Ex Machina

Alicia Vikander må ha vunnit sin Oscar för bästa biroll i "The Danish Girl", men jag och många med mig kommer att låtsas som om hon vann priset för sin insats i "Ex Machina" istället. För det hade hon förtjänat. Och filmen borde förresten överhuvudtaget ha fått mer utdelning av gyllene statyetter. Den var nämligen en av förra årets absolut bästa filmer. Det faktum att den aldrig ens gick upp på bio i Sverige är så märkligt att jag inte vet vad vad jag ska göra av det.

"Ex Machina" är skriven och regisserad av Alex Garland. Det är hans regidebut men vi känner igen hans namn som manusförfattare från flera av Danny Boyles verk så som "The Beach" (baserad på Garlands roman med samma namn), "28 dagar senare" och "Sunshine". Den här filmen överträffar alla dem med hästlängder. Den är ett filosofiskt och intensivt kammarspel, en psykologisk thriller som påminner om Polanski i dennes bästa stunder, filmad med en sval och tillbakalutad estetisk säkerhet som för tankarna till Stanley Kubrick. Ni kan se varför jag föll för den här filmen.

Handlingen är enkel nog. Domhall Gleeson spelar Caleb, en ung programmerare som under lite mystiska omständigheter flygs iväg för att få träffa IT-billjadären, grundaren och ägaren av det Google/Facebook/Apple-liknande företag där han jobbar. Denne särling, spelad av Oscar Isaac, bor i ett spektakulärt modernistiskt hus långt ute i vildmarken, isolerat från omvärlden.  Med stort buskigt hipsterskägg och ständigt en bärs i beredskap försöker Nathan (som han heter) ställa in sig hos Caleb som "bara en vanlig skön snubbe" innan han släpper bomben: Han har konstruerat en artificiell intelligens, en robot, och han vill att Caleb ska utföra det så kallade Turing-testet, provet som ska avgöra om roboten verkligen har ett eget medvetande.

Låt testet börja.

Det är här Alicia Vikander kommer in. Och märk väl, det är sannerligen inte lätt att göra ytterligare en i raden av filmrobotar utan att det känns som upprepningar av vad andra redan har gjort. Men Vikander lyckas. Från första stunden då hon träder in i filmen lyckas hon balansera mellan det mänskliga och det andra, det främmande på ett sätt som gör hennes rollgestaltning omedelbart iögonfallande. Hon stiger fram ur mörkret som ett fångat rovdjur på zoo, samtidigt som hon är spröd och försiktig. Hon använder sina ögon och hela sitt ansikte som ett otroligt finstämt instrument och skapar en brygga mellan dockan, maskinen och "människan" som på samma gång är helt fascinerande och samtidigt lätt obehaglig. Scenerna där Caleb intervjuar henne med en transparent glasvägg mellan dem når snabbt en laddning som inte står långt efter den mellan Foster och Hopkins i "När lammen tystnar". Det här är som sagt en psykologisk thriller och Garland håller oss åskådare konstant i osäkerhet. Inget är med nödvändighet vad det verkar vara.

Naturligtvis utvecklar Claeb känslor för Ava. Och naturligtvis är det en del av planen. "Varför skulle jag inte ge henne ett kön och en sexualitiet" frågar Nathan ironiskt och retoriskt när Caleb för saken på tal. I centrum för filmens tematik kretsar just detta, frågan av objektifiering och subjektifiering. Det är inte bara maskinen Ava, utan även kvinnan som måste överkomma turingtestet för att slutligen slå sig fri som en verklig individ.

Men även om "Ex Machina" slänger sig med stora idéer, och gör det bättre än någon annan science fiction-film på mycket länge, är det ändå som ett stämningsstycke som den briljerar. Filmens isolerade hus är som en egen värld att försvinna in i, en labyrint av hemligheter och förbjudna platser. Det är ett gotiskt sagoslott, det hemsökta palatset omtolkat till en stilren .konstruktion av mörkt trä och betong som smälter in i landskapet och nästan inte syns från utsidan. Här finns rum där berget går i dagen och panoramavyer öppnar sig mot en brusande älv. Men här finns också ett virrvarv av underjordiska gångar. I rummet där Caleb inkvarteras finns inga fönster alls. Och precis som i sagan finns det platser i huset dit han inte tillåts att gå. Det är en byggnad som gjord för att späda på vår paranoia och vårt obehag.

Nathan. Skön kille. (Oscar Isaac.)

Vid sidan om Vikander är Isaac den stora behållningen. Gleesons rollfigur är tunnare och inte lika intressant, med nödvändighet. Isaac porträtterar sin uppfinnarmiljadär med en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Han  återkallar minnet av allsköns agrofobiska knäppgökar från Hughes fram till Kubrick själv. Det står ganska klart redan från början att Nathan är en fullblodspsykopat. Som sådan är han naturligtvis väldigt charmig och manipulativ. Och trots att både vi och Caleb inser detta redan från början lyckas han ändå lura och förleda. Det är stor underhållning.