lördag 15 februari 2020

Birds of Prey



Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn är en rest från ett filmuniversum som inte precis har lagts ned men som rör sig i någon slags gränsland. Det hela var ogenomtänkt från början. Marvel hade börjat skörda framgångar med sitt ständigt expanderande nät av filmer och plötsligt ville alla andra filmbolag vara med och leka. Ingen av dem lyckades återupprepa vad Marvel gjorde - Universals Dark Universe som skulle sammanföra Dracula, Frankenstein, Varulven och andra klassiska skräckfigurer försökte de starta två gånger utan framgång. Likaså tycks idén om filmer där Godzilla möter King Kong vara dödfödd, trots att de lyckats släppa tre filmer redan, på ren envishet vad det verkar. I alla de här fallen görs ett vanligt misstag - nämligen att tro att bara för att publiken vet vad något är så kommer de automatiskt vilja se det. Det är därför vi för dålig version efter dålig version av berättelserna om Robin Hood eller Kung Arthur. "Alla vet väl vilka det är?" Ja, i och för sig men det är som sagt inte detsamma som att jag automatiskt kommer köpa en biljett.

Bäst förutsättningar att reproducera Marvel hade så klart DC, det andra stora amerikanska förlaget med superhjälteserier som huvudnummer. DC har till och med historiskt haft större framgångar med filmatiseringar av sina figurer än Marvel - såväl Richard Donners Stålmannen som Tim Burtons Batman var enorma succéer på sin tid och med Nolans Batman-trilogi hade DC till och med uppnått ett visst mått av prestige. Om Marvel var lekfulla och blinkande åt sin publik så tog DC med Nolans Batman figurerna och genren på dödligt allvar, använde dem för att göra politiska allegorier över vår tid.

Men sedan gick DC bort sig. De gjorde, tror jag, två fundamentala fel. För det första gav de stålmannen filmen Man of Steel till regissören Zach Snyder och gjorde honom till någon slags konstnärlig ledare för hela projektet. Det var inget bra val. Snyder är som bäst när han har en väldigt stark visuell förlaga han kan luta sig mot och kopiera. Även då kan han hamna snett, som med filmversionen av Watchmen till exempel som helt missar poängen med sin grafiska romanförlaga, även om det alltid ser förbannat snyggt ut. Men Snyder var på alla sätt en dålig match för Stålmannen - Snyder som ideologiskt hämtar sin inspiration från den gamle tokstollan Ayn Rand har väldigt lite till övers för en god och glad, osjälvisk solgud som bara vill hjälpa de svaga och utsatta. Nej, hårt, tufft och brutalt ska det vara i Snyders värld. Våldsamt, det är ball.

Det andra stora misstaget var att DC hade allt för bråttom. Marvel tog sin tid, presenterade sina figurer en film i taget, innan det slutligen blev dags att föra dem samman i The Avengers. DC tänkte att det där kan vi hoppa, gick direkt på Batman v. Superman och sedan Suicide Squad - en film vars tumultartade produktion har kommit att bli som en modell för alla stora misslyckanden de senaste åren - manus skrivs under pågående inspelning, scener spelas in på nytt och nytt, man hoppas in i det sista att specialeffekter och klippning ska rädda ett material som helt enkelt inte håller. Det värsta exemplet på detta blev för DCs del Justice Leauge som skulle varit deras motsvarighet till Avengers. Snyder drabbades under inspelningen av en fruktasvärd personlig tragedi, ett sjölvmord i familjen, och tvingades hoppa av projektet. Filmbolaget passade då på att plocka in Joss Wheedon, som skrivit och regisserat just The Avengers åt Marvel och ge honom i uppdrag att göra det hela mindre dystert och nihilistiskt. Resultatet blev varken hackat eller malet och efter det fanns det liksom ingen energi kvar i projektet. Åtminstone inte så som det var tänkt. Adjö till Henry Cavills Stålmannen och Ben Afflecks Batman. Att sedan Gal Gadots Wonder Woman var en oväntad framgång, liksom Aquaman med Jason Mamoa, det var mer än vad någon hade räknat med, så där måste det ju komma uppföljare. Vilket leder oss in på Birds of Prey - för även om Suicide Squad som sagt var en katastrof vad gäller mottagandet så var den ändå ekonomiskt framgångsrik nog att det kommer en uppföljare på den med. Och alla var överens om att Margot Robbie var dynamit som Harley Quinn - Jokerns emotionellt misshandlade flickvän.

Robbie som Harley = blixt och dunder.


Detsamma kunde inte sägas om Jared Leto som Jokern själv. Leto hade gått in för rollen till 120 procent. Historierna om hur han skickade kondomer fylla med blod och ruttnande griskadaver till sina medspelare  räcker för att avskriva all form av method acting för all framtid. Och inte fick han något ut av det heller. Först så hamnade de flesta av hans scener i Suicide Squad i klippdatorns papperskorg. Sedan bestämde sig DC för att skölja munnen ordentligt och ge rollen i en seriös Joker-film till Joaquin Phoenix istället som sedan till och med tog hem en Oscar för sin insats. Leto var enligt rykten rasande. Detta var ju hans roll! Men, men... Han hade ju ännu chansen. Han var ju mer eller mindre lovad uppföljare centrerade kring honom och Harley Quinn. Det visade det sig att det var "mindre" för som tur väl är har DC insett att Harley blir en mycket bättre och mer intressant karaktär när hon väl gör slut med Jokern och står på egna ben. Och så blir det mycket riktigt i Birds of Prey. Harley och Jokern är finito och det enda vi ser av honom är en tecknad sekvens precis i början - där han inte ens visuellt ser ut som Leto gjorde i Suicide Squad. Det hela är ett utstuderat långfinger åt figuren och Letos rolltolkning.

Liksom hela filmen är ett långfinger åt det som kommit innan. Borta är gravallvaret och den grå dysterheten i Snyders vision. Nu är ett bjärta färger och råös som gäller. Det är förvisso fortfarande extremt våldsamt men känns ändå mer som tecknad film än som något annat. Och det händer något i perspektivet när både regissören (Cathy Yan) och manusförfattaren (Christina Hodson) är kvinnor. Det är inte det att Birds of Prey plötsligt är "woke", det vore för mycket sagt - men den är heller inte aktivt misogyn och det gör hela skillnaden.

Ella Jay Basco som den unga ficktjuven Cassandra, här med diamanten som alla jagar.


Det är också oerhört skönt med en serietidningsfilm där inte hela planetens öde står på spel och slutstriden handlar om att besegra något väsen med en stor energistråle som riktas mot himlen. Istället är det på gatunivå, det hela utspelar sig med uppgörelser i den undre världen och jakten på en McGuffin i form av en försvunnen diamant i centrum. Styckets store skurk är en gangsterboss spelad av Ewan McGregor som har roligare här än han verkar ha haft på väldigt länge. Det här är den sortens film där det inte finns något överspel och det tar McGregor fasta på. Han är på samma gång patetisk med sitt manligt fragila ego, men just därför också farlig, en symbol för hela den patriarkala struktur som filmens "hjältinnor" ställs mot.

Ewan McGregor brer på brett.


Yan regisserar det hela med energi och frenesi. Jag kommer på mig med att tänka på Baz Luhrman vid mer än ett tillfälle - och inte då bara på grund av en ganska uppenbar blinkning till Moulin Rouge. Här finns samma hyperöverspända fart i klippningen och kameravinklarna, samma rastlöshet i berättandet, samma närmast muntliga struktur i historiens uppbyggnad - med den skillnaden att det här är bättre gjort.Visst det är hysteriskt och högljutt, från början till slut och fyllt med omöjliga grepp och infall men som publik blir vi aldrig bortkollrade och filmen har heller inget behov av att framställa sig som klyftigare än vad den är. (Nu tittar jag på dig, Todd Phillips Jokern). Det är en färd på en fallfärdig berg- och dalbana på ett nedlagt tivoli, precis som det där filmens slutstrid utspelar sig - en slutstrid som bortsett från dess blodvite inte hade varit malplacerad i ett avsnitt av Adam Wests gamla Batman-tvserie från sextiotalet.

Bästa, coolaste tjejgänget Birds of Prey, redo att bryta ett ben eller femtio.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar