About Time

Hur många av oss har inte någon gång önskat att vi kunde gå tillbaka i tiden och bara göra vissa saker lite annorlunda? Alla har vi väl saker som vi ångrar och skulle vilja ha ogjorda eller för den delen chanser som vi aldrig tog? Om inte annat är det en tankelek som ibland blir oemotståndlig. Vad skulle vi ändra om vi kunde? Vilka val skulle vi göra annorlunda? Dessa slags tankar bildar den centrala metaforen i Richard Curtis nya film "About time" där huvudpersonen Tim (Domhnall Gleeson) på sin 21:e födelsedag för veta av sin far (Bill Nighy) att alla män i familjen har gåvan att resa tillbaka i tiden. Allt de behöver göra är att gå undan i ett mörkt utrymme, knyta händerna och koncentrera sig på var de vill hamna. De kan bara återvända till händelser i sina egna liv. För Tim öppnar sig förstås nu en värld av möjligheter.

Richard Curtis är naturligtvis känd som manusförfattaren "Fyra bröllop och en begravning" (1994) och "Notting Hill" (1999). Från och med "Love Actually" (2003) regisserar han också själv. Han har också gjort en faslig massa TV som medförfattare till serier som "Blackadder", "Mr Bean" och "The Vicar of Dibley" men det arv han lämnar efter sig blir nog ändå det att han mer än någonsin satte så väl ton som form för en hel genre av romantisk komedi. Curtis har en förmåga att balansera en lättsam och naturalistisk humordialog med en sentimentalitet som visat sig vara guld värd. När det funkar som allra bäst, i "Fyra bröllop" och "Notting Hill" finner jag det oemotståndligt. "Love Actually" spretar mer men har riktigt starka partier.

Det är dock på sin plats med en brasklapp när vi ger oss i kast med "About time". Jag vet inte om jag skulle vilja beskriva det här som en romantisk komedi. Trailern och affischen försöker helt klart sälja in filmen som en sådan men jag menar att marknadsföringen narras en smula. Visserligen läggs mycket tid i handlingen på att skildra Tims relation med en ung kvinna som han träffar och förälskar sig i. Hon heter Mary och spelas av Rachel McAdams, dels därför att det måste vara med en amerikansk skådespelare i sådana här filmer, dels för att det är lag på att McAdams måste vara med i romantiska filmer om tidsresor (se "Tidsresenärens hustru" från 2009). Men det är inte egentligen det filmen handlar om. Det finns ingen egentlig konflikt i deras förhållande som måste lösas för att de ska kunna få varandra. Det får de ganska tidigt i historien och sedan får vi se dem gifta sig och skaffa barn med mera.

Filmen är en kärlekshistoria men ytterst en mellan far och son. Det är också egentligen mer ett drama än en komedi, även om skämten aldrig är långt borta. Det hela blir till en väldigt vemodig och melankolisk skildring av att växa upp, om att lära sig viktiga saker av sin pappa och att sedan göra sig redo att själv föra vidare visdomen till nästa generation. Nighy, som varit en Curtis favoriter sedan "Love Actually", är osedvanligt nedtonad och tillbakalutad i sitt spel. Han förmedlar en trygghet och en klokhet som verkligen förankrar det djupa band som vi förstår att Tim har med honom.

Så här gör man när man reser i tiden (tydligen).

Jag hade kanske väntat mig att en komedi om en man som kan resa i tiden skulle vara lite mer högkonceptuell och ta ut svängarna åt det fantastiska mer. Men "About time" är genomgående väldigt tillbakahållen. Just som metafor för alltings flyktighet och hur viktigt det är för oss alla att ta vara på den tid vi har hyser greppet en viss poetisk kraft men det hade kunnat utnyttjas ännu mer. Vid ett par ställen känns det som om filmen är beredd att verkligen utforska intressanta dilemman. I en scen erbjuds Tim exempelvis möjligheten att vara otrogen med en tjej som han tidigare haft en förälskelse i. Här hade vi kunnat ställas inför dilemmat: Om Tim nu först är otrogen, ligger med den här tjejen och sedan åker tillbaka i tiden och andra gången tackar nej - har han då varit otrogen? Den vändningen tar handlingen dock inte.  Det finns andra liknande missade möjligheter med. Det är uppenbarligen inte vad Curtis är ute efter att berätta.

En anledning till det är att vill att Tim ska vara en riktig mys-ps-kille. Gleeson spelar sin roll med den osäkra, lite fumlande timiditeten som vi känner igen från Hugh Grants karaktärer i tidigare filmer. Hans Tim är också rakt igenom sympatisk. McAdams å sin sida är ack så charmig och spirituell men det går inte att komma ifrån att hennes roll är en fantasi från början till slut, ett perfekt matchning för Tims romantiska själ. Filmen har dessutom inget som helst intresse för någon som helt utveckling av hennes karaktär, hon förblir lika ljuv och vän hela historien igenom.

Curtis har alltid varit bra på att skildra familjer, oavsett om det gäller biologiska sådana eller mer av ad hoc-vänskapsgrupper som fyller samma funktion. I "About time" får vi lite av båda. Tims familj, som bor i ett löjligt vackert hus vid stranden i Cornwall och uppenbarligen är rika som troll, står varandra väldigt nära med bisarra onklar och allt. Under filmens gång utökas familjen med respektive och andra vänner som utan problem absorberas upp i gemenskapen. Det är inte utan att vi som åskådare känner att samma sak händer med oss. Det finns en mysfaktor som genomsyrar allt, en känsla av att vi bara vill fortsätta umgås med de här människorna. Den stämningen mer än humorn tror jag är det som gör att de här filmerna är så se-om-bara.