Cirkeln

Jag har beklagat mig över hur sällan magi blir riktigt magiskt på film och nu har jag fått svar på tal. Om ni vill se ett utmärkt exempel på hur det ska göras när det görs rätt då har ni det här. "Cirkeln", Levan Akins filmatisering av Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs populära ungdomsroman, är varken mer eller mindre än ett litet mästerverk i sin genre. Utan att ens verka blinka sopar den mattan med amerikanska Y.A.-adaptioner och levererar hårt, som en knytnäve rätt i magen. Det är en film som tar sin publik på absolut allvar och som lyckas få till en tonträff som är specifik och genljudande. Akin framstår med ens som en av landets absolut mest intressanta filmskapare. Den närmaste jämförelse jag kan göra är med Tomas Alfredssons filmatisering av Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" (2008). Liksom den är det en film som är väldigt lyhörd mot sin litterära förlaga samtidigt som den genom sitt självsäkra bildspråk ändå blir helt och hållet sin egen.

Jag skulle faktiskt vilja hävda att filmen är bättre än boken i det här fallet. Jag tyckte mycket om romanen men utan någonsin bli helt imponerad. Det finns något i författarnas prosa som känns lite omständigt och klumpigt. Boken försöker balansera realism och fantastik men det vill sig inte helt och hållet. Det är en litteratur där idéerna är starkare än det faktiska genomförandet. Det som lyfter romanen är karaktärsporträtten. Filmen blir mer av en helhet. Repliker som på sidan ser lite tramsiga eller tomma ut visar sig, när de gestaltas av de här skådespelarna, få liv och vibrera. Akin litar på sin aktörer och han vet precis vad han vill visa oss. Bildkomposition och montage är slående väl genomtänkta. Dessutom firar såväl scenografi, kostym och specialeffekter triumfer utöver det vanliga. Det Engelsfors som tonar fram i filmen blir till en plats som känns helt och hållet autentisk. Effekterna har en fysisk påtaglighet som gör att de smälter in helt i världen där de utspelar sig. De har tyngd och klarhet. Det är strålande genomfört. Tillsammans med Benny Anderssons vackra och vemodigt symfoniska filmmusik vibrerar berättelsen av kraft och styrka. (Andersson är också en av filmens producenter.)

Engelsfors är ett svenskt gammalt brukssamhälle på dekis. De industrier som en gång höll allt levande har för länge sedan försvunnit. Delar av staden ligger bara där och förfaller. Runt omkring ligger den mörka och täta skogen, ruvande. Det är en plats fylld av spöken från förr. När vi får reda på att stadens gymnasieskola är en "ondskans plats" är det inte svårt att tro. De nedgångna lokalerna med sin kommunala doft av mörkt tegel och nyanser av brunt, grått och beigt, där fladdrande kalla lysrör blinkar skulle inte kunna beskrivas bättre än så. Här, på den här platsen, upptäcker sex tonåriga tjejer att de har övernaturliga krafter som är på väg att vakna. De är häxor och inte nog med det - De är De Utvalda vars öde det är att rädda världen från de demoner som vill utplåna allt mänskligt liv. Det betyder också att de är måltavlor. Demonerna kommer göra allt de kan för att röja dem ur vägen.

Inget av det här är i sig jätteoriginellt. Jag skulle kunna lista såväl "Buffy" som "Sailor Moon" som uppenbara förlagor. Släng sen på en dos av gamla "Degrassi High" eller någon annan bra ungdomssåpa. Det är inte byggstenarna i sig som är det betydelsefulla - det är hur de är sammansatta till en helhet som avgör om det lyfter eller inte. Här är det kombinationen av det socialrealistiska och det mystiska som gör det. Det och rollfigurerna som sagt. För det här är en berättelse där tjejerna är hjältarna och det finns ingen som kan rädda dem - annat än dem själva.

Anna-Karin (Helena Engström), Vanessa (Mrianda Frydman), Rebecka  (Josefin Asplund),
 Minoo (Irma von Platen) och Linnea (Leona Axelsen).

Strandberg och Bergmark Elfgren har skapat ett kollektiv av karaktärer som var och en är klockrena typer. Var och en av oss har känt de här tjejerna, gått i samma klass som dem, varit en av dem. Här finns den populära hästtjejen Ida (Hanna Asp), Rebecka som kämpar för att vara "duktig" och har ätstörningar (Josefin Asplund), den mobbade och tystlåtna Anna-Karin (Helena Engström), den hårt festande Vanessa som söker bekräftelse och kärlek (Miranda Frydman), den utåtagerande emotjejen Linnea (Leona Axelsen) och så till slut Minoo (Irma von Platen) som lever i böckernas värld och som kanske tänker och analyserar allt lite för mycket. Alla de här rollerna är perfekt castade och gestaltade med en övertygelse som skulle kunna få en att tro att det var en samling av den yttersta skådespelareliten vi har att göra med. Inte minst von Platen står ut för mig. Hennes Minoo har en känslighet och en intelligens som går rakt in i mig. Kanske för att jag själv var en Minoo.

Igenkänningsfaktorn är hög. Och filmen värjer inte för tonårens alla ångestkällor. Rädslan att inte passa in, rädslan att förlora sig själv, alkohol och droger, sexualitet, självmordstankar och depressioner - allt finns här. Och magin är inte alltid till hjälp. Ju mer cirkelns medlemmar förändras av sina krafter, dess mer förblir de också de samma. Du kan använda trolldom för att få andra att bli dina vinner men innerst inne vet du ju att det inte är på riktigt. Du vill bli sedd, du vill att någon ska förstå dig, du vill inte vara så arg och så rädd. Du både vill växa upp och fruktar den dagen. Mot det hjälper ingen magi.

Möjligtvis finns det ett eller ett par ställen där filmens stil ställer sig i vägen för den narrativa klarheten. Det är dock en marginell invändning. I grunden är jag väldigt imponerad över hur Akin litar på åskådarna och låter oss själva lägga ihop det vi ser utan att vi blir skrivna på näsan. Det är ett uttryck för den respekt som filmen bär på. En respekt för sina karaktärer, för minnet av hur det var att vara sexton år, för minnet av att det finns något magiskt i världen oavsett vad vi väljer att kalla det.