Ant-Man

Det stora problemet med alla dessa superhjälte- och serietidningsfilmer som vi bombarderas med är inte att de är så många. Det görs väldigt många skräckfilmer också. Eller romantiska komedier. Eller vilken annan populär genre som helst. Nej, problemet är att de är så väldigt lika varandra. Och det gäller förresten inte bara superhjältarna. Överhuvudtaget är det som om det kluster av kommersiell film som vi kan bunta ihop under rubriken "action/äventyr", oavsett om det rör sig om sci-fi, fantasy eller män och kvinnor i tajts, blivit så likriktade i ton, i stil, i narrativt format, att det blir allt svårare att hålla isär dem. Det är delvis också en del av strategin. För filmbolagen blir de enskilda titlarna mindre viktiga. Det som betyder något är Varumärket och det gäller att hela tiden hålla detta Varumärke i rörelse. De individuella byggstenarna blir då utbytbara. Helheten förblir densamma.

Vi som publik får därför glädja oss åt det lilla. Det lilla som ger en känsla av något unikt. Så är det med "Ant-man". Den är nämligen precis annorlunda nog jämfört med alla de andra Marvel-filmerna för att den ska kännas fräsch och kul. Inte mycket annorlunda alltså. Bara lite. Men det räcker alltså långt nog.

Dr. Hank Pym (Michael Douglas) uppfann en gång i tiden en dräkt som lät honom krympa till en myras storlek. Han har också teknologi som låter honom kommunicera med sagda insekter. Han var den första myrmannen och verkade som sådan på uppdrag av den amerikanska regeringen. Efter att ha insett hur farlig teknologin skulle vara i fel händer beslöt sig dock Pym för att dra sig tillbaka och ta sin hemlighet med sig. Nu visar det sig dock att Pyms före detta protagé, mannen som tagit över hans företag, den skrupellöse affärsmannen Darren Cross (Corey Stoll) är nära att komma återskapa Pyms forskning. Cross planerar att sälja uppfinning till högstbjudande och det får inte hända. Tillsammans med sin dotter Hope (Evangeline Lilly), som han länge haft ett trassligt förhållande till, börjar Pym slipa på en plan för att stjäla Cross forskning. Men till det behöver de hjälp. Och det är här som Scott Lang (Paul Rudd), en inbrottstjuv med ett hjärta av guld kommer in i bilden. Det enda Lang vill är egentligen att komma på fötter igen och få en chans att återförenas med sin egen dotter. Pym ger honom ett erbjudande som han inte kan motstå och vips så tränas Lang till att bli den nye Ant-man.

Det här är alltså en heistfilm enligt konstens alla regler. Planerandet och genomförandet att den minutiöst planerade stöten är det som huvuddelen av filmen kretsar kring. Dessutom är den en bitvis väldigt klyftig komedi. Ett smart val. Idén med en hjälte som krymper ned sig nå att han kan rida på insekter, med allt vad det doftar av femtiotalets science-fiction, har utan tvivel något ganska komiskt över sig. Bäst då att ta tjuren vid de hornen och gå hela vägen. Det fungerar. Och som sagt, det gör precis tillräcklig skillnad för att "Ant-man" inte ska kännas som en upprepning av troper som vi alla kan som ett rinnande vatten vid det här laget.

Jag är inte något större fan av Paul Rudd men han gör en bra och sympatisk insats i filmen. Michael Douglas är förstås alltid bra även om han här kanske mest går på rutin. Jag kunde gott ha önskat att Lilly hade fått mer att göra i actionväg men det verkar som om producenterna vill spara det till en eventuell uppföljare.

Mycket har gjorts av det faktum att filmens ursprunglige regissör Edgar Wright, känd från filmer som bl.a. "Shaun of the Dead" (2004) och "The World's End" (2013), hoppade av under projektets gång - tydligen på grund av någon slags kreativ konflikt med producenterna - och ersattes av Peyton Reed. Det var sorgligt därför att Wright är en filmmakare med en personlig röst som har visat att det går att göra bred genreunderhållning med intelligens och integritet. Det faktum att han inte tyckte sig kunna göra det han ville inom ramen för det system som Marvel Studios konstruerat är ytterligare ett tecken på hur likformigheten blir allt större. (Och den saken förstärks också av att Joss Wheedon valt att inte komma tillbaka för fler "Avengers"-filmer.) I slutändan är det dock inte helt klart för mig hur pass annorlunda Wrights "Ant-man" hade varit jämfört med den film vi nu fick. Wright kvarstår som en av manusförfattarna och och har dessutom en credit som exekutiv producent. Det där sista behöver förstås inte betyda något alls, det kan bara vara en titel på pappret, men jag tycker mig ändå kunna ana en del av Wrights sensibilitet genom filmen, i humorn och i värmen gentemot dess huvudperson.

Inte minst känns det, tycker jag, i filmens sista akt som tar superhjältefilmens numera klassiska slut med massiva explosioner och förstörelse av byggnader och infrastruktur och krymper ned det på ett sätt som blir väldigt drastiskt. Den här gången är det inte en hel stad som är i farozonen utan i stället en liten flickas sovrum. Filmens bombastiska action blir underminerad genom klipp där vi plötsligt för se skeendet från en normalstor människas perspektiv. Det är hemskt festligt.

"Ant-man" själv, i en heroisk pose.

Vad filmen däremot saknar är en ordentlig skurk. Inget ont om Corey Stoll, jag tycker mycket om honom som skådis och han gör verkligen sitt bästa här, men karaktären lyfter aldrig. Emotionellt är det något som aldrig vill klicka i relationen mellan denne metaforiska förlorade son och Douglas Pym och därför blir konflikten heller aldrig riktigt spännande. Varför gör Cross det han gör? I slutändan tydligen mest för att intrigen kräver det av honom. Det är synd. En minnesvärd skurk är många gånger minst lika viktigt för den här sortens film som en intressant hjälte. Uppenbarligen är det också mycket svårare att uppbåda.

Trots en del referenser och cameos från övriga Marveluniversumet faller "Ant-man" inte i den grop som en del av dessa filmer gör, när det känns som om de bara finns till för att introducera något som ska komma längre fram. Den här filmen står stadigt på sina egna ben. Dock är det tydligen så att Rudd kommer att dyka upp igen som myrmannen redan nästa år i den tredje filmen om Captain America. Den enskilda filmen i alla ära, viktigast är ju som sagt Varumärket.