Huvudpersonen Mason spelas av en kille som heter Ellar Coltrane. Genom filmens gång får vi alltså se honom växa upp inför våra ögon. Mason bor i Texas tillsammans med sin mamma (Patricia Aquette) och sin storasyster Samantha (Lorelei Linklater, regissörens egen dotter.) Deras mamma kämpar för att få vardagen att gå ihop samtidigt som hon försöker plugga vidare. Föräldrarna är frånskilda och deras pappa (Ethan Hawke) har varit frånvarande ett tag men han återvänder och försöker så gott han kan bli en del av barnens liv. Genom filmens gång får vi glimtar av alla dessa karaktärers liv, föräldrarna inleder och avslutar relationer med personer som kommer och går genom barnens liv. Mamman får sin examen och börjar med tiden själv undervisa. Pappan, som i början tycks vara den ständige bohemen, gifter sig, får barn och slår sig till ro. Familjen flyttar några gånger. Barnen börjar i ny skola. Mason finner långsamt sin plats i tillvaron, upptäcker att han har en talang och en passion för fotografering. Han börjar dejta tjejer, han går ut high school och börjar på collage. Det här är inte en film som gör sig i ett sammandrag av handlingen.
Som experiment är "Boyhood" unik. Jag har aldrig sett något liknande. Jag kommer att tänka på den franske regissören/essäisten Chris Marker och hans filosofiska tankar om film som ett medium som fångar tid och minnen. Linklater gör den tankefiguren bokstavlig här. Det är ju inte bara Coltrane och Lorelei Linklater vi ser åldras genom filmens gång utan även Hawke och Arquette. Ja, till och med världen runt omkring dem allt medan filmen kryper närmare och närmare oss och vårt nu, likt Akilles som försöker hinna ifatt sköldpaddan men aldrig kommer hela vägen fram. På mer än ett sätt påminner greppet om Linklaters egen "Before..."-trilogi som jag älskar så mycket, saken är ju bara den att "Boyhood" kom först. Regissören påbörjade den här filmen innan han ens gjorde en uppföljare till "Before Sunrise". Övergångarna mellan de olika tidsepokerna, om vi nu ska kalla dem så, är i filmen helt flytande, inte avbrutna av övergångar till svart eller markerade med text eller något sådant. Precis som verkliga livet bara pågår den. Det är upp till oss i publiken att hänga med.
Styrkan i "Boyhood" ligger dock inte bara i dess narrativa gimmick. Det är i sig självt en riktigt gripande skildring av det enkla och ack så svåra livet som vi alla lever. Det är en film som påminner oss om att livet är alla de dar små stunderna av vardag som ständigt omger oss, mer än de stora dramatiska ögonblicken. Det är säkerligen inte en slump att Linklater väljer att inte visa oss det som brukar vara de typiska milstolparna i uppväxt- och bildungsgenren. Så, ingen scen där Mason blir av med oskulden. Ingen första fylla. Ingen "det-var-då-jag-insåg-att-uppnbarelse a la "The Wonder Years" eller "Stand by me". Flera gånger arrangerar Linklater scener på sätt som får oss att tro att någon olycka ska inträffa. I en sekvens befinner sig Mason, hans kompisar och några äldre killar i ett hus som håller på att renoveras. De smygdricker öl och över karatesparkar på brädor. I filmer slutar en sån scen alltid med att någon får åka till sjukhuset. Men i verkliga livet - hur många gånger har inte vi alla gjort såna dumma saker när vi växte upp utan att något hände?
Det finns egentligen bara en sekvens i filmen som bryter av mot den här sortens vardagsnaturalism. Relativt tidigt i filmen inleder Masons mamma en relation med en av sina tidigare lärare i psykologi, en man vid namn Bill (Marco Perella). De flyttar ihop, gifter sig (Bill har även ett par egna barn sedan tidigare så Sam och Mason får ett par extrasyskon ett tag). Ganska snart blir relationen dysfunktionell. Bill är alkoholist, först i smyg, sedan allt mer öppet, han börjar bli våldsam, både mot mamman och barnen. I en dramatisk scen tar mamman sina barn och flyr hals över huvud undan den misshandlande maken. Det är inte det att scenen i sig inte är stark - tvärtom, den är djupt obehaglig och Perella är fantastisk i sin roll - men den blir väldigt melodramatisk och den sticker därför ut på ett sätt som inte riktigt fungerar i helheten.
Rollgestaltningen i filmen är överlag makalös. Linklater blandar ju med nödvändighet amatörer och professionella skådespelare men oavsett vilken kategori de tillhör plockar han verkligen fram det allra bästa hos dem. Särskilt med Coltrane måste det hela ha varit en monumental chansning. Det är ju en sak att hitta en sexåring som kan vara naturlig framför kameran men att våga tro att den pojken ska växa upp till att bli nog av skådespelare för att bära en hel film på det här viset - det måste ha krävt mod. Varken Coltrane eller unga Linklater är några typiska amerikanska barnskådespelare av det där plastiga och överkäcka slaget som vi sett så många gånger förr. De är avslappnade och känns verkligen som riktiga barn och ungdomar. Linklater, som måste ha skrivit manuset successivt utan att ha en allt för fast plan om vart han var på väg, tycks klokt nog ha lagt barnens karaktärer väldigt nära skådespelarna själva.
Ethan Hawke är aldrig så bra någon annanstans som han är i Linklaters filmer. Det är i princip så att det går att fysiskt ta på det förtroende och den ömsesidiga respekt som de båda har emellan sig. Och Patricia Arquette får mitt hjärta att gå itu. Dels har det säkert att göra med att hennes historia i mångt och mycket påminner mig om min egen mammas - även hon vidareutbildade sig senare i livet och fann en förnyad tro på sig själv - men det beror också på Arquettes nakna sårbara gestaltning. Inte minst i en sen scen, när hennes son är på väg att flytta hemifrån och då allt som hänt tidigare i filmen plötsligt hinner i kapp henne. Där brast det helt och hållet för mig.
Med sina nära tre timmars speltid har "Boyhood" kanske något lite av det ojämna över sig. Jag tror nog den hade gått att trimma ned något och att det hade nog gjort den färdiga filmen ännu starkare. Å andra sidan kan jag inte klandra Linklater för att han inte kunnat döda alla sina darlings. Ett projekt som det här måste ju ha blivit en del av honom vid det här laget. Frågan är om han ens kan förmå sig själv att lämna det bakom sig eller om vi kanske får en uppföljare om ytterligare tolv år? Vem vet? En sak är i alla fall säker. Richard Linklater må ha haft ett rykte om sig som en kultregissör som gör filmer med mycket dialog men som visuellt eller filmiskt inte är så intressant. Med "Boyhood" tar han, åtminstone för mig, steget in bland de verkligt stora.
"Boyhood" har svensk biopremiär den 26:e september.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar