Vad säger ni? Är "Mitt stora feta grekiska bröllop" från 2002 en film som ni känner er nostalgiska inför? Är det en berättelse som ni längtat efter att få en fortsättning på? Där ni gått och längtat efter att få veta hur det gick sedan? Tydligen. För här kommer uppföljaren, sisådär en fjorton år senare. (Tydligen gjordes ett försök med en TV-serie baserad på filmen redan 2003, men den varade bara sju avsnitt.)
Nå, det vore lätt att vara cynisk och se den här nya filmen som ren spekulation men jag misstänker att det inte riktigt är sant. Liksom sin föregångare är uppföljaren författad av Nia Vardalos, som också spelar den kvinnliga huvudrollen, och det går inte att komma ifrån att det ändå finns en personlig, självbiografisk touch och ton över allt det här som gör det hela till mer än bara dussinkomedi. Den första filmen är en charmig liten historia och den lyckas berätta något om erfarenheten av att vara barn till invandrade föräldrar, vad det innebär att växa upp med en fot i den gamla och en fot i den nya kulturen, att förhandla dem både i relation till sin familj och till sig själv. Hur förhållandet till den egna särarten på samma gång kan vara en källa till total frustration och djup, djup kärlek. Huvudpersonen Toulas resa handlar både om att slå sig fri, etablera sin egen individualitet och om hur hon när det väl är gjort återintegrerar denna persona i den familjebakgrund som hon kommer ifrån. Allt berättat med den sortens salta, självironiska etnohumor som bara kan komma från insidan. Det är ett ironiskt förhållningssätt som för tankarna till Woody Allen och andra liknande komikers relation till det judiska.
Uppföljaren fortsätter i samma spår men har dessvärre inte så mycket nytt att tillföra. Åren har gått. Toula och hennes man Ian (John Corbett) har en tonårig dotter, Paris (Eleana Kampouris) som på tonåringars vis tycker att mamma är jobbig och pinsam. I övrigt fortsätter livet som det alltid gjort i den stora feta grekiska familjen, alla bor grannar med varandra och ingen känner något behov av att knacka på dörren innan de går in i varandras hus. Om något händer kommer hela släkten sättande som skjutna ur en kanon. Vi som publik tittar in hos dem och kan konstatera att det mesta är som det brukade vara. Det är som Nutleys uppföljare på "Änglagård": det finns egentligen inget att berätta, det är bara lite småmysigt att få träff de här karaktärerna igen.
Nå, det finns i och för sig två handlingstrådar. Den ena går ut på att familjens matriark och patriark (Lainie Kazan respektive Michael Constantine) upptäcker att deras bröllop för en herrans massa år sedan aldrig tekniskt sett var giltigt. Alltså måste de gifta om sig. (Därav "stort, fett, grekiskt bröllop 2.) Det ger naturligtvis upphov till fars och förvecklingar. Inget oväntat där. Den andra bihandlingen, som kunde ha verkligen blivit något, är berättelsen om mamma Toula och dottern Paris som snart ska flytta hemifrån och börja på collage. Det är allmänmänskligt och lite hjärtnypande men vi har sett det förut. Det är den sortens sentimentalitet som amerikanerna är så förtjusta i och som de kan så väl.
Ändå går det inte att förneka charmen. Vardalos har en rapp komisk tajming, hela hennes klan är full av skojiga bifigurer, inte minst då den något dementa gammelmormodern spelad av Bess Meisler. Och kemin mellan Vardalos och Corbett finns där fortfarande. Det är inte alltid som romantiska komedier lyckas att få oss att tro på de par som berättelsen spinner men "Mitt stora feta grekiska bröllop" lyckas och den magin har inte falnat. Om det är motivation nog för en uppföljare vet jag inte men det gör i alla fall det hela till en mänsklig och fin liten bagatell i ordets bästa betydelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar