpartierna lyckas Magnason kopiera Monica Zetterlunds ton, rytm och lätt speciella idiom utan att för den sakens skull göra det hela till en imitation. Det är imponerande och i en bättre film hade gestaltningen kunnat bli extremt medryckande. Då är det ändå inget sympatiskt porträtt som tecknas. Magnasons Monica är självupptagen, ständigt bekräftelseknarkande, ganska grym och hänsynslös mot människorna i sin omgivning, alkoholiserad och bittert tuggande på pappakomplex. Det är tur att hon sjunger så bra.

Bland övriga roller märker vi Kjell Bergqvist i rollen som Kjell Bergqvist - här Monica Zetterlunds far. Om hans rollinstats finns inte så mycket att säga. Att han är jättebra på att leverera arga repliker det vet vi ju alla redan. Konflikten mellan far och dotter löper som en röd tråd genom filmen. Den andre "mannen i hennes liv" i dramat blir basisten Sture Åkerberg, sedermera Zetterlunds tredje make. Han spelas av Sverrir Gudnason som återigen får gestalta en blöt filt, "snäll kille formulär 1A". Genom hela historien står han tålmodigt i bakgrunden medan hon betar sig igenom det ena passionerade men i slutändan missriktade förhållandet efter det andra i väntan på att det tillslut ska bli hans tur. Han är ju den ende som verkligen förstår henne.

Det stora problemet med den här filmen är att den blir så ytlig. Det är en fälla som biopicgenren ofta trillar ner i. Det finnas en scen tidigt i filmen som illustrerar det här. Monica och några vänner anländer till en fest hemma hos Beppe Wolgers (Johannes Wanselow). Naturligtvis är alla där när Monica visas runt. Där sitter Povel Ramel vid ett piano och spelar "Ta av dej skorna", där är Lena Nyman, där är Hasse och Tage. Tages första replik till henne blir en rad ur den berömda dikt om henne som han skrev flera år tidigare. Det är blir en märklig blandning av nostalgi och maskerad med skisser av personer som vi alla tycker att vi känner. Det är nästan likt och ändå inte. Publiken kan inte låta bli att skratta men det är ett osäkert skratt. Är det meningen att det här ska vara roligt?

Samma sak med musiken. Naturligtvis får vi Monica Zetterlunds stora hits och de låter verkligen fantastiska. Men sättet som de används för att kommentera handlingen visar ingen fantasi. Monica åker på turné med Arne Domnérus - montage till "Hit the road, Jack". Monica sjunger "Sakta vi går genom stan" - bilder av henne och vänner som går genom stan. Monica är djupt deprimerad - montage till Olle Adolphsons "Trubbel". Alltid det mest uppenbara, alltid den ytligaste tolkningen av ett skeende.

Klichéerna ställer sig i vägen för berättelsen. Hur många gånger har vi inte sett det utsatta barnet på svensk film? Så även här där dottern Eva-Lena blir en slags spelbricka mellan Monica och hennes pappa. (Dottern åldras förövrigt inte alls genom filmen trots att handlingen spänner över minst tio-femton års tid.) Varken Birro eller Fly gör något nytt av tropen utan nöjer sig med att presentera den och litar på att det ska räcka. Det gör det inte. Den enda scen som bryter av monotonin och som faktiskt bjuder på äkta humor är en tidig sekvens där Monica och Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg) har bisarrt förspel till samlag till tonerna av Wagners "Valkyriornas ritt". Thunberg är förövrigt den ende i ensemblen förutom Magnason som tillåts göra sin figur till ett fullödigt porträtt.

Nej, så här bör man inte göra skildringar av kända människors liv på film. Dramatiseringen tillför ingenting och även om det går utmärkt att gotta ned sig i musiken, kostymerna, interiörerna och den för all del fint fångade tidskänslan begär i alla fall jag mer och jag tycker inte att det är ett orimligt krav.