tisdag 5 september 2017

Twin Peaks - The Return (Del 17-18)

The past dictates the future

What’s your name?




Jag hade inte väntat mig att få alla svar. Jag hade inte väntat mig en prydlig liten rosett ovanpå alltihop. Jag hade inte väntat mig ett entydigt slut. Å andra sidan hade jag nog inte väntat mig en ordentlig cliffhanger heller. Fånigt av mig. Jag borde vetat bättre. För naturligtvis är det så det måste sluta. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hur skulle det inte kunna sluta på det mest frustrerande sätt, med fler frågor än lösningar? Innebär detta att vi kan komma att vänta oss ytterligare en säsong nu? Jag vet ärligt talat inte. Som sagt, jag hade inte förväntat mig det. Men visst är det som krattat för det. Och både säsong ett och säsong två av originalserien slutade med en lång rad av halsbrytande nagelbitare. Syftet var då att skapa intresse för en fortsättning. Så det går inte att utesluta att Mark Frost och David Lynch har mer i rockärmen. Hur det blir med den saken återstår att se. För nu får vi ändå se det vi fått som en avslutning. Vi har att bearbeta och långsamt komma att acceptera att här är där vi lämnar karaktärerna och staden, kanske för att inte återvända. Jag hade inte trott att det skulle vara möjligt att lämna oss med samma slags rastlös och djupa existentiella oro och ångest som 1991, men det gjorde det. Och i slutändan är kanske det den viktigaste gåvan som Twin Peaks – The Return kan ge oss.

Vad vi fick, framför allt i avsnitt 18, var ett exempel på något som jag brukar kalla för David Lynchs fraktala berättarteknik. Det finns flera exempel på detta i hans senare filmografi. Vi börjar med att presenteras för en historia, den utvecklas och fortsätter för oss som om den vore ett vanligt, traditionellt och linjärt berättat narrativ. Det är bara det att så är inte fallet. Det är inte frågan om en historia med en början, en mitt och ett slut enligt någon igenkännbar eller kanske ens möjlig att beskriva dramaturgisk modell. I stället är det frågan om något mycket, mycket mer ovanligt. Vi skulle kunna kalla det för drömlikt men det är viktigt att minnas att drömmar i det här fallet inte är på något sätt motsatsen till verklighet. Gränsen mellan dessa båda poler är betydligt mer flytande än så och drömmen är inte mindre på riktigt än vad som helst annat, den opererar bara efter andra regler. För eller senare når berättelsen en punkt, en akut slags kris där den skenbart linjära handlingen inte kan fortsätta. Där sker ett brott, fraktalen sticker i väg i en annan riktning och plötsligt är det som om en annan film börjar. Vi möter nu en till synes annan historia. Karaktärerna är andra än tidigare, även om de ibland gestaltas av samma skådespelare. Handlingen tar oss någon annanstans, även om det finns tematiska länkar. Men just som denna nya berättelse börjar ta form är det ändå som om element från den första, till synes övergivna historien letar sig tillbaka in i filmen. Den första historien vägrar att låta sig trängas undan. Den klöser sig tillbaka in, likt ett undanträngt minne eller en förnekad drift och i slutändan kommer en ny krispunkt, när det inte längre går att skilja mellan de olika historierna längre.

I Fire Walk With Me börjar vi följa agenterna Desmond och Stanley när de utreder mordet på den unga Teresa Banks. De börjar nysta i mysteriet, förhör Banks bekanta, anar en konspiration som involverar den lokala polismyndigheten. Men utredningen går in i väggen. De når inte längre. Desmond återvänder till trailerparken där Banks bodde för ett sista försök att hitta någon ledtråd som ska föra honom vidare – och försvinner spårlöst. Berättelsen kan inte fortsätta och filmen skiftar istället fokus till Twin Peaks och Laura Palmer. Men mordet på Teresa Banks fortsätter att hemsöka filmen. Banks återkommer i flashbacksekvenser och på sätt och vis flyter också hon och Laura samman. I Lost Highway är det berättelsen om jazzsaxofonisten Fred och hans hustru Renee som når en krispunkt när Fred fängslas för mordet på sin fru, ett mord han säger sig inte minnas men som finns fångat på videoband. I fängelset förvandlas Fred till den unge Pete (från Bill Pullman till Balthazar Getty). Pete släpps och inleder en affär med Alice, en flickvän till en obehaglig gangster. Det är bara det att Alice, precis som Renee spelas av Patricia Arquette och ju mer allt spinner loss dess otydligare blir gränserna mellan de olika karaktärerna. Så har vi Mulholland Drive där Naomi Watts spelar först Betty och sedan Diane, två kvinnor vars öden är som spegelbilder av varandra. En ljus och en mörk. Slutligen Inland Empire är Laura Dern splittras i en lång rad av olika möjliga karaktärer och roller och där vi aldrig vet vad som är ”verkligt” eller ens om det går att använda en sådan kategori.

Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire kan alla läsas som psykodramer. Det vi upplever är i någon mening som en splittrad själs försök att göra reda i ett möte med en värld som är både skrämmande och förvirrande. Det vore lätt att tolka det som om att en del av respektive film representerar en yttre, objektiv verklighet medan resten är antingen dröm eller en fantasi, ett sätt för huvudpersonen att handskas med det som hen inte kan se i ansiktet för vad det verkligen är. Jag har själv talat om en sådan läsning av Mulholland Drive när jag skrivit om den filmen tidigare. Jag undrar dock om det inte kanske är en lite för enkel och nätt förklaringsmodell. Den inbjuder till psykologiska läsningar och freudianska modeller och gör genom detta filmerna greppbara i det att de går att placera i en intellektuell kontext. Det finns en tröst i det som jag absolut kan förstå. Samtidigt riskerar det att skava av de vassa kanterna. Det är inte meningen att vi ska känna oss säkra och tröstade här. Och det är faktiskt inte alls säkert att det är så att Fred fantiserar att han är Pete eller att Diane drömmer om sig själv som Betty. Kanske är det betydligt mer komplicerat än så och – som jag skrev ovan – dröm och verklighet är inte varandras motsatser i Lynchs konstnärskap. Du kan aldrig vakna och pusta ut med ett ”Åh, det var bara en dröm”. Ingenting är ”bara” en dröm. Vi lever inuti en dröm.

Twin Peaks är förstås inte ett psykodrama på samma sätt. Det finns inte ETT medvetande som vi kan binda allt som händer till, aldrig bara ett perspektiv i en berättelse som förgrenar sig ständigt utåt – i originalserien ut till en hel liten småstad, i The Return ut till hela Amerika och vidare. ”Vem är drömmaren?” som Monica Bellucci frågade i avsnitt 14. Det går liksom inte riktigt att svara på. Men vi har ändå två centralgestalter som berättelsen ständigt återkommer till. Där är Cooper och där är Laura. Och de är båda sammanvävda och liksom förutbestämda att röra sig runt varandra, den ena genererande den andre. Om Twin Peaks ska kokas ned till något blir det till de två och det är därför fullt logiskt att det är de som står i centrum i det sista avsnittet. Och på vilket vis sedan. Efter att Cooper återvänt till Twin Peaks och lyckats sända sin dubbelgångare tillbaka till den svarta hyddan (mer om det senare) får vi följa honom på en resa först genom dimensionerna, guidad av den enarmade mannen Gerard och Jefferies-i-kaffepannan, bakåt i tiden och in i Fire Walk With Me. Sekvensen som följer är tät och oroande samtidigt som den är djupt gripande. Vi får se Laura och James i skogen om natten, en av berättelsens urscener. Vi har sett den förut förstås men nu, i svart-vitt och med ett annat soundtrack framstår den som ännu mer laddad. Och när Laura plötsligt stirrar ut i mörkret och skriker rakt ut så där som bara Sheryl Lee kan skrika – ett ögonblick som alltid har varit så jävla läbbigt – får nu en helt annan kontext. Hon tycker sig ana någon där ute bland träden. Denna någon är Cooper. Och när hon hoppar av James motorcykel och gråtande försvinner ut i skogen väntar han där på henne, med en utsträckt hand och säger att han ska ta henne hem.

Det är märkligt hur väl scenerna smälter samman här. Lee är förstås digitalt föryngrad, det hjälper förstås också att det är just svart-vitt och att vi inte direkt får henne i närbild. Plus att hennes peruk var hemsk redan i filmen. Den här sekvensen, misstänker jag, är något av en önskeuppfyllning för Lynch själv och har nog varit så länge. Vad var Fire Walk With Me om inte ett försök att göra Laura levande igen? Hon vars död sätter allt i rörelse, hon som i vilken annan serie som helst hade varit och förblivit ett dramaturgiskt verktyg, en McGuffin och inget mer. Men för Lynch har hon aldrig bara varit det. Han älskar verkligen Laura Palmer. (Jag säger Lynch här snarare än Lynch/Frost för jag tror att det verkligen kommer från just honom.) Här tar regissören så chansen att göra det som han inte kunde göra ens i filmen från 1992. Den var en prequel och måste ändå sluta med Laura i plats, uppspolad på stranden men här, nu finns inga regler längre. Allt är möjligt. Så Cooper leder henne genom skogen och för ett ögonblick ser det ut att fungera. Liket på stranden försvinner bort. Vi får öppningen av pilotavsnittet från 1989 igen. Josie vid spegeln. Pete går och fiskar. Laura är inte där. Så fick då alla fans som haft teorier om tidsresor och alternativa verkligheter ändå sitt lystmäte. Här är det. Historien har ändrats.

Men så enkelt kan det naturligtvis inte vara. De döda är de döda och det måste vi acceptera. Där de går hand i hand genom mörkret åkallar Cooper och Laura en av våra mest fundamentala myter, den om Orfeus och Eurydike. Och nog vänder sig Cooper om för att se tillbaka på henne där de går. Så hör vi ett knirrande ljud. Samma ljud som Brandmannen spelade upp för honom i första avsnittets första scen. Lyssna till ljuden. Och Laura är borta. Kvar är bara den öde skogen och hennes skrik som ekar från fjärran. Det ständiga skriket. Laura, som inte går att skilja från sin smärta och sin fasa. Och med det når också Twin Peaks sin krispunkt. Härifrån kan inte berättelsen fortsätta. Ändå återstår ett avsnitt.

Så Cooper cirklar tillbaka. Han är i det röda rummet igen. Gerard är där. ”Är detta det förflutna eller är det framtiden?” Det är som om Cooper aldrig lämnat hyddan trots allt. Cirkeln fortsätter. Han möter armens evolution igen. Han möter Leland. Han får samma instruktion. ”Hitta Laura.” Frågan är bara om Cooper förstår vad det faktiskt betyder. Vad är det att hitta Laura? När Cooper så träder ut i cirkeln av träd vid Glastonbury Grove står Diane där för att möta honom. Det första det gör är att fråga varandra om de verkligen är sig själva. Och även om de båda svarar jakande kan vi som åskådare inte vara alls säkra på att det faktiskt är sant. För identitet är luriga saker, särskilt i den här delen av en David Lynch-film. När Cooper och Diane sedan plötsligt färdas genom ett ökenlandskap är vi inte längre alls klara över var och när vi befinner oss. I klippet mellan de båda scenerna göms en narrativ lucka som berövar oss av all kontext.

Diane? Cooper?


Här är vi verkligen som i en annan film. Det är faktiskt väldigt mycket av just Lost Highway över den här sekvensen. Cooper och Diane (låt oss ändå kalla dem så för enkelhetens skull) når till en punkt i öknen där de ska ”korsa över”. Elektriciteten börjar spöka igen och plötsligt kör de genom en nattlig väg och anländer till ett motell. Som sagt, Lost Highway. Cooper går till expeditionen för att skaffa en nyckel medan Diane, som är kvar i bilen plötsligt får se sig själv stå borta vid en pelare, stirrande tillbaka mot sig själv. Det är inte ett gott tecken. Det som följer sedan fortsätter att göra oss illa till mods. Vi får en sexscen som är genuint obehaglig. Det faktum att den romantiska femtiotalslåt som spelas i bakgrunden är samma som ackompanjerade skogshuggarens entré i avsnitt åtta gör inte saken bättre. Men det är skådespelarnas ansikten som gör det riktigt ohyggligt. Smärtan, ruelsen, sorgen i Laura Derns ansikte och Kyle MacLachlan som här får samma kalla hårda blick som den Coopers dubbelgångare en gång hade. Saker och ting är verkligen inte som de bör vara. Morgonen efter är hon borta. Kvar är bara en lapp – en lapp där hon kallar honom för ”Richard” och sig själv för ”Linda”, ett typexempel på just hur poröst det här med roller och identitet blir. Vi vet inte ens när de är vilken roll.

Så Cooper lämnar rummet, men notera – det är inte samma motell som kvällen före och hans bil är en annan, av modernare modell. Det finns inte längre någonting som inte är osäkrat och oklart. Om du som publik börjar känna en slags panik här så har du inte fel. Det är meningen. Det här är den djupa slags skräckeffekt som filmen/serien åsamkar vid den här punkten. Känslan av att allt är ett enda stort gungfly. Att det kanske inte finns någon verklighet alls, att allt vi upplever som ordning i universum kanske bara är en illusion. Ändå finns hela tiden markörer här som pekar tillbaka mot det som vi känner till. Cooper och Diane var tvungna att färdas 430 miles för att ”korsa över”. 430 var det nummer som Brandmannen sa åt Cooper att minnas. Han skulle också minnas namnen Richard och Linda. Vi trodde länge att det syftade på Richard Horne men kanske var det bara ett villospår? Det kommer fler sådana ledtrådar. Cooper anländer till en diner som heter Judy´s. Då har vi ändå fått en annan förklaring kring betydelsen av det namnet tidigare, i del 17. Där frågar han efter en servitris, som inte verkar vara där idag. Vi får också en scen där Cooper hamnar i bråk med några cowboys och även om han rycker in som en riddare i vit rustning finns det återigen något över honom här som för tankarna mer till dubbelgångaren, sättet som han ganska brutalt tar hand om männen har en våldsamhet över sig som inte känns helt som vår gode renhjärtade Coop.

Dinern vi inte ska prata om?


Väl vid den adress där den saknade servitrisen bor lägger vi märke till att den vandrande elstolpen med nummer 6 på väntar. Och nr dörren öppnas är det (naturligtvis) Sheryl Lee som står där. Fast hon heter inte Laura utan Carrie och hon har ingen aning om var Twin Peaks ligger någonstans. Hon verkar visserligen reagera på namnet Sarah med en viss oro men är annars helt konfys när Cooper förklarar att han kommit för att hitta henne och ta henne med sig. Ändå går hon med på att följa med honom. Att det sitter ett lik med sönderskjutet huvud i soffan i vardagsrummet har förmodligen något med hennes vilja att sticka från stan att göra. Den lilla vita häst i porslin som vi får se på en hylla blir ytterligare ett tecken som pekar bakåt, utan att vi för den sakens skull kan göra oss en klar bild över hur allt hänger samman.

I stället så följer vi Cooper och Carrie/Laura när de kör genom natten från Texas mot delstaten Washington. Återigen är gränsen mellan Cooper och hans dubbelgångare i spel. Är det någon vi vant oss att se köra genom nätterna så är det ju just han. Carrie/Laura är för det mesta bara tyst, utom vid ett tillfälle när hon tror att de är förföljda. Det tror nog vi också där och då. I själva verket är det nog vi i publiken som är förföljarna här. De når till slut Twin Peaks, svänger förbi Double R Diner och anländer så till huset, det huset, familjen Palmers hus. Men det är inte Sarah som öppnar. Och inte Leland heller, som jag i en stund av fasa tänkte att det kanske skulle vara. I stället är där en kvinna som inte har någon aning om vad Cooper pratar om. Hon heter Tremond och den de köpte huset av hette Chalfont. Jag behöver väl inte påminna mig om att de två namnen, Tremond och Chalfont, var de namn som gavs åt den gamla damen och hennes trollande sonson i den gamla serien. Dessutom är det tydligen så att kvinnan som spelar fru Tremond i den här scenen själv på riktigt, i verkliga livet, är den som faktiskt bor i det huset och därmed blir återigen gränsen mellan verklighet och fiktion utsuddad eller åtminstone omförhandlad. Förkrossad får Cooper lämna förstutappen med oförrättat ärende. ”Vilket år är det?” frågar han sig själv medan Carrie/Laura ser upp mot huset, plötsligt tycker sig höra Sarahs röst ropa på henne där inne och hon skriker. Skriker som bara Sheryl Lee kan skrika. Ljuset i huset slocknar och där är allt slut.

Åh, Cooper.


Cooper har som det verkar misslyckats igen. Han har fortfarande inte förstått vad som menas med att hitta Laura. Inte egentligen. Minns tillbaka till den där scenen med Brandmannen från del 1. ”430. Richard och Linda. Två fåglar med en sten.” ”Jag förstår” svarar Cooper. Och Brandmannen? Han svarar ”Du är långt borta”. Som i – nej, du har inte förstått. Cooper trodde, som vi, att det han fick var ledtrådar på vägen. I själva verket var det mer en slags varningar, saker att undvika. Så tolkar jag det i alla fall. Fast egentligen är det inte ett slut som är till för att förstå. Den stunden vi tror oss förstå är vi alla långt borta. Vi kan bara känna vad allt innebär och det är en känsla som inte är behaglig men, tror jag, nödvändig. Det är naturligt att somliga kommer reagera med ilska. Vi människor gör ju gärna det mot det som vi inte kan förstå. Hellre än att ta till sig och acceptera det faktum att vissa mysterier inte låter sig lösas kommer de protestera och hävda att de blivit lurade. Men de är de själva som lurar sig. Svaren, sådana som de nu är, finns ändå här. Vi har de kommande tjugofem åren på oss – och mer – att brottas med dem.

***


Fast vi fick ju ett annat slut också. De första två tredjedelarna av avsnitt 17 var en tätt actionpackad fest för ögat och samlade ihop många, många handlingstrådar. Vi fick massor med exposition. Vi fick DubbelCoop på sheriffsstationen. Vi fick Lucy som hjälte. Chad försökte rymma. Vi fick Freddie i närkamp med Bob. Vi fick den stora slutstrid som vi hade anat skulle komma. Vi fick Naido förvandlad till den riktiga Diane (eller?). Vi fick kära återseenden. Vi fick veta vad som hände med Jerry Horne. Vi fick Julee Cruise. Vi fick humor. Min favorit var faktiskt Lucys ”Nu förstår jag mig på mobiltelefoner”, ett underbart avslut på ett gag som var allt annat än bara ett tramsigt skämt. Och vi fick förstås också den känslomässiga scenen där den nyskapade Dougie återvände hem till sin familj i Las Vegas. Så på det sättet fick vi faktiskt det bästa av båda världar. Vi fick både det traditionella lyckliga slutet och det betydligt mer komplicerade, postmoderna och oroande. Både genomförda med samma bravur och omisskännliga handlag. Är det något som Lynch visat i the Return så är det vilket fantastiskt handlag han fortfarande har som bildberättare.

Det slutade lyckligt - också.



Att det sedan när allt har lagt sig finns många trådar kvar som vi inte fått något riktigt avslut på, det kanske stör somliga men för mig är det en del av tjusningen. Vad hände med Becky? Hur ska det gå med Shelly och Red och är Red förresten någon slags övernaturlig entitet som vissa har spekulerat om? Är Sarah Palmer verkligen besatt av Experimentet – som vi nu tydligen med viss säkerhet ändå kan säga faktiskt är Judy? Vem var det DubbelCoop satt med framför glasboxen i New York på bilden som Tammy hittade? Hur hamnade Dougies vigselring egentligen i major Briggs mage? Och så vidare, och så vidare? 

Mest av allt kanske vi undrar över Audrey och den sista bilden av henne, framför spegeln omgiven av vitt. Var är hon? Vad har hänt med henne? Hur hänger hennes historia egentligen samman med allt annat vi sett på Bang Bang Bar? Det närmaste vi kom att alls röra vid henne var när armens evolution upprepade en av hennes repliker från avsnitt 13? "Är det historien om den lilla flickan som bodde längre ner på gatan?" Bra fråga? Är det?

Det är frågor och där hänger dem. Som sagt, kanske blir det mer i Twin Peaks i framtiden. Kanske inte. Mark Frost kommer med ytterligare en bok till hösten men så vitt jag förstår kommer den mer att fylla ut gapet mellan säsong två och The Return så jag förväntar mig inga direkta svar där. Däremot säkert fler mysterier. Det är ju ändå så det hela fungerar. Och det är det vackra med Twin Peaks. Dagarna upp till finalen har varit fyllda med vemod och en slags sorg. När avsnitten släppts skulle det vara över. Så fel. Det är inte över. Twin Peaks är inte en historia med början, mitt och slut. Den kan inte sluta, den kan bara cirkla tillbaka in i sig själv igen. På sätt fortsätter serien ändå vidare. I våra hjärtan och i vår egen fantasi. Så var det för tjugofem år sedan när serien rycktes ifrån oss i förtid. Så är det fortfarande nu när den kommit tillbaka till oss. Det är faktiskt lite av ett mirakel.

2 kommentarer:

  1. Hade det varit Sara som hade öppnat dörren hade det väl troligare blivit ett blodbad än ett kärt återseende, så funderar på om Laura hamnade i annan dimension för att skydda henne? Om tiden nu är olinjär. Hon har ju en särskild betydelse uppenbarligen och då vill man väl inte att Judy käkar upp henne. Bara en tanke

    SvaraRadera
  2. Mycket möjligt. Ytterligare ett tecken på hur fel ute Cooper är när han vill ta henne "hem". Hem, till det där huset, måste ju vara den sista plats dit Laura vill.

    SvaraRadera