En av de saker som gör de här filmerna så njutbara i all sin hemskhet är det faktum att världsbyggandet fungerar så bra. Det här är filmer som det går att verkligen sjunka ned i och låta sig omslutas av. Den dystopiska framtid som målas upp träder fram som fysiskt påtaglig för oss i publiken. Somliga delar av den förblir visserligen i dunkel, det bara antyds hur denna märkliga verklighet har kommit att uppstå men mer behöver vi inte för att låta vår egen fantasi fylla i resten. De detaljer vi får vad gäller allt från politik till arkitektur, till mode, till hur människorna lever sina liv räcker fullt och gott för att göra fiktionen levande. I "Catching Fire" får vi också ta en större del av den här välden än vad vi gjorde i den första filmen. När förra filmen kom fanns det de som ifrågasatte som en stat av det slag som skildras här verkligen skulle kunna existera med distrikt som hålls i fattigdom medan allt överflöd går till den rika Huvudstaden. Dessa personer kan inte ha sett sig om i världen, för det är ju precis så relationen mellan oss och tredje världen ser ut. På mer än ett plan är Collins allegori en ganska brutal anklagelseakt mot oss alla.
Vi möter återigen Kitniss Everdeen (Jennifer Lawrence), seriens hjältinna när hon försöker gå vidare med sitt liv efter segern i förra årets grymma hungerspel. (Som ni säkert minns utspelar sig det här i en framtid där Nordamerika blivit den fascistoida förtryckarstaten Panem som varje år tvingar två ungdomar från vart och ett av de tolv distrikten att delta i en bisarr dokusåpa där de måste döda varandra.) Nu dras hon ut på PR-turné i de olika distrikten tillsammans med sin medsegrare Peeta (Josh Hutcherson) som hon måste låtsas ha en romans med. (Vilket blir så mycket mer komplicerat eftersom Peeta verkligen har känslor för henne.) Resan visar sig dock inte bli den framgång som mydigheterna hoppats på. Det kokar av uppror runt om landet och Katniss har kommit att bli en symbol för trots mot makten. Hon börjar bli farlig. De måste göra sig av med henne. Lösningen blir en specialversion av spelen: en "kändisupplaga" där tidigare vinnare ställs mot varandra.
Katniss är utan tvekan ett av seriens starkaste kort. Det finns inte många kvinnliga karaktärer inom populärkulturen som kan mäta sig med henne, inte minst när det gäller sådan som riktar sig till ungdomar. Collins har verkligen lyckats slå an en djup mytisk sträng när hon skapade den här figuren, den unga kvinnan med pilbågen, jägerskan. Hon tronar fram på duken precis som den avatar av Artemis och Skade som hon är. Stark och självständig. Genom berättelsen vägrar Katniss att låta sig definieras av relationer till de unga män som drömmer om hennes gunst. "Jag kan inte ens tänka på sånt just nu" fräser hon i en scen åt Gale (Liam Hemsworth), den andre av seriens potentiella kärlekspartners. Det blir ett motstånd som antar rent metafilmiska proportioner för precis som den fascistoida statens mediaapparat konspirerar för att göra Katniss söt, förälskad och ofarlig gör även den verkliga världens media detsamma när de publicerar "artiklar" där de betygsätter Peeta och Gale sida vid sida för att se vem Katniss borde välja i slutändan.
 |
| Verklighetens och fiktionens mediedramaturgi speglar varandra. |
Jennifer Lawrence är förstås fantastisk. Jag var lite osäker på hur det skulle vara att se henne spela tonåring igen nu när vi redan sett henne gestalta mer vuxna karaktärer, t.ex. i "Silver Linings Playbook" tidigare i år. Men på något vis lyckas hon ändå förvandla sig själv och bebo karaktären helt och fullt. Hennes kraft, hennes sorg och hennes vrede gör henne till en mäktig upplevelse. Och det i en film som är full av starka skådespelarinsatser. Vi har ju Woody Harrelson, Phillip Seymor Hoffman, Elizabeth Banks, Stanley Tucci och Donald Sutherland för att bara nämna några av tungviktarna som återkommer från första filmen. Bland nykomlingarna står Jena Malone ut. Hon spelar Johanna, en av Katniss motståndare och sedermera allierade i arenan. Hennes bitterhet och hårda snärt i rösten gör henne helt klart till en värdig medspelare. Det är nästan så att jag i sammanhanget tycker lite synd om Josh Hutcherson. Han är dessvärre det svaga kortet i ensemblen och blir inte alls så intressant som han egentligen borde vara.
Något litet tappar filmen i andra delen när vi återvänder till själva hungerspelen och arenan. Visserligen är actionscenerna väldigt väl utförda men det går inte att komma ifrån att just det här har vi sett tidigare. Då var första delen, den där vi fördjupade oss i världen och fick ta del av andra berättelser mycket mer intressant. I slutändan leder dock allt upp till en ordentlig cliffhanger som ska få oss att sitta på stolkanten och ivrigt vänta på de två följande filmerna. (För ja, det är numera lag på att den sista boken i en sådan här serie måste delas upp i två filmer.) Där kommer upproret att övergå i fullskalig revolution. Jag har inte haft tid att läsa böckerna ännu men efter vad jag hört ska den sista delen vara än grymmare och brutalare än det som vi redan fått ta del av. Och med tanke på att den här filmens regissör även ska göra del tre och fyra finns det all anledning att vara förväntansfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar