Insidan ut

Riley är en vanlig glad, bekymmerslös ung tjej. När hennes pappa får jobb i San Fransisco och familjen flyttar dit från Minnesota är det till en början som ett spännande äventyr. Men det blir liksom inte riktigt som Riley tänkt sig. Det nya huset känns inte så hemtrevligt. (Inte minst eftersom familjens möbler inte kommit fram än och bara blir mer och mer försenade hela tiden.) Mamma och pappa är stressade och oroliga. Och så saknar Riley sina gamla kompisar såklart. I Minnesota hade hon massa vänner som hon spelade hockey med och även om hennes mamma hittar ett nytt lag åt henne så känns det liksom inte lika bra. Skolan är besvärlig, Riley känner inte att hon passar in. Hon trivs inte, helt enkelt. Det är bara små, små saker men allt sammantaget blir det här till en riktig livskris - Rileys första. Kommer hon någonsin att kunna känna sig glad igen?

Rileys första dag i nya skolan blir inte som hon tänkt sig.

Allt det här är emellertid bara utanverket i Pixars senaste långfilm "Insidan ut". Den största delen av filmen utspelar sig nämligen, som titeln antyder, inne i Rileys medvetande. Och där får vi möta hennes känslor. Eller fem av dem åtminstone. De är Glädje, Rädsla, Avsky, Ilska och Sorg. Glädje är den bossiga av dem, hon är van vid att vara den som styr och ställer. Riley är ju som sagt en glad flicka. Hon var det tidigare i alla fall. Nu plötsligt börjar Glädje tappa greppet och hon vet inte hur hon ska hantera det. När hon och Sorg blir sugna in i Rileys undermedvetna blir situationen ännu mer desperat.

"Insidan ut" är en väldigt intelligent film. Intelligent och klarsynt. Det borde väl inte vara någon överraskning kanske. Det är ju Pixars adelsmärke även om en del lite onödiga och inte helt lyckade uppföljare på sista tiden inte precis stärkt det varumärket. Den här filmen däremot är filmbolaget när det är som allra bäst. Det är originellt, spännande, roligt, med genuina karaktärer och med ett insiktsfullt perspektiv på vad det innebär att växa upp och vad det betyder att bli en hel människa.

Det märks att manusförfattare och regissörer haft ett nära samarbete med psykologisk expertis. Men också att de är historieberättare som opererar på toppen av sin förmåga. En film som utspelar sig i en flickas undermedvetna hade lätt kunnat bli väldigt abstrakt eller väldigt komplicerad. Och nog för att det knappast finns utrymme här för att redogöra för alla detaljer och vinklade vrår i filmens värld - men medan berättelsen rullar fram är det aldrig svårt att följa med. Trots att koncept som minneskulor, personlighetsöar och tanketåg staplas på varandra tar de aldrig över. Filmens fokus förblir, lämpligt nog, på det emotionella.

Glädje och Sorg möter låtsasvännen Bing Bong.

Amy Poehler är underbart manisk och intensiv som Glädje. (Som vanligt har jag föredragit att se filmen på originalspråk.) Richard Kind är riktigt gripande som Bing Bong, Rileys gamla numera bortglömda låtsaskompis. Men även Phyllis Smith är underbar som Sorg. Hon är nog överhuvudtaget min favoritkaraktär i filmen. Passande nog. För berättelsens poäng är just den - att även sorgen fyller en viktig funktion i våra liv. Vi behöver få vara dystra och nere ibland, det finns saker i livet som vi inte kan bearbeta på andra sätt. bara genom att möta sorgen och gå igenom den kan vi bli verkligt hela. Det är något som Glädje själv kommer att bli medveten om genom filmens gång. Det är vackert och finurligt gestaltat.