Batman v Superman: Dawn of Justice

Vi behöver inte hymla, eller hur? "Man of Steel" var en besvikelse. Zach Snyders bombastiska och malande epos om mannen från Krypton var tungt och ödesmättat. Det låg en känsla av vemod och dysterhet över filmens första halva som sedan förbyttes i en tillsynes ändlös orgie i supersmockor där Metropolis bokstavligen maldes ned till grus. Som lök på laxen avslutade han det hela med att låta Superman vrida nacken av General Zod. Kontroversiellt. Fansen var inte helt nöjda. Superman dödar inte. Han gör bara inte det. Det vore som om Bamse skulle ge Krösus Sork en smäll på käften. Det kändes liksom fel. Snyders vision av karaktären missade helt enkelt målet. Med det i åtanke var mina förväntningar på fortsättningen inte särskilt högt ställda.

Nu visar det sig att "Batman v Superman" ändå inte är en total katastrof. Det finns till och med aspekter av den som jag kan tycka om. Om det låter som den svagaste möjliga av hyllningar så har ni hört vad jag säger. Det som främst talar för filmen, särskilt i dess första halva, är dess visuella stil. Det borde inte komma som en överraskning för någon. Det är ju detta som Snyder kan, göra filmiska bilder som verkligen ser ut som om de vore direkt hämtade från serierutor. Vilket de ofta är. Den mest uppenara källan är, som så ofta tidigare, Frank Miller och framförallt dennes banbrytande miniserie "The Dark Knight Returns" från åtttiotalets mitt. Snyder citerar Miller genom hela filmen, från Batmans utseende och mecharustning som han bär i mapen mot Stålmannen ner till detaljer som hur pärlorna i Martha Waynes halsband faller till marken i den ikoniska urscen då Bruces föräldrar skjuts inför hans ögon.

Överhuvudtaget misstänker jag att Snyder är väldigt glad över att få leka med Batman. Det är en figur som passar regissörens sensibilitet betydligt bättre än vad Clark Kent och hans röda mantel gör. Det brutala och det våldsamma är sådant som Snyder ständigt återkommer till och vill utforska i hormonstinn, för att inte säga brunstig excess, I "Man of Steel" fick han inte riktigt utlopp för det. Det tar han igen här.

Det stora problemet filmen har ligger dock på manusstadiet. Här saknas fokus och här saknas en riktig röd tråd. Det är som om allt består av en räcka mer eller mindre lösryckta scener. Med lite ansträngning kanske vi som åskådare kan få dem att hänga ihop. Av sig själva gör de inte riktigt det. I botten finns en berättelse där Lex Luthor, spelad av Jessie Eisenberg, försöker få sina händer på kryptonit samtidigt som han på olika sätt hetsar de båda superhjältarna mot varandra. Typ. Det är inte särskilt väl skildrat. Att Snyder dessutom lägger in konstiga och omotiverade drömnsekvenser, som t.ex en där Batman i en postapokalyptisk öken slåss mot soldater med Stålmannens symbol på bröstet, det gör inte storyn tydligare. Möjligen finns det här någon slags krokar framåt mot vad som eventuellt ska hända i kommande filmer men det hjälper inte precis.

Clark Kent (Henry Cavill), Lex Luthor (Jessie Eisenberg) och Bruce Wayne (Ben Affleck).

Eisenbergs Luthor lär dela publiken. Han är inte precis subtil. Det är skådespeleri som tar i från tårna. Han gör Luthor som en dampigare variant av hans Zuckerberg från "The Social Network". Säga vad man vill men han framstår i alla fall som oförutsägbar och komplett galen. På det hela taget är det kanske den intressantaste nytolkningen av en etablerad karaktär som filmen har att bjuda på. Annars tycker jag att Affleck fungerar bra som Batman. Det är förstås svårt att fylla Christian Bales skor men Affleck har en målmedveten hårdförhet och besatthet som jag uppskattar. Att karaktären sedan är skriven mer är er mindre som en skitstövel, det är ju inte skådespelarens fel. Cavill som Superman förblir precis som i förra filmen något av ett blankt papper. Överhuvudtaget tar han en ganska tillbakadragen roll. Det pratas mycket om honom i filmen. Själv förblir han märkligt passiv. Det är synd. Det finns en tidig scen mellan Cavill, som Kent och Lois Lane ( den excellenta Amy Adams), där han kommer hem till henne med en matkasse, hon ligger i badet, hux flux hamnar han i badkaret med henne. (I den här versionen känner Lois till Clarks hemliga identitet.) Det är en scen som har en vardaglig, mänsklig värme över sig. Jag hade velat se mer av det.

Båda de manliga superhjältarna överskuggas dock av Gal Gadot som  Wonder Woman. Hon rör sig som en mystisk gestalt in och ut i bakgrunden och när hon väl kliver in i filmens stora slutstrid gör hon det med en kraft och en pondus som inte är att leka med. Det är nog en av "Batman v Superman"s främsta förtjänster, att den gör mig så pepp på att få se henne i hennes egen film.

Wonder Woman (Gal Gadot)

Filmens sista tredje del är ytterligare en av dessa obligatoriska stora slutfajter där våra hjältar får lägga sina konflikter åt sidan och förenas i kampen mot ett genmanipulerat kryptonskt domedagsmonster som Luthor frambringat genom sitt onda experimenterande. Det är inte bra. Monstret ser faktiskt riktigt dåligt ut. Miljöerna saknar tyngd och verklighetskänsla. Det dånar och blixtrar men är i grund och botten ganska ointressant. Det är inte samma pärs att sitta igenom som "Man of Steels" sista akt var men heller inget som kommer att gå till historien.

Det finns ett gravallvar, en humorlöshet över allt. Snyder är väldigt pigg på att plocka fram bibliskt språkbruk och ikonografi i de här filmerna. Stålmannen som gudomlig figur verkar intressera honom. Men trots allt detta och trots allt tal kring den idén lyckas han inte forma det där till något sammanhängande. Tematiskt blir filmen därför lika spretig som dess handling. Att den trots detta ändå inte är en total katastrof säger, tror jag, mer om grundmaterialet än om regissörens handlag med det.