The Last Five Years

Jason Robert Brown är musikalvärldens viktigaste nya röst på minst trettio år. Hans "Parade" går just nu på Värmlandsoperan. (Åh, vad jag önskar att jag kunde se den uppsättningen.) "The Last Five Years" hade urpremiär i New York 2002 och det är tveklöst hans mästerverk. Så att musikalen nu blivit film är stort. Jag har älskat sångerna och karaktärerna ända från första stund och tanken på att de nu kommer att kunna nå en större och bredare publik gör mig inte så lite varm inombords. Med det sagt var det långt ifrån klart att det skulle ens gå att filmatisera det här materialet. "The Last Five Years" är ett ganska experimentellt och ovanligt stycke musikteater. På scen har den bara två skådespelare i rollerna som Cathy och Jamie, parets vars relation vi får följa. Hon är en kämpande skådis/musikalartist och han är en framgångsrik romanförfattare. Det finns ett starkt drag av självbiografi över pjäsen. Brown som skrivit såväl manus som musik som sångtexter har hämtat mycket från sitt eget liv och första äktenskap. Det märks. Det finns en nakenhet och hudlöshet, en smärtsam emotionell äkthet som går igenom allt. Uppriktigheten är bitvis skoningslös.

Varannan scen i musikalen är berättad ur Cathys perspektiv, varannan ur Jamies. Pjäsen blir på det viset till en serie av duellerande sjungna monologer. En battle av ballader och beltsång. För att göra det ytterligare lite mer komplicerat berättas deras historier i olika kronologisk ordning. Cathys scener börjar med uppbrottet och skilsmässan och jobbar sig bakåt mot parets första dejt. Jamies scener följer en mer konventionell linje, från den första förälskelsen till slutet. I mitten korsar berättelserna varandra i scenen där de gifter sig. Det låter kanske onödigt avancerat, lite som ett narrativt trolleritrick men det fungerar och när en ser musikalen eller lyssnar på sångerna (det är en musikal som fungerar minst lika bra på skiva som på scen) känns det inte alls konstigt eller ologiskt.

"The Last Five Years" är alltså väldigt teatral och ett kammarspel. Hur fungerar då allt det här på film? Egentligen kan jag nästan inte bedöma den saken. Jag kan materialet så väl, sitter och nynnar med, kan alla texterna, sveps omedelbart med. En sak kan jag nog konstatera - det här är inte en film för alla. Det är inte ett konventionellt romantiskt drama och minst nittio procent av filmens repliker är sjungna. För den som är beredd att ge sig ut på filmens resa finns kontinenter att utforska.

Richard LaGravenese är inte en regissör som jag hade förväntat mig en film som den här från. Han har varit inblandad i kladdigt sentimentala filmer som "P.S. I Love You" (2007) och "Water for Elephants" (2011). Han regisserade också "Beautiful Creatures" från 2013 (som jag recenserade här), en ungdomsfantasy som kom och gick ganska omärkligt förbi. LaGrevenese väljer här, kanske klokt nog, att inte ställa sig i vägen för Jason Robert Browns sånger utan låter dem driva filmen framför sig. På det sättet påminner "The Last Five Years" om filmversionen av "Into the Woods" som jag skrev om härom månaden. De är båda versioner av respektive musikal som förlitar sig på kraften i förlagan utan att egentligen göra väldigt mycket med dem. Det är inte nödvändigtvis något helt dåligt. Jag skulle vilja påstå att det fungerar bättre här än i "Into the Woods" kanske på grund av den mer vardagsrealistiska inramningen. Jag hade dock kunnat önska en klarare uppfattning från regissörens sida om hur de mer teatrala greppen ska hanteras. Det är för all del skönt att filmen är ogenerad inför att skådespelarna sjunger. Den saken flyter på bra. Mer komplicerat blir det när det ska göras övergångar mellan tidslinjerna eller när båda karaktärerna är "på scen" samtidigt fast de inte delar diegetiskt rum. Där hade filmen kunnat vara tydligare.

Browns sånger pulserar av liv och energi. Arrangemangen har ett driv och en spänning över sig som jag gillar skarpt. Brown förenar Sondheim-traditionen med en samtida rock/popsensibilitet. Det svänger, det gungar, det exploderar av harmonier och fantastiska textrader. De rymmer djup, dramatik och rå poesi. Dessutom är de ofta brutalt roliga. De bär upp filmen tillsammans med de två huvudrollsinnehavarna Anna Kendrick och Jeremy Jordan.

Kendrick visar åter igen var skåpet ska stå och framstår allt mer som vår tids stora musikalstjärna på film. (Senare i år kommer också uppföljaren till "Pitch Perfect".) Hon har en klar och glimrande sångröst. Om något är hon nästan lite för tekniskt skicklig. Hennes charm och öppenhet som skådespelare gör henne annars till en perfekt Cathy. Även Jordan imponerar. Hans roll är verkligen inte enkel. Jamie må vara baserad på Brown själv men det är verkligen inte ett sympatiskt porträtt. Det är inte utan att jag kommer att tänka på Bob Fosses självporträtt i "All That Jazz" (1979). Brown är långt ifrån lika cynisk men inte mindre kritisk. Jamie kan lätt bli en skitstövel men Jordan lyckas balansera upp det bra. Det är inget mysterium varför Cathy faller för honom från början.

Stackars Cathy (Anna Kendrick) får dela loge med en pytonorm.
Livet på turné är ingen dans på rosor.

Flera gånger under filmens gång blir jag rörd till tårar. Det här är en tragedi i ordets verkliga betydelse. Vi får möta karaktärer som vi tycker om lida kval som vi inte egentligen tycker de förtjänat men som ändå är ofrånkomliga. Det hjärtskärande med "The Last Five Years" är att Cathy och Jamie verkligen älskar varandra och att de på så många sätt är perfekta för varandra. Ändå vill det sig inte. Ändå kan de inte få det att fungera. Varför? Jobb och karriär sliter och tär. Verklighet och vardag slipar ned romantiken. Går det alls att vara en del av ett par utan att förlora sig själv? Musikalen och filmen har inga färdiga svar. Livet är en besvärlig sak, såväl fram- som baklänges.