Jag älskar dig - En skilsmässokomedi

I en skilsmässa eller separation är det, har jag förstått, ganska vanligt att det är den ena parten som vill gå medan den andra försöker hålla fast vid det som varit. Så var det när mina föräldrar skilde sig. Så är det också med Gustav (Björn Kjellman) och Marianne (Christine Meltzer). När hon en söndagsmorgon meddelar att hon inte orkar mer, att hon vill skiljas, att hon tills vidare kommer bo hos en väninna är det som om botten går ur för Gustav. Han är helt aningslös eller fast i en förnekelse. Vill inte förstå varför hon skulle kunna göra något sådant? Men även Marianne själv pendlar mellan mellan känslan av befrielse och total panik. Vad har hon egentligen gjort?

Sådan är alltså premissen för "Jag älskar dig - En skilsmässokomedi". Filmen är regisserad av Johan Brisinger med manus av regissören själv tillsammans med Mikael Södersten och Martina Haag (som även spelar rollen av den ovan nämnda väninnan). Det är så vitt jag kan förstå Brisingers första rena komedi - hans tidigare filmer "Underbara älskade" och "Änglavakt" var väl snarare drama (båda med Mikael Nyqvist i huvudrollen).  Båda har dock det gemensamt med "Jag älskar dig" att de handlar om livskriser och om att ta sig vidare från den där punkten då det känns som om allting runt om dig bara rasar samman.

Det är en väldigt stilsäker och vackert filmad komedi. Anslaget från förtexterna och framåt har en vibb som är trendigt retro. Den stilen går igen i scenografi och kostymer. Handlingen utspelar sig som så ofta i genren i en högrestånds-miljö och allt är liksom bara läckert.  Som Stockhomsskildring är filmen oblygt romantisk. Färjorna tuffar över fjärden. Gatorna med sina prång och små caféer ser idylliska ut. Staden grönskar och prunkar.

Vackra Stockholmsvyer samt trendiga kappor och baskrar.

Bitvis är det också väldigt roligt. Inte minst därför att både Kjellman och Meltzer briljerar i huvudrollerna, både var för sig och i scenerna mot varandra. Genom tajming och samspelthet lyckas de verkligen skapa känslan av att vara ett par med lång historia. Två personer som en gång verkligen älskat varandra så mycket men som tappat och förlorat allt, inklusive sig själva. Brisinger anlägger en allvarlig botten för de dråpligheter som lastas på varandra. Det blir väl aldrig "Scener ur ett äktenskap" precis (även om jag misstänker att det faktum att Melzers rollfigur delar namn med Liv Ullmans inte är en slump). Men nog kan även de här två göra varandra ganska illa på vägen.

Filmen har dock ett par problem. För det första tycker jag att den väljer lite väl lätta vägar ibland och förlitar sig på klyschor. Gustav jobbar som advokat men drömde som ung att bli författare. Jaha, så det är därför hans äktenskap gått i stå? Marianne träffar en ny spännande man. Vem kan det vara? Åhå, en italiensk konstfotograf (Rudolfo Corsato) som inte vill binda sig för det finns ju så många härliga kvinnor här i världen. Oj, oj. Och Gustav träffar en ny. En betydligt yngre och superhäftig student (Nour El-Rafai) som tydligen är jätteintresserad av honom. Se man på. Och barnen börjar så klart strula när mamma och pappa skiljer sig. Skolkar och skyller allt på föräldrarna. Den har vi inte sett förut. Eller vänta. Jo, det har vi. Min poäng är: Vore det inte till exempel ännu mer intressant om Gustav faktiskt var författare eller en person som på något annat sätt faktiskt förverkligat sina drömmar? För även människor som inte kompromissar bort allt det kan ju fastna i sina relationer eller drabbas av tvivel över vilka de blivit...

Det finns också en hel del luckor i manuskriptet. Både när det gäller rollfigurernas motivationer och berättelsen som sådan. Ett exempel: I filmens sista scener till exempel så har plötsligt Björn Kjellmans rollfigur, han som hela filmen vägrat erkänna vad som håller på att hända ("Vi bara provseparerar lite"), vänt 180 grader och nu helt accepterat läget, rent av funnit frid i det. Det är ju bra för honom, men vi som publik har inte alls fått se när det händer.

Det som ändå bär upp allt är som sagt Kjellman och Meltzer. Jag skulle verkligen inte ha något emot att få se henne som huvudrollsinnehavare i många fler svenska filmer framöver.