Precis så här vill jag att en "X-men"-film ska vara. Jag erkänner gärna att den fick mig att nörda ut. Adrenalinfylld, rolig, med en historia som plöjer fram obönhörligt mot ett väl uttänkt klimax. Den vet att verkligen spela på sin egen mytologi. Men framför allt en film som sätter karaktärerna och samspelet mellan dem i första rummet - som låter dramat mellan dem vara det som driver handlingen och vara det som står på spel. Så var det i de första två X-menfilmerna från 2000 och 2003, så var det även i "X-men: First Class" från 2011. Det är med glädje jag kan konstatera att "Days of Future Past" ansluter till denna illustra skara.
"Days of Future Past" är titeln på en klassisk berättelse ur serietidningen "X-men" från tidigt 80-tal. Den är författad av Chris Claremont. Claremont var under 80- och 90-talen den främste författaren av mutantserier för Marvel. Serien må vara skapad av Stan Lee men utan Claremont hade den inte varit den framgång som den blev. Flera av filmerna om X-männen har varit direkt eller indirekt hämtade från Claremonts seriemanus och trots allt detta har han aldrig figurerat i några för- eller eftertexter. De amerikanska serieförlagen har dessvärre aldrig varit kända för sin rättvisa gentemot upphovsmakare. Nå, i serien reser karaktären Kitty Pride (den karaktär som i filmerna spelas av Ellen Page) tillbaka i tiden till sitt eget yngre jag från en framtid när mutanterna har blivit besegrade i ett folkmordskrig av gigantiska robotar som kallas för Sentinelerna. Nu måste hon och de andra mutanterna förhindra att denna mörka framtid blir verklighet.
Den här historien tar Bryan Singer och manusförfattaren Simon Kinberg fasta på och gör till sin egen i filmen. Lockelsen med att göra just den här berättelsen är att den ger filmmakarna en möjlighet att kombinera den ursprungliga ensemblen med aktörerna från "First Class". Det är verkligen en häpnadsväckande rollista.Vi börjar i framtiden (som om en räknar lite rimligen bör vara runt 2023) med mutanterna på flykt undan mördarrobotarna. Här möter vi alltså originalskådisarna från de första filmerna, P. Stewart, I. McKellen, H. Jackman, H. Berry m.fl. Precis som i serien kläcks planen att skicka någon tillbaka i tiden - i det här fallet till 1973 då Mystique (Jennifer Lawrence) mördade uppfinnaren och industrimagnaten Bolivar Trask (Peter Dinklage), robotprojektets skapare. Om den händelsen kan förhindras kommer historien att ändras. I filmen blir det Wolverine (Jackman) som skickas tillbaka - smart nog eftersom karaktären inte åldras och därmed ser likadan ut i alla tidsåldrar.
Väl anländ i sitt yngre jag på 70-talet söker Wolverine upp proffessor X i dennes tidigare inkarnation (James McAvoy) och de andra karaktärerna från "First Class" (t.ex. M. Fassbender som den yngre Magneto, Nicholas Hoult som Beast). Precis som i "First Class" blandas mutanternas upptag samman med världspolitiska händelser från verkligheten. I den filmen var det Kubakrisen, i den här slutet på Vietnamkriget och fredsförhandlingarna i Paris. Trask visar sig drivas av en dröm att förena mänskligheten för att förhindra framtida krig - genom att lyfta fram mutanterna som en gemensam fiende. Dinklage gör en perfekt filmskurk, visserligen med en stor mustasch men utan att snurra den i onödan. Hans Trask är en komplex människa vars handlingar gör honom till styckets antagonist men inte en genomond figur. Det är samma komplexitet som gör Fassbenders Magneto till en så fascinerande figur. Samspelet mellan Fassbender och McAvoy (som här får ta karaktären i riktigt mörk riktning) är minst lika bländande som i "First Class".
Problemet med en film där så många karaktärer ska vara med är naturligtvis att alla inte kan få det utrymmer som de kanske hade förtjänat. Så är t.ex. Halle Berrys Storm inte mer än en glorifierad statist och det samma gäller många andra figurer. Ändå lyckas Singer och kompani hitta en balans som gör att jag som publik inte störs av den stuntcasting som oundvikligen uppstår när en oscarsvinnande skådespelare plötsligt figurerar lite snabbt i ett bakgrundshörn. Det är liksom något en får ta.
I en tid när så mycket actionfilm är en kakafoni av bråte, oljud, snabba klipp, världar och karaktärer som känns precis så dataanimerade som de verkligen är och där hela planeten hela, hela tiden är på gränsen att sprängas i luften är "Days of Future Past" en frisk fläkt. Visst, jag kan tycka att framtidsscenerna ser lite tråkigt generiska ut och dessutom onödigt mörka - det är rent av lite svårt att se vad som faktiskt pågår ibland - men huvuddelen av filmen som utspelar sig på 70-talet är perfekt utförd. Den har en rytm och en dramaturgisk kontruktion som bygger, bygger och bygger på ett sätt som känns naturligt och medryckande. Här finns scener som faktiskt ser häpnadsväckande ut, även för en härdad och van åskådare.
Singers styrka har alltid varit att han förmår lyfta fram X-mens centrala metafor. Mutanterna och människornas skräck inför dem symboliserar all möjlig form av annorlundahet och utanförskap vi kan tänka oss. Ur det utanförskapet kan förvirring, ensamhet och sorg födas men också en stor kraft. Filmerna erbjuder inte bara en underhållande berg-och-dalbana utan även en stor portion hopp mitt i allt mörker. Så också i "Days of Future Past". Som sagt, så här ska en X-men-film vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar