onsdag 7 maj 2014

Eriks topp 5 Shakespeare-filmatiseringar

Härom veckan inföll fyrahundrafemtioårsminnet av William Shakespeares födelsedag. Själv firade jag detta genom att presentera en föreställning av min uppsättning av "Hamlet". (Det gick bara bra, tack så mycket.) Eftersom jag är en stor Shakespeareälskare - "Hamlet" var min sjätte uppsättning av en av hans pjäser - tänkte jag också uppmärksamma jubileet här på Allmänstädesbloggen. Och vad kunde då passa bättre än en lista över mina fem favoriter bland alla filmatiseringar av hans verk som jag har sett?

Märk väl - det här är alltså en lista över rena filmatiseringar av bardens pjäser. Så, ledsen Kurosawa, det blir ingen "Blodets tron" eller "Ran" här. Och det blir ingen "Lejonkungen" heller. Det får i så fall bli en annan lista. Jag har heller inte inkluderat TV-inspelningar av scenversioner, fast att det finns många väldigt bra sådana. Här har jag bara fokuserat på "riktiga" biograffilmer. Så, utan vidare krussiduller, här är listan utan någon inbördes ordning:


Romeo och Julia (1968)
Regi: Franco Zeffirelli

Det var visserligen länge sedan jag såg den här filmen nu den lever ändå starkt i mitt minne. Zeffirelli har gjort ett flertal Shakespeare-filmer genom åren och dessutom en långrad scenuppsättningar. "Romeo och Julia" är utan tvekan hans bästa. Den är ganska typisk för hans stil. Zeffirelli är inte en regissör som arbetar med små medel. Om en slog upp ordet "mustig" i en ordbok torde en bild på Signore Z möta läsaren. Ibland kan det bli för mycket och helt sluka berättelsen men när det funkar - som här - blir resultatet en värld så rik och komplex att publiken bara vill vara kvar och leva i den. Det går nära nog att känna doften av Veronas gator när filmen rullar. Det är ett konstant överdåd av färger och pantalånger.

Men det som verkligen lyfter filmen är skådespelarna som gestaltar kärleksparet (Leonard Whiting och Olivia Hussey). Det är inte några lätta roller. Men här klickar det på riktigt. Imponerande med tanke på att båda aktörerna var så pass unga. Inte minst Hussey är fantastisk. Hon var bara 15 år när hon gjorde rollen. Vanligtvis brukar skådespelarna som gör dem få vara betydligt äldre men ju yngre karaktärerna är dess bättre fungerar faktiskt berättelsen. Romeo och Julias kärlek är ju inte den mogna själarnas möte utan just ungdomens första heta och irrationella förälskelse.

Somliga kanske hellre skulle vilja lyfta fram Baz Luhrmanns "Romeo+Juliet" från 1996 med Leo DiCaprio och Clare Danes. Personligen har jag dock väldigt svårt för Luhrmanns maniska ADHD-regi och det galna överspel som han alltid lockar fram ur sina aktörer. Och då är nog ändå R+J australiensarens bästa film. Det finns massvis av visuellt godis att hämta. Själv fördrar jag ändå Zeffirellis version.


Mycket väsen för ingenting (1993)
Regi: Kenneth Branagh

Den här filmen har jag skrivit om förut. Och det här blir säkert inte sista gången heller. Få filmer betyder så mycket för mig personligen som den här. Det var här min kärleksaffär med Shakespeares dramatik började. Jag har själv gett mig på att regissera pjäsen två gånger och håller den för en av författarens bästa komedier. (En version blev mindre lyckad och en blev riktigt bra.) Den livsglädje och laddning av påtaglig erotik som genomsyrar den här filmens värld är verkligen smittande. Den frustande förtextsekvensen kan vara bland de mest lyckade någonsin. Patrick Doyles filmmusik är så vacker så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ensemblen med sin blandning mellan klassiskt skolade brittiska scenskådisar och Hollywoodstjärnor blir verkligen till en helhet på något mirakulöst vis.

Branagh har gjort ett gäng Shakespeare-filmer vid det här laget. Somliga har varit mindre lyckade även om de alla något som gör dem fascinerade. I "Mycket väsen för ingenting" kommer alla elementen samman helt perfekt. Filmen är den på listan som är mest teatral, nästan som en avfotograferad utomhusuppsättning. Men det gör mig ingenting. Somliga kanske upplever vissa scener som lite väl breda i sin komik men för mig fungerar det. Även Michael Keatons hysteriska Dogberry.

Av alla filmer på den här listan är detta den jag sett flest gånger. Det kan faktiskt vara den film jag sett flest gånger på bio överhuvudtaget. Och jag fortsätter att återkomma till den. Jag antar att det säger något.


Macbeth (1971)
Regi: Roman Polanski

Branagh och Zeffirelli må vara gamla Shakespeare-rävar från scenen. Det kan en inte säga om Polanski. Men hans "Macbeth" från -71 är en mörk pärla och faktiskt en av regissörens bästa verk. Det är en mulen, grå och grotesk medeltid höljd i tjock, närmast påtaglig dimma som Polanski manar fram. Det är en tajt och komprimerad version av en av Shakespeares kortaste pjäser.

Polanski gör en verkligt filmisk tolkning av dramat. Han arbetar med bildkompositioner och färgsättning för att berätta historien. Den blodröda färg som gång på gång punkterar de annars så subtila jordtonerna i färgskalan är en gestaltning av den besatthet vid blod som löper genom dramatexten. Polanskis läsning av dramat är annars främst psykologisk, det mystiska och övernaturliga blir internaliserat, fött ur Macbeths egen febriga fantasi snarare än en makt som verkar utanför honom. Karaktärernas inre liv sätts dessutom i centrum genom att styckets monologer här presenteras genom voice-over, närmast viskade fram som just rollfigurernas innersta hemliga tankar.

Häxerierna är här naturalistiskt hiskeliga, de för tankarna till Breughel och liknande konstnärer. Humorn är heller aldrig långt borta i dessa scener och just den sortens balansgång mellan skräck och komik är ju en av Polanskis främsta kännetecken. Här är det mästerligt förfärdigat.


Titus (1999)
Regi: Julie Taymor

"Titus Andronicus" är knappast en av Shakespeares bästa pjäser men den är djupt fascinerande. En av dramatikerns tidigaste verk, en hämndtragedi utan några som helst hämningar, en tidigmodern splatterfest som inte ens vet vad ordet underdrift betyder. Denna fasansfulla fest av blod, våldtäkt och tortyr gestaltas perfekt i denna anarkistiska film signerad den amerikanska avantgardregissören Julie Taymor. (Annars mest känd som regissör och dockmakare till Broadwayversionen av "The Lion King".) Taymor drar fram genom pjäsen som ett visuellt vilddjur. Varje filmruta är ett konstverk i sig, smockfull av laddad symbolik. Det är knappt att jag vågar blinka när jag ser den. Resultatet blir en bisarr blandning av högt och och lågt och referenser som sträcker sig åt alla håll och kanter. Snarare än att ha moderniserat pjäsens romarrike utspelar sig den här versionen i precis alla tider samtidigt.

Det är en omåttligt brutal film, precis som varje version av "Titus Andronicus" måste vara om en tar pjäsen på allvar. Särskilt scenerna kring Titus dotter Lavinia (Laura Fraser) är grymma. I pjäsen blir hon våldtagen, får sin tunga utskuren och sina händer avhuggna. Taymor låter det bli precis lika obehagligt som det låter. Ändå blir filmen aldrig spekulativ - den gottar sig aldrig i sina hemskheter. Taymor är allt för intelligent för att falla i den fällan.

Den skändade Lavinia.

Skådespelarna är genomgående fantastiska. Anthony Hopkins (som tydligen tycker att han inte egentligen kan spela Shakespeare) gör en av sina absolut bästa filmroller. Karaktären Tamora, göternas drottning börjar dramat som ett besegrat och förnedrat offer och slutar det som en hämnande monster. Jessica Lange gör den resan med iskall klarhet. Alan Cumming som kejsar Staurninus är rent förtjusande i sin tomhet. Och Henry Lennix ger moren Aaron en medmänsklighet som lyfter rollen.

Det blir faktiskt inte mycket bättre än så här och för den som är intresserad av sådant kan jag verkligen rekommendera att få tag i den DVD-utgåva som har kommentarspår med regissören. Sådana kommentarer är långt ifrån alltid intressanta, det är inte alla regissörer som har förmågan att tala intelligent om sina egna skapelser. Men det kan Julie Taymor - oj, oj, oj, vad hon kan.


Richard III (1995)
Regi: Richard Loncraine

Innan Ian McKellen blev den stjärna han blev idag, innan Magneto och Gandalf så att säga, var han en av Royal Shakespeare Companys verkliga trotjänare. Och den film som fick Hollywood att upptäcka honom var den här versionen av "Richard III". McKellen har själv gjort filmmanusbearbetningen, baserat på en scenuppsättning som han tidigare spelat. Berättelsen om den ondsinte Richards klättrande mot makten och hans slutgiltiga fall är här placerat i ett slags alternativt 1930-tal där Richard blir en fascist. Det är rasande verkningsfullt. Kostymer och miljöer är glamorösa och förfärande omvartannat.

McKellen spelar rollen med precis rätt slags sadistisk glädje. Det sätt som han vänder sig rakt in i kameran och talar direkt till oss i publiken gör oss alla till hans medkonspiratörer. Filmen är dessutom fylld med fantastiska birollsinsatser från aktöer som Annette Bening, Robert Downing Jr. och Jim Broadbent för att bara nämna några.

Det är en tajt och komprimerad tolkning av en pjäs som i original spretar och är lite smått komplicerad - som de historiska pjäserna tenderar att vara. Loncraines film är inte rädd för att ta sig friheter och stuva om, förenkla och förtydliga. Resultatet är en film som verkligen står på sina egna ben.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar