Någonstans i mitten på "Creed" kommer det en kort liten scen som för mig gör hela filmen. Vår huvudperson Adonis (en underbart laddad Michael B. Jordan) sitter på en trapp mot gatan någonstans i Philadelphias afroamerikanska arbetarkvarter, redo att ge sig ut på en träningsrunda när en ung grabb på en alldeles för stor trimmad moppe kör upp till honom. "Det är du som är Creed, va?" undrar lillkillen. Ryktet om boxaren som ska upp och fajtas om världsmästartiteln har spridits i kvarteren. Adonis nickar till svar. Lillkillen är impad men spelar cool och bränner iväg på sin knattrande moped. Själv är jag uppvuxen i skogen i Småland, ungefär så långt från den amerikanska urbana sociopolitiska och ekonomiska verkligheten som skildras som du kan komma - men just där just då, i den där scenen med killen på sin moppe är det som om världarna möts och igenkänningen är total. Det är ett naket och enkelt möte som verkligen berör. Jag önskar att resten av filmen hade varit lika stark.
Personligen har jag ingen relation till "Rocky"-filmerna. Jag tror faktiskt inte ens att jag sett någon av dem från början till slut, bara fångat bitar av dem här och där. Det hade nog hjälpt att ha det för "Creed" hämtar mycket av sin emotionella vikt från den mytologi som utgörs av de tidigare filmerna.
Det är en klyftig idé. Regissören Ryan Coogler, som tidigare gjort t.ex. dramat "Last Stop Fruitvale Station" (även den med Jordan i huvudrollen) vänder på steken och låter oss möta Adonis Johnson, en oäkta son till Apollo Creed, boxaren från de gamla "Rocky"-rullarna som gestaltades av Carl Weathers, Rocky Balboas nemesis, ständige motståndare och slutligen nära vän (innan Dolph Lundgren slår ihjäl honom i början av "Rocky IV").
I filmens första sekvens blir den unge Adonis räddat från ett barnhem efter att hans mor dött av Creeds hustru Mary Anne (Phylicia Rashad, minsann). Trots att Adonis är produkten av en av hennes mans otrohetsaffären gör hon nu det som för henne är det enda rätta, hon adopterar pojken som sin egen och ger honom en priviligierad uppväxt med allt han kan tänkas behöva. Det enda hon inte kan göra är att bota Adonis från den vrede och det revanschbehov han bär på, det inre tvång som driver honom att gå i sin fars fotspår, att söka upp Rocky och övertala honom att träna honom.
Så stiger då Sylvester Stallone in i filmen. En åldrad slugger, en luffsande Baloo-björn med hatten på sned. Lätt mosigt mumlande ur mungipan när han säger att han har lagt allt det där med boxandet på hyllan. Ändå går han med på att träna det nya unga hoppet. Såklart. Rocky bär sitt hjärta på utsidan av kroppen. Scenen när han besöker sin döda frus grav och läser tidningen för henne är så söt och sorglig. Långt borta är den sortens larviga övervintrande machotrams som präglar Stallones "Expendables"-filmer. Det här är den andra Stallone, han som nånstans vill bli respekterad som en riktig skådis. Det är svårt att inte falla för hans charm.
"Rocky" var berättelsen om en vit arbetarmans kamp för den amerikanska drömmen. Han blev på många sätt en sinnebild för det amerikanska åttiotalet. Han står till och med staty i Philly, så fiktiv han är. (De använder statyn i filmen på ett rätt fiffigt sätt.) I "Creed" har den svarta huvudpersonen möjlighet till ett välbeställt liv men väljer ändå att bevisa sig själv med nävarna. Jordan låter oss hela tiden ana den där hungern och målmedvetenheten i hans rastlösa blick. När är det min tur? tycks den säga. När ska en person som jag äntligen få vara hjälten? Det finns en komplicerad väv av betydelser och identitetspolitiska implikationer här som både expanderar och låter oss brottas (förlåt boxas) med nutid och dåtid utan att det någonsin kommer upp till ytan och blir explicit.
Och det här nog här nånstans som filmen tappar mig. Det finns som sagt mycket i den som är intressant men det håller inte hela vägen. I alla fall inte för mig. För bakom all nostalgi och alla ikoniska markörer - trapporna upp till bibblan i Philadelphia, shortsen med den amerikanska flaggan på, de ständiga referenserna till den sedan länge döda fadern och så vidare - så är det ändå en ordinär sportsmelodram det här. Träningsmontagen, mästaren och lärljungen, den orolige föräldern som ändå rycks med på slutet, en obligatorisk love story som inte tillför så mycket, den stora matchen i tredje akten och insikten att det inte är segern som är det viktiga utan kampen, att aldrig ge upp. Det kunde lika gärna ha varit "Karate Kid". Om än med större politisk relevans.
I filmens första sekvens blir den unge Adonis räddat från ett barnhem efter att hans mor dött av Creeds hustru Mary Anne (Phylicia Rashad, minsann). Trots att Adonis är produkten av en av hennes mans otrohetsaffären gör hon nu det som för henne är det enda rätta, hon adopterar pojken som sin egen och ger honom en priviligierad uppväxt med allt han kan tänkas behöva. Det enda hon inte kan göra är att bota Adonis från den vrede och det revanschbehov han bär på, det inre tvång som driver honom att gå i sin fars fotspår, att söka upp Rocky och övertala honom att träna honom.
Så stiger då Sylvester Stallone in i filmen. En åldrad slugger, en luffsande Baloo-björn med hatten på sned. Lätt mosigt mumlande ur mungipan när han säger att han har lagt allt det där med boxandet på hyllan. Ändå går han med på att träna det nya unga hoppet. Såklart. Rocky bär sitt hjärta på utsidan av kroppen. Scenen när han besöker sin döda frus grav och läser tidningen för henne är så söt och sorglig. Långt borta är den sortens larviga övervintrande machotrams som präglar Stallones "Expendables"-filmer. Det här är den andra Stallone, han som nånstans vill bli respekterad som en riktig skådis. Det är svårt att inte falla för hans charm.
"Rocky" var berättelsen om en vit arbetarmans kamp för den amerikanska drömmen. Han blev på många sätt en sinnebild för det amerikanska åttiotalet. Han står till och med staty i Philly, så fiktiv han är. (De använder statyn i filmen på ett rätt fiffigt sätt.) I "Creed" har den svarta huvudpersonen möjlighet till ett välbeställt liv men väljer ändå att bevisa sig själv med nävarna. Jordan låter oss hela tiden ana den där hungern och målmedvetenheten i hans rastlösa blick. När är det min tur? tycks den säga. När ska en person som jag äntligen få vara hjälten? Det finns en komplicerad väv av betydelser och identitetspolitiska implikationer här som både expanderar och låter oss brottas (förlåt boxas) med nutid och dåtid utan att det någonsin kommer upp till ytan och blir explicit.
Och det här nog här nånstans som filmen tappar mig. Det finns som sagt mycket i den som är intressant men det håller inte hela vägen. I alla fall inte för mig. För bakom all nostalgi och alla ikoniska markörer - trapporna upp till bibblan i Philadelphia, shortsen med den amerikanska flaggan på, de ständiga referenserna till den sedan länge döda fadern och så vidare - så är det ändå en ordinär sportsmelodram det här. Träningsmontagen, mästaren och lärljungen, den orolige föräldern som ändå rycks med på slutet, en obligatorisk love story som inte tillför så mycket, den stora matchen i tredje akten och insikten att det inte är segern som är det viktiga utan kampen, att aldrig ge upp. Det kunde lika gärna ha varit "Karate Kid". Om än med större politisk relevans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar