Alice i Underlandet - Göteborgs stadsteater

Lewis Carrolls klassiska berättelse om Alice äventyr i Underlandet är inte lätt av överföra till andra media. Den är ett språkligt fyverkeri, en övning i poetiskt trams och bisarra incidenter, en nonsenssaga, en lek med ord på papper. Det är inte för inte som modernister och språkmaterialister hämtat tonvis av inspiration från denna "barnbok". Som story är den helknas och den enda logik den följer är sin egen oroliga, febriga, drömlika. Fällan som uttolkare lätt hamnar i är att försöka bringa ordning och reda i galenskapen. Antingen genom att psykologisera Carrolls högst egensinniga bildvärld (där det finns mycket psykosexuellt godis att hitta) eller genom att försöka tvinga in historien i en mer bekväm dramaturgisk mall. Tim Burtons film från ett par år sedan gjorde båda dessa saker. Resultatet blev en förvirrad soppa med Alice i en rustning i kamp mot ett förskräckligt monster. Det fungerade inte precis. Tolkien hade nog faktiskt rätt: "Alice i Underlandet" är inte fantasy. Det är surrealism. Och det är inte riktigt samma sak.

När regissören Anna Pettersson nu sätter upp en version av Alice på Göteborgs Stadsteater väljer hon att gå runt allt det där. Vi får inte så mycket en dramatisering av Carrolls text som en slags fri jazzimprovisation på teman hämtade ur boken. Allt finns liksom där. Alice som faller ner i ett hål, Kaninen som har bråttom, Hattmakaren, Cheshirekatten, Kålmasken. Det galna tepartyt. Drottningen och flamingo-krocket. De blir nedstoppade i teaterns mixer körs runt några varv och kommer ut i andra änden på sätt som vi inte riktigt har förväntat oss.

Det är en bländande visuell föreställning. Detta är vad en institutionsteater idag kan åstadkomma när fantasin ges fria tyglar. På en väldig fondvägg projiceras vidunderliga filmslingor och animationer som skådespelarna kan interagera med. Det hissnar i magen att se. Där är trolleritrick, eldar, musik och dans, färger och former. Hela tiden något nytt som händer. Influenserna kommer från cabaret, cirkus, Broadway och konceptuella konsthallar.

I centrum står så klart Alice, spelad av Gizem Erdogan. Hon är hälften konfirencier, hälften upprorsmakare, hälften sökare. Vakna läsare lägger märke till att det blir tre hälfter men det här är en uppsättning med mycket av allt. Erdogan rör sig med målmedvetenhet över scenen men samtidigt med en rastlös energi. Hon pendlar mellan att gå in i sig själv och att explodera i ekvilibristiska övningar. Hon bär upp den spretiga föreställningen på sina axlar och ger den någon slags grund. Hon blir vår konfident i denna märkliga och oförutsägbara värld.

Runt Erdogan rör sig en ensemble bestående av bl.a. Adam Lundgren, Carina Boberg, Marie Delleskog och Sven-Åke Gustavsson. De gestaltar alla olika figurer i den ständigt pågående kavalkaden, ibland är de bara någon slags allmänna innevånare i Underlandet. De dansar, de spexar, de showar. Tempot är högt och intensivt. På samma sätt som Carrolls bok är fylld av språkligt hittepå ger oss föreställningen detsamma i teatral och bildmässig form. Ensemblen rör sig som en helthet över scenen, går in och ut ur fiktionen och sina roller. Ljuvligast är Gustavsson när han på slutet kommer in som den röda drottningen.

Alice (Gizem Erdogan) möter Kålmasken (Carina Boberg)

Det ska kanske påpekas att det här inte är en uppsättning som i första hand vänder sig till barn. Inte därför att den är otäck, även om den bitvis nog kan vara det, utan snarare därför att dess sensibilitet är ganska vuxen. Med det sagt tror jag säkert att det finns barn som hade kunnat tycka om den.

Föreställningen lämnar mig ändå aningen frustrerad. I längden är bristen på narrativ röd tråd ändå slående. Det är ju som sagt inte så att Carrolls bok bygger på en intrikat intrig eller så, men där finns ju ändå en berättelse. Alice hamnar i en främmande värld som hon inte kan förstå, Alice försöker hitta hem. Det hade inte behövt vara mer än så. Men inte ens det finns med här. Det gör också, tycker jag, Alice själv lite oklar, trots all karisma och chutzpah som Erdogan levererar på scenen. Om vi aldrig vet vad Alice vill (vill hon ens något alls?) kan hon ju heller aldrig utöva någon agens. Och jag får ändå intrycket att det varit syftet, att ge Alice mer kontroll? När det blir så abstrakt som det är i den här uppsättningen är det svårt att veta. En välvillig tolkning vore att säga att uppsättningen är öppen, fri att göra vad du själv vill av den. En mindre välvillig tolkning vore att säga att det är lite ytligt. Fantastiskt vackert att se är det ur som helst.