Turbo

DreamWorks Animation är en väldigt produktiv animationsstudio. De spottar ofta ur sig i alla fall två långfilmer per år och dessutom fortsättningar på tidigare framgångar för TV. Jag har ofta varit lite tveksam. Visst har det dykt upp en "Kung Fu Panda" (2009) här och en "Draktränaren" (2010) där men också sådant som "Hajar som hajar" (2004) eller "Monsters vs. Aliens" (2009) där tunna idéer dras ut som allt för lite smör på en allt för stor smörgås. Än mer än Disney sätter DreamWorks dessutom uppföljare i system och även filmer som faktiskt haft något, som exempelvis "Madagaskar" (2005) förlorar något av sin fräschör efter två ytterligare delar och en överdos av pingviner för TV. Och som grädde på moset har vi så "Shrek"-serien vars popularitet alltid varit en stor gåta för min del.

Det senaste tillskottet till DreamWorks uppställning av animation heter "Turbo" och om man vill vara lite fräck kan man säga att den är lite av en kombination av två framgångsrika filmer från konkurrenterna på Pixar. Dels handlar det om bilar, racing och rally - som i "Bilar" (2006), dels handlar det om ett djur som drömmer om framgång inom ett för djuret i fråga osannolikt mänskligt gebit - som i "Råttatoille" (2007).

Titelns Turbo är en drömmare till snigel som älskar fart och höga hastigheter - kan ni tänka er något så knasigt. Alla andra sniglar hånar honom förstås och hans bror Chet finner honom pinsam och skäms över honom, även om han också är en god bror som ställer upp när Turbo behöver honom. Det hela blir dock delvis till en slags superhjältehistoria för den lilla snigeln sugs in i en bilmotor, badar i bensin och som vi alla vet leder det till superkrafter, i det här fallet fart som en racerbil men också andra finesser t.ex ögon som billyktor samt förmågan att ratta in radiostationer. Genom diverse öden hamnar nu de båda snigelbröderna hos en tacoförsäljare, som även han har lite för stora drömmar och en bror som inte tror på dem. Det blir början till vägen som ska Turbo ända till den amerikanska racingens Mecka - Indy 500.

Jag har i tidigare recensioner ondgjort mig över att så mycket samtida animerad film från Amerika offrar gott hederligt historieberättande till förmån för knak, brak, svisch-svosch och bjärta färger. Det är nu inte så att det saknas sådant i "Turbo", med tanke på ämnet är det förstås upplagt för den sortens action. Och det funkar faktiskt. Det är ett högt betyg till filmen och dess regissör David Soren, som gör sin långfilmsdebut här, att jag kan se snigelns framfart på racingbanan utan att mitt anlag för sjösjuka sätter in. Fartsekvenserna är väl gestaltade  och här en tydlighet som hjälper mig som åskådare att hålla mig orienterad.

Dessutom förlorar filmen aldrig sitt fokus på karaktärerna och deras relationer till varandra. I centrum står som sagt Turbo och Chet men allt eftersom filmen går kommer allt fler bifigurer med i handlingen, så väl sniglar som människor. Även om en del av dessa figurer är ganska enkla stereotyper hanteras de ändå med en charm som gör dem tilltalande. Likheterna med Pixars "Råttatoille" blir ganska påtagliga, liksom i den filmen frammejslas ett kollektiv som måste överkomma en hård och brutal värld tillsammans, vår hjälte tvingas konfronteras med sin stora idol och hjälte för att i slutändan triumfera. Det är inte en fördel för lika bra eller gripande som i "Råttatoille" blir det föga förvånande aldrig. Karaktärerna där har liksom alla ytterligare ett lager av komplexitet som höjer helheten.

Som vanligt hos DreamWorks vimlar det av popkulturella referenser i filmen och även om de många gånger är väldigt roliga är det oftare sådan humor som springer organiskt ur karaktärerna och själva historien som dröjer sig kvar, åtminstone hos mig. Så även om den här filmen höll sig över genomsnittet jämfört med andra verk från samma studio och trots att den är genuint underhållande når den inte riktigt fram till sann storhet.

***

"Gick vi verkligen på rätt film?", undrar fru Otterberg.