Sett på DVD: Minioner, hypnos och sparka rumpa

Så var det då dags för årets näst sista "Sett på DVD" med en samling filmer sedda under november och december månad. Håll till godo.

Dumma mej 2 - Regi: Pierre Coffin och Chris Renaud

Tidigare har jag flaggat för en kommande anmälan av "Dumma mej 2", vilken seglade upp som en av sommarens absolut största framgångar på bio. Och här kommer den. Jag tror att om en ska sammanfatta framgången för såväl den här filmen som dess föregångare så kan en göra det i ett ord: minioner. Det var ärligt talat inte mycket som jag överhuvudtaget kom ihåg från den första filmen. Att se tvåan blev i mycket en lång rad av "ja-just-det" ögonblick. Ja, just det - Steve Carell gör rösten som Gru, någon slags superskurk av James Bond-typ. Ja, just det - han har blivit god nu. Ja, just det - där var tre föräldralösa barn som på något vis blev adopterade av honom. Inget av detta och ingen av de karaktärerna är ens i närheten av minnesvärda. Det som dröjer sig kvar är minionerna.

Dessa gula huvudfotingar med sin anarkistiska energi och sitt obegripliga bebisspråk är de enda som gör det här värt att titta på. Och när animatörerna släpper loss dem i sina egna scener kan det bitvis bli riktigt roligt. Tyvärr måste det också till någon slags riktig handling och det är här jag tappar intresset. Här blir Gru rekryterad av en agentorganisation på jakt efter en ny okänd superskurk. Till sin hjälp får han en kvinnlig agent med röst av Kirsten Wig och det blir lite romans. Samtidigt blir den äldsta av adoptivdöttrerna förälskad till pappa Grus förskräckelse. Inget av det här är annat än ren utfyllnad.

Är filmmakarna smarta när de sätter sig ned för att börja rita på "Dumma mej 3" - som i det här läget kommer lika säkert som att solen en dag ska bli en supernova - så skippar de allt de där och fokuserar helt på minionerna. Kanske blir det som att äta en tårta gjord helt på kristyr men det kan ändå inte bli värre än det här. Tror jag.

Trance -  Regi: Danny Boyle

Att i dessa dagar när sådana saker som bortträngda minnen och de tveksamma terapimetoder som omger föreställningen om de samma är så på tapeten i det allmänna samtalet i och med mediecirkusen kring Thomas Quick känns det faktiskt nästan lite obehagligt att se den här thrillern som använder nästan samma slags idéer för rent underhållande syften. Men det är ju långt i från första gången vi ser detta. Tvärtom har greppet kommit att bli en närmast uttjatad kliché och det faktum att den här sortens föreställningar och fantasier är så tacksamma som berättartekniska grepp gör det kanske också på ett sätt enklare att förstå hur de slutligen även letar sig in i vetenskap och rättsväsende med resultat som ibland kan bli förfärande.

Att "Trance" lyfter sig över det repetetiva är förstås Danny Boyles förtjänst. Han är en regissör som jag många gånger har beundrat utan att någonsin älska. Bitvis har hans filmer kunnat vara briljanta men i mina ögon har han aldrig åstadkommit något mästerverk som håller hela vägen. Det finns alltid en rastlös energi i Boyles filmer som någonstans väl också speglar det faktum att regissören själv aldrig kan stanna upp och fördjupa utan alltid söker sig vidare. Boyle är en genrekameleont, en sån där filmskapare som tycker om att leka och vrida på berättarkonventioner men där slutresultatet nog aldrig blir riktigt så subversivt som upphovspersonen hoppats.

"Trance" är ett riff på noirgenren. James McAvoy spelar Simon som arbetar för ett auktionshus i London. Simon har problem med spelmissbruk och för att kunna betala sina skulder ger han sig i kast med gangstern Franck (Vincent Cassels) och dennes gäng för att tillsammans med dem själva en tavla av Goya som ska ropas ut. Under själva rånet slår dock Simon olägligt i huvudet och när han vaknar har han drabbats av en blackout och vet inte längre var han gömt tavlan. Casells och kompani torterar honom men inget hjälper. Därför tas Simon till en hypnosterapeut vid namn Elizabeth (Rosario Dawson) i hopp om att hon ska kunna få fram informationen. När hon förstår vad det hela handlar om kräver hon att få en del av kakan.

Storyn utvecklar sig efterhand till ett bisarrt triangeldrama mellan dessa tre karaktärer. Intressantast är Dawson vars figur först framträder som en slags klassisk femme fatal men som mot slutet av filmen visar sig vara dess verklige huvudperson. Boyle är väldigt flärdfull i sin regi, särskilt är arbetet med färder läckert. Han lyckas faktiskt fånga något av det hypnotiska och suggestiva med sina bilder. Här finns många udda detaljer att ta fasta på, bland annat en återkommande besatthet vid könshår som blir till en central ledtråd. Twisten på slutet som alla sådana här filmer ska ha lider dock av samma problem som så ofta uppstår - det ska till mycket för att verkligen lura en publik idag. Jag var inte direkt övertygad. I sämre händer hade det här manuset bara varit ytterligare en i raden av ytligt psykologiska thrillers. Boyle lyckas ändå göra något mer av det.

Kick-Ass 2 - Regi: Jeff Wadlow

Jag brukar inte ha något problem med våld på film. Jag är inget som helst besvär med att skilja på verkligt våld (som jag avskyr) och på våld i fantasin (som jag kan avnjuta på ett rent estetiskt plan). Jag har inte ens egentligen något emot när filmer leker med gränsen mellan de båda och utmanar mig som tittar, ifrågasätter mina bevekelsegrunder. Så varför får jag då ett lätt obehag i magen när jag ser "Kick-Ass 2"? Den är våldsam. Den är bitvis extremt våldsam och inte så lite gottar den sig i sin egen sadism. Jag tror att min främsta invändning är den att sättet som filmen gör det på ytterst är ett förräderi mot dess grundläggande premiss.

Det är förvisso något som den här delen ärver från sin föregångare. Den första filmen, "Kick-Ass" från 2010, var till två tredjedelar en bra film. Den började med att presentera en väldigt enkel idé: Vad skulle hända om vanliga människor i den verkliga världen faktiskt fick för sig att klä ut sig som superhjältar och ge sig ut på gatorna om natten? (Svar: De skulle få så jävla mycket stryk.) Sedan användes den idén till att bedriva en ganska intelligent satir över hela denna genre. Mot slutet av filmen togs dock först det hela till extrema konsekvenser på ett ganska störande vis för att sedan hastigt byta tonläge igen och plötsligt förvandlas till precis den sortens berättelse som hittills parodierats. Det var en ganska märklig upplevelse.

Den nya filmen tar vid precis där. Det är mer av en typisk superhjältefilm, om än med riktigt skruvade karaktärer, än något annat. Någonstans finns väl ändå tanken att det ska vara en komedi. Den som bäst lyckas med den aspekter Christopher Mintz-Plasse, Kick-Ass ärkenemesis som numera har tagit det inte helt lyckade namnet "The Motherfucker". Hans vansinniga groteskerier bjuder på en del pärlor. I övrigt är det inte så svårt att hålla sig för skratt.

Det är inte det att "Kick-Ass 2" är direkt dålig. Den är ganska mörk i sin syn på människan och hennes inneboende dumhet men det behöver inte vara något minus. Det är bara det att det fortfarande ligger och skvaplar ett frö där inne. Ett frö till något som skulle kunna bli bra på riktigt. Men det fröet är allt vi får.