Grace of Monaco

Det var länge sedan jag tyckte att Nicole Kidman var riktigt bra i någonting. Förmodligen var det senast i Noah Baumbachs "Margot at the wedding" från 2007. Det är inte det att jag tycker hon är obegåvad. Kidman har visserligen inte den största bredd som aktör men många skådespelare, även bland de verkligt stora, är igelkottar snarare än rävar så det är inte där skon klämmer. Den regissör som vet att ge henne rätt karaktär kan utan tvekan få en stor rollprestation. Jag tror snarare att problemet med Kidman är det alltför ofta förekommande bekymret att stjärnan ställer sig i vägen för skådespelaren och när det handlar om filmstjärnor finns det få med samma lyskraft som Kidman. Följdaktigen kanske det framstod som ett logiskt val att välja henne för att gestalta en av 1900-talets mest ikoniska stjärnor överhuvudtaget - Grace Kelly.

Kelly var sval, klassiskt vacker och bar sig själv med en regal självklarhet långt innan hon blev furstinna av Monaco. Som modern myt är hennes levnadsöde för många säkert oemotståndligt. Mötet mellan den gamla världens kungligheter och aristokrati och den nya med allt vad det symboliserar är för somliga en vacker saga, för andra en tragedi och för en hårdnackad republikan som undertecknad ett teaterstycke fullt av buller och bång som inte betyder alls lika mycket som dramats deltagare vill tro. Nu har berättelsen alltså blivit föremål för en biopic i regi av fransmannen Olivier Dahan som gjorde filmen om Edith Piaf för några år sedan. Den filmen var vacker men i mina ögon en ofokuserad röra. "Grace of Monaco" är lyckligtvis en något tajtare produkt.

Vi kommer in i handlingen 1963, sju år efter att Kelly lämnat skådespeleriet bakom sig och gift sig med sin furste. Vi förstår dock ganska omedelbart att hon har svårt att finna sig i sin nya roll och att hon inte är riktigt lycklig. Så när Alfred Hitchcock dyker upp (spelad av Roger Ashton-Griffiths på gränsen till parodi) och erbjuder henne en roll i hans nästa film ("Marnie") är hon ytterst frestad att acceptera. Men kan furstinnan av Monaco verkligen spela in film på lediga stunder? Dessutom kompliceras allt av att den lilla pyttestaten hotas av en av dess största politiska kriser någonsin. 1963 försökte president De Gaulle tvinga Monaco att beskatta sina medborgare för Frankrikes räkning och när hans ulitmatum inte godtogs fördes konflikten till randen av invasion.

Den politiska inramningen är intressant och ger dramats domestiska elände en relief som åtminstone ger det hela något av det gravitas som filmen strävar efter. Hur mycket av skildringen som är ren dramatisering kan jag inte bedöma, jag misstänker ju dock att krisen inte enbart löstes genom att Kelly charmade bort De Gaulle på en glittrande bal som sker här men som filmsaga fungerar det.

Allt i filmen fungerar dock inte. Den är lite för lång och lös i kanterna. Scenerna mellan Kelly och furstehusets präst Tucker (Frank Langella) är allt för utdragna och relationen mellan karaktärerna blir aldrig tydlig. Tim Roth gör ett stabilt och förvånansvärt sympatiskt porträtt av Rainier III men filmen är full av bifigurer som Maria Callas (Paz Vega), Ari Onasiss (Robert Lindsay) och många andra vilka mest behandlas som markörer och som saknar betydelse för storyn. Så har vi då Kidman. Jag önskar jag kunde säga att jag tyckte om henne i rollen men tyvärr. Dahan förlitar sig mest på att ställa henne framför kameran och förlita sig på att hennes persona på duken ska vara nog. Jag kan inte hålla med om det.