Twin Peaks - The Return (Del 11)

There’s fire where you are going

Även den här veckan blev det Margret Lanterman som fick leverera repliken som gav avsnittet dess titel. Och det förde också mina tankar till ett annat av Margrets uttalanden, vi skulle rent av kunna kalla det för en profetia. I Fire Walk With Me, när hon möter upp Laura Palmer utanför The Bang Bang Bar lägger hon sin hand på Lauras panna, som för att känna av hennes feber. Och så säger hon: ”När en brand som den här väl har börjat är den väldigt svår att släcka. Oskuldens späda grenar brinner först, sedan stiger vinden och då är allt som är gott i fara.” Margrets ord ekar i mig nr jag ser på del 11 för det är som om en sådan eld nu verkligen är på väg att få fäste i Twin Peaks. Vi har sett hur det pyrt lite här och var innan, vi har känt röken – men nu är elden här. Redo att explodera.

Särskilt avsnittets första halva – den som faktiskt utspelar sig i Twin Peaks – bärs fram av en frenetisk energi. Jag ser alltsammans med hjärtat i halsgropen och med ståpäls på armarna. Något är sannerligen på väg att hända och den mörka elden (som vi strax ska återkomma till) lämnar sina spår vart än vi ser.

***

Tre ungar kastar boll med varandra. Vi befinner oss i utkanten av Twin Peaks, om inte i så förmodligen i närheten av trailerparken. Huset som pojkarna verkar bo i liknar mer en provisorisk barack. Det här är inte det småmysiga, medelklassiga idylliska Twin Peaks, staden så som dess innevånare tänker på den och vill att den ska vara, utan dess baksida – den som alltid har funnits där men förträngs. Bollen flyger i väg och en av pojkarna springer efter den. För ett kort ögonblick är vi kanske rädda att vi ska få se ytterligare en trafikolycka med ett litet barn i huvudrollen men i stället upptäcker pojken någon som kommer krypande ut ur skogen. Det är en blodig och svårt skadad Miriam, som tydligen lyckats ta sig från sin husvagn i ett försök att få hjälp. Richards plan att försöka få det hela att se ut som en gasolycka hade ingen större framgång – och det hade vi väl egentligen inte heller trott med tanke på att han slagit in en ruta när han tog sig in. Richard må ha sin egen vredes framåtrörelse men någon mästerbrottsling är han knappast.

Åh, Miriam...

Knappt hinner vi ta in den här otäcka synen förrän vi rör oss bort till ”The New Fat Trout”. Under tiden ligger den orosväckande musiken från förra scenen kvar och ska fortsätta göra så ett bra tag till. Musiken och ljudläggningen bidrar återigen till den känsla av osäkerhet och fara som vilar över allt. Becky får ett telefonsamtal och tappar konceptet helt över vad hon får höra. Hon ringer till sin mamma Shelly på ”Double R” i panik. Någonting har hänt. Hon behöver en bil. Det gäller Steven. Shelly rusar snabbt ut för att hjälpa sin dotter. Under tiden böjer sig Becky ned på golvet och letar fram en pistol som varit gömd under soffan. Vi vet det ju inte riktigt ännu men vi kanske kan börja ana vad det faktiskt var som Becky fått veta - att Steven, förutom att vara en drogmissbrukande hustrumisshandlare och är otrogen. Vilken kille, va?

Shelly kör upp till Beckys husvagn men hinner knappt ut för att möta henne innan Becky sliter bilnycklarna ur handen på sin mor. Becky sätter sig på förarplats och börjar köra i väg. Shelly rycker i dörren och försöker stoppa henne. När det inte fungerar hoppar hon upp på bilens motorhuv. Men det är som om Becky knappt märker det. Och om hon gör det bryr hon sig inte. Becky är utan tvekan påverkad av något här. Det är inte bara ilska och svek som gör henne galen. Hon gör en skarp sväng med bilen och stackars Shelly flyger som en vante innan hon landar på marken.

Åh, Shelly...

Carl har observerat vad som hänt och kommer till Shellys undsättning. Hon är uppjagad och skakad så klart men har som tur väl är inte tagit någon större fysisk skada. Eftersom hon behöver skjuts tillbaka in till stan plockar Carl fram en vissla och kallar till sig sin minibuss med chaufför, som tydligen hela tiden står stand-by om han skulle behöva dem. Medan de far in mot stan ringer stackars Shelly upp Norma på mobilen. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Norma föreslår, förnuftig som vanligt, att hon ska prata med Bobby.

Aha! Vi har undrat och undrat ända sedan Shelly nämnde Becky i del 2 om Bobby Briggs faktiskt var hennes far eller inte. Jag hade nog ändå gissat att så var fallet men helt säkra kunde vi inte vara förrän nu. Och det i sin tur gör ju Becky själv till en än viktigare del av pusslet. Vi har redan sett vilken betydelse The Return lägger vid klanen Briggs – så väl majoren som hans son. Och nu får vi alltså bekräftelse på att en tredje generation är involverad.

Carl å sin sida har tydligen utrustad sin minibuss med precis allt som han skulle kunna behöva, inklusive en polisradio som han använder för att kontakta Maggie på polisens sambandscentral så att hon kan koppla Shelly till Bobby.

Under tiden rusar Becky in i ett hyreshus (ganska fint sådant vad det verkar), fortfarande i samma uppskruvade vilda galenskap som tidigare. Hon stegar upp för en trappa till lägenhet 208 och börjar bulta frenetiskt på dörren samtidigt som hon skriker efter Steven. En granne tittar ut och snäser åt henne att: ”Dom är inte där. Dom gick precis.” När grannen får se Beckys dragna vapen skyndar hon dock att stänga om sig. Och Becky, vars ilska verkligen är utan några som helst gränser nu sätter sex skott rakt i dörren.

Åh, Becky.

Kameran gör en hastig och väldigt olycksbådande åkning ned genom korridoren och trappan. Det är en sekvens som skulle kunna vara lyft direkt ur Fire Walk With Me eller Mulholland Drive. En mörk och demonisk kraft är lös här. Det går inte att beskriva på annat sätt. Så når kameran botten på trappan och vi ser Steven tillsammans med sin älskarinna när de stirrar upp mot varifrån ljudet av skottlossning kom. Och vem är det Steven är tillsammans med? Det är ju Gesten Hayward, spelad av Alicia Witt. Donnas yngsta syster som vi senast såg spelandes piano iförd tiara och rosa tyllkjol i första avsnittet av säsong två. Vi visste ju att hon skulle dyka upp men som ni kanske minns hade jag gissat att hon skulle tagit över efter sin pappa som stadens doktor. Jag antar att jag hade fel där. Åh, Gersten. Vad gör du med en loser som Steven? En arbetslös, våldsam knarkare som dessutom förmodligen är minst tio år yngre än dig? Inte för att jag vill döma någon men jag gissar att Donna ändå var ett dåligt inflytande.

Åh, Gersten.

Samtidigt för Maggie på polisstationen motta samtal efter samtal om skottlossningen i huset. ”Någon är på väg” svarar hon tålmodigt. Hon pratar om polisen så klart men det finns också en slag dubbelmening i hennes ord. Ja, någon eller något är sannerligen på väg. Vi kan känna det i varje bildruta.

Med detta förflyttar vi oss till Buckhorn i South Dakota där FBI-agenterna, inklusive Diane och inspektör Macklay med Bill Hastings i baksätet anländer till ett område med övergivna hus i stadens utkant. Hastings ska nu få visa dem var det var som han och Ruth mötte major Briggs. (Och Diane har fått följa med eftersom agenterna vill hålla nära uppsikt på henne.) På den torra marken sticker bara lite gult gräs upp. Ett stängsel löper runt området och innanför ser vi några övergivna, tomma och närmast fallfärdiga hus. Det är ytterligare en av dessa platser hos Lynch, präglade av fattigdom och förfall. Här, på de platser som vi inte vill se, som vi desperat försöker låtsas inte finns eftersom de påminner oss om samhällets mörka baksidor, här väntar skräcken och det overkliga. Det undanträngda som nu bryter igenom med full kraft.

Tammy pratar med Bill Hastings. Han bekräftar att det här var platsen. Han och Ruth tog sig in genom ett hål i stacketet och sedan… Sedan minns han inte riktigt vad som hände. Kan inte eller vill inte minnas. På en sådan här plats verkar så väl sinnen som medvetande sättas lite ur spel, vilket vi strax ska få se fler exempel på. Tammy vidarebefordrar informationen till Albert och Gordon. Med dragna vapen rör de sig in på området och omedelbart hör vi ljudet av elektricitet som sprakar på ljudspåret. Ett tecken på att hinnan mellan världarna är tunn här.

Och någonting händer verkligen. Ur Alberts synvinkel ser vi hur bilden tycks skaka och Gordon glider in och ut ur fokus. För Gordon själv är det som om en stor virvel öppnar sig i himlen, likt ett svart hål, en portal som hämta ur ett avsnitt av Star Trek eller ur sista avsnittet av True Detective. Det är en fascinerande balans mellan enkla praktiska effekter och dataanimation. Och vi som publik vet aldrig riktigt vad vi kommer att få se. När vi klipper tillbaka till en helbild över hela scenen förstår vi att inga av de närvarande på andra sidan stängslet uppfattar vad som pågår. Ur deras perspektiv står bara en gammal man där och viftar med armarna i luften likt en schaman – vilket han ju också på många sätt är. I virveln uppenbarar sig en svart öppning och genom den kan Gordon nu se en trappa, en trappa som leder upp i ytterligare ett ruckel till hus med flagande tappeter. Rummet påminner oss både om rummet ovanför närbutiken och platsen i Lauras dröm från Fire Walk With Me. Jag tror rent av det faktiskt är samma tapet. I trappan står tre av de sotfärgade skoghuggarna och stirrar mot oss. Samtidigt börjar Gordon själv fasa in och ut ur verkligheten. Just som han är nära att helt försvinna griper Albert tag i honom och rycker honom tillbaka. Schamanens väg är farlig och det är långt ifrån säkert att den som ger sig ut på resa mellan världarna kommer att hitta sin väg tillbaka. Tur för Gordon att han har Albert.

Omskakad men inte helt säker på vad han faktiskt upplevt vänder Gordon sin blick mot det höga gräset en bit bort och får syn på något. En huvudlös kvinnokropp som inte kan vara någon annan än den avlidna Ruth Davenport. Hennes kropp här för tankarna såväl till Miriam från avsnittets början som till det avskurna örat från Blue Velvet. På Ruths arm står siffror skrivna. Koordinaterna som alla söker efter. Albert tar ett foto av dem med sin mobil.

Vad Diane ser. Eller inte.

I samma stund lägger Diane märke till ytterligare en av skogshuggarandarna som sakta smyger upp mot bilen där Macklay och Hastings sitter. Lägger märke till och samtidigt inte. Tidigare tycktes Gordon och Albert också se figuren glida in och ut ur vår dimension och ändå reagerade de knappt. Det är som om de bara kan nästan observera dessa väsen. Men närmar sig bilen gör den och plötsligt hör vi ett kletigt, klyvande ljud och när Macklay, som får blod stänkt i ansiktet reagerar han med total fasa. Vi får snart se varför. Hastings huvud har mer eller mindre exploderat och halva hans huvud är borta. Vad som är kvar ser urgröpt ut. Det är en syn inte alls olik den från brottsplatsen med glasboxen i New York. Macklay kallar desperat på förstärkning (lägg märke till att adressen är ”2240 Sycamore”) men som Diane lakoniskt konstaterar – det finns ingen förstärkning för sånt här.

"Han är död."

På Double R Diner är familjen Briggs samlade. Shelly och Bobby försöker ha ett allvarligt samtal med sin dotter. I bakgrunden spanar Norma, som förmodligen är det närmaste en mormor som Becky har. Vad ska hända nu? Vad vill Becky göra åt sin situation? Det verkar hon inte veta själv. Likt så många människor i destruktiva relationer är hon fast och kan inte bryta sig loss. Hon hatar Steven och vill att han ska dö men hon älskar honom och vill inte lämna honom. När Bobby frågar om han slår henne tar Becky sin man i försvar, fast vi vet att det inte är sant. ”Han är snäll innerst inne.” Att de båda dessutom delar ett drogberoende gör säkert inte saken lättare, men jag misstänker att hennes föräldrar inte känner till den saken. De vill hjälpa henne, vill få henne ur den svåra situation hon är i men som Shelly säger, hon är en vuxen människa och det måste vara hennes beslut. Det är en gripande scen, fylld av smärta och potential till försoning på samma gång men ändå djupt frustrerande mitt i all Beckys förnekelse.

Familjen Briggs

Vi vet inte hur länge Shelly och Bobby varit skilda och vi vet inte vad för slags roll Bobby spelat i hennes uppväxt. Dock verkar det tydligt att Bobby fortfarande har känslor för Shelly. Det blir rent av extra uppenbart när Red, den mystiske och möjligen magiske drogsmugglaren dyker upp och knackar på fönstret. Shelly springer med ens ut och börjar hångla med honom. Åh, Shelly. Inte nu igen. Fortfarande förtjust i bad boys. Jag tror ju knappast att hon vet precis vad Red håller på med men jag är helt klart rädd att det ska sluta illa. Stackars Bobby ser närmast förtvivlad ut. Ironiskt att han som nu lämnat sitt dåliga liv bakom sig finner sig utbytt mot en man som på många sätt påminner om vad han själv hade kunnat bli.

Knappt hinner Shelly dock återvänta in på dinern förrän våldet och kaoset återigen bubblar upp till ytan. Ett skott smäller in genom en fönsterruta. Vad är det som händer? Är det Steven som tar någon slags hämnd på Becky? Är det något som har med Reds drogtrafik att göra? Ingendera ska det visa sig när Bobby rusar ut med draget vapen.  Utanför står en familj som just kommit ur sin bil som stoppar upp trafiken. Barnet i baksätet har uppenbarligen fått tag på en laddad pistol som legat i baksätet på bilen. (Småbarn som avlossar skott är en ganska vanlig orsak till att folk bli skjutna till döds i Amerika.) Mamman skäller chockad ut pappan medan en annan bil i bakgrunden tutar frenetiskt. Bobby försöker styra upp situationen och för hjälp av din något eljest kollega Jessie men när Bobby går för att lugna ned den tutande bilen i bakgrunden blir det som om scenen skruvar upp sin intensitet ytterligare ett snäpp.

Skytten.

I bilen sitter en kvinna som börjar skrika helt vansinnigt oh okontrollerat på Bobby. Varför rör sig inte trafiken? Varför gör ingen något? Hon är sen. De ska på middag. Någon är sjuk. Bobby får inte ens en syl i vädret. Mina tankar går till en scen i Fire Walk With Me med en liknande energi. Det är scenen där den enarmade mannen konfronterar Leland och Laura. Samma hysteriska tonläge, samma förvirring, samma djupa obehag som inte går att placera. Och som en manifestation av allt detta reser sig plötsligt ett barn upp ur mörkret på passagerarsätet med någon slags grön spya läckande ur munnen, likt en korsning av en Romero-zombie och flickan från Exorsisten. Kvinnan i förarsätet börjar skrika, hest och okontrollerbart igenom. Bobby kan inte annat än att se på, som om han själv inte är säkert på om han faktiskt ser vad han ser. Det liknar förvirringen kring händelserna runt Albert och Gordon tidigare. Någonting händer här. Någonting är verkligen inte som det ska. Men det går inte att sätta fingret på vad exakt detta något är.

På polisstationen gör samtidigt Truman och Hawk upp planer inför morgondagens utflykt till den plats som major Briggs meddelande pekade på. Truman har letat upp ungefär vart de ska på Google Maps eller liknande och konstaterar att inga vägar leder dit. Hawk å sin sida har en annan karta, ritad på en djurhud. Den är mycket gammal berättar han men den stämmer alltid och den är ”ett levande ting”. Den här sortens lek, om vi ska kalla det så, med föreställningen om urinnevånarens koppling till det magiska och oförklarliga är (som vi säkert varit inne på tidigare) inte oproblematisk men jag måste erkänna att jag älskar när Hawk får lägga ut texten kring seriens mytologi som han gör här. Det finns något i hur det klassiska ”indianska” symbolspråket kontrasterar mot seriens och Lynchs väldigt moderna estetik som alltid har väckt min fantasi på ett väldigt påtagligt vis.

Och vi får verkligen så mycket intressant mytologi här. Hawk visar att platsen på ska till ligger vid den ena av de tvillingtoppar som givit platsen dess namn och att det är gammal helig mark. Vi ser en eld på kartan och Hawk förklarar att det är en symbol för en särskild sorts eld, mer lik modern elektricitet än något annat. Elden och elen är alltså en och den samma. Och elden kan vara både av godo och av ondo får vi veta, allt beror på intentionen bakom den. Vi ser också bilder av svart majs. En fertilitetssymbol som vänts till sin motsats, som blivit döden och leder till en svart eld. Det är väldigt mycket Mark Frost över den här scenen. Alla dessa disparata bilder – elden, elen, majsen som ursprungligen bubblat ur Lynchs undermedvetna blir här placerade i ett slags symboliskt system.

Frank pekar också på den mörka symbol med vingar/horn som vakar över berget – en symbol som påminner om tecknet på DubbelCoops spelkort, om tecknet på den gröna ringen och om experimentet i glasboxen. ”Tro mig” säger Hawk. ”Du vill inte veta vad det betyder.”

Som bekräftelse på att de är på rätt spår mottar nu Hawk ytterligare ett samtal från Margret. Han kan inte berätta för henne vad det är de hittat men hon ger dem en varning: ”Det brinner eld dit du är på väg”. Vi har redan anat det.

I Buckhorn försöker agenterna och polisen varva ner efter en synnerligen händelserik eftermiddag. Gordons händer skakar. Det äts munkar och det dricks kaffe. Diane får till och med lov att röka. Det byts teorier och observationer. Nu är det som om sakta men säkert deras minnen av vad de faktiskt har sett börjar komma tillbaka. De minns ”de smutsiga skägga männen”, som Gordon kallar dem. Men ändå inte helt klart. Diane säger sig minnas att hon såg en av dem lämna polisbilen men vi såg ju henne tvärtom se skogshuggaren närma sig fordonet. Även om vi inte riktigt kan lita på Diane vid det här laget tror jag inte att hon ljuger här, hon kan nog ärligen inte riktigt minnas vad hon såg.

Kaffe, munkar, teorier.

Albert visar Gordon koordinaterna på Ruths arm, väl medveten om att Diana observerar och lägger dem på minnet. Han säger också något om att koordinaterna typer på en plats i nordvästra… någonting. Men sedan blir han avbruten. Visar koordinaterna på samma plats dit Truman, Briggs och Hawk är på väg? Och vad håller Diane egentligen på med? Det är svårt att inte dra en liknelse mellan henne och Becky? Är hon också ett offer för våld och övergrepp som inte förmår släppa taget om sin plågoande? Och vad kommer det i så fall att betyda för framtiden?

***

Efter den här scenen är det som om avsnittet skiftar fokus helt, liksom även tonläge – när handlingen helt förflyttas till Las Vegas. Vi börjar på Lucky 7 Insurance där Bushnell sitter i möte med Dougie (efter att han blivit ledd in på kontoret med hjälp av kaffe). Bushnell lägger ut texten, allt medan Tony nervöst åter försöker spionera in genom en glasvägg. Dougie har ”avslöjat” en stor ring av organiserad brottslighet som även involverar korrupta poliser. Men eftersom bröderna Mitchum ser ut att vara offer i sammanhanget kan det inte gärna vara de som ligger bakom. Det måste vara någon annan. (Just det. Mr Todd och bakom honom DubbelCooper själv.) Mitchums vill träffa Dougie och Bushnell har bokat in mötet. Vanligtvis hade han inte skickat in Dougie själv i en så farlig situation men eftersom han ska få leverera bröderna en check på 30 miljoner ska det nog inte vara någon fara. (Och Bushnell tillägger nöjt att han själv försäkrat sig mot en sådan här förlust, så pengarna är inget problem.)

Ett problem är däremot att bröderna Mitchum har siktet inställt på att döda Dougie, som de nu tror har blåst dem på alla deras pengar. Bradley Mitchum är till och med så upprörd att han inte kan äta sina flingor. Han berättar att han hade en dröm om deras möte med Dougie under natten men han verkar inte direkt minnas så mycket av den.

En kallelse från andra sidan.

På väg ut till limosinen blir Dougie dragen till en affär. Han ser den enarmade mannen i det röda rummet vinka åt honom. Och när han kommer ut har han en stor låda i famnen. Det hela utvecklar sig till vad som bara måste vara en slags parodi på slutet av Finchers Seven. Dougie/Cooper blir körd långt ut i öknen till några gamla ruiner där bröderna Mitchum väntar för att sätta en kula i pannan på honom. Men vad har han i lådan? Och samtidigt börjar Bradley minnas mer och mer av sin dröm. I drömmen hade Rodneys sår läkt, det som han fick när Candie slog till honom med fjärrkontrollen. Och mycket riktigt när de lyfter plåstret då har ärret helt försvunnit. Och när Bradley får se Dougie med lådan i famnen då börjar han verkligen minnas.

"Om det är vad jag tror i den lådan...."

Det hela påminner inte så lite om scenen från Mulholland Drive där en man berättar om sin dröm och hur den sedan blir verklig. Fast i den här versionen slutar det lyckligt. Bradley förklarar att även om det låter vansinnigt så är det så, att om det är samma sak i lådan som det var i hans dröm – så kan de inte döda Dougie. Då är han inte deras fiende. Och vad är detta något som i så fall ska finnas i lådan? Är det en körsbärspaj? Naturligtvis är det en körsbärspaj. Och naturligtvis är det vad som finns i lådan. Och med ens har pajen räddat Dougies liv.

När bröderna sedan hittar checken på 30 miljoner är deras lycka gjort och ett tu tre sitter de alla på en lyxig restaurant där de äter paj och dricker champagne. Bröderna har i ett nafs gått från att vara Dougies fiender till hans vänner och Dougie har återigen räddats genom en kombination av slump (tur skulle vi kunna kalla det) och vägledning från andra sidan. Han är verkligen mannen med fler liv än en katt. Nu är det upp till stackars Tony att själv försöka ta kol på honom. Och nånstans i bakgrunden väntar också Hutch och Chantal men Dougie verkar förutbestämd att sprida godhet omkring sig.

Det ser vi inte minst i den väldigt rörande scen som avslutar hela avsnittet. Plötsligt uppenbarar sig den gamla spelberoende tanten som Cooper hjälpte i del 3 och 4. Hon kramar om honom och tackar honom. Tack vare honom har hon fått sitt liv tillbaka. Hon har ett hus nu. Hon har återknytit kontakten med sin son. ”Jag hoppas ni inser vilken fantastisk människa ni sitter med” säger damen till de båda gangsterbröderna. Alla ler och är lyckliga medan ett melankoliskt piano spelar i bakgrunden. Cooper verkar nästan reagera på sina egna ord när han säger att pajen är ”damn good” men ännu är det inte dags för honom att vakna. Ännu är hans resa inte slut.

Skål för Dougie.