Med en stor smäll (vad annars?) avslutades nyligen det sista avsnittet av "Mythbusters". Det var lite vemodigt att se men ingenting kan som bekant vara för alltid. Låt oss därför ta seriens final som ett tillfälle att sammanfatta en serie som när den stod på sin höjd möjligen kan ha varit bland det bästa som någonsin visats i den fåra av television som vi lite löst kan kalla för "reality", eller "unscripted". "Mythbusters" var ett program som satte den vetenskapliga metoden i förarsätet och som gjorde underhållning av fysik, kemi och matematik på ett sätt som till och med kunde tilltala en inbiten humanist som undertecknad.
Programmet var perfekt slötittar-tv. Den där sortens TV som du lätt kan dra igenom tre-fyra avsnitt av på raden en lördagseftermiddag när du inte har något bättre för dig eller sent en kväll när din koncentration inte räcker till för fiktion. Att innehållet dessutom hade en aura av uppbygglighet och vetenskaplig bildning gjorde det hela inte sämre.
Som alltid var det den personliga touchen som var faktor X i sammanhanget. Kemin mellan programledarna var smittande. Både Jamie Hyneman och Adam Savage är riktiga karaktärer, Hyneman med sin valrossmustasch och sin småbuttra, återhållsamma stil, Savage som den förvuxne åttaåringen laddad till bristningsgränsen av entusiasm och galenskap. Tillsammans kompletterade de varandra och skapade ett sånt där sammanhang där du som tittare bara helt enkelt ville vara med och hänga. Se vad de skulle hitta på härnäst. Lägg till detta Kari Byron, Tory Belleci och Grant Imahara som med sina egna idiosynkratiska karaktärsdrag fyllde ut seriens rolllista, först som bakgrund och assistenter sedan allt mer som programledare i sin egen rätt. (Icke att förglömma Scotty Chapman, Imaharas företrädare i serien.) Den där M5 studion i San Francisco där mytknäckarna hade sitt högkvarter framstod som historiens coolaste klubbhus.
 |
| IMahara, Hyneman, Byron, Savage och Belleci. |
Så naturligtvis är det bitterljuvt att serien nu avslutats. Men om jag ska vara ärlig var det nog dags. Seriens kreativa höjdpunkt låg bakom dem. De två sista säsongerna var en nedbantad version av showen. (Byron, Belleci och Imahara var inte med i dessa avsnitt, så vitt jag kan förstå främst av budgetmässiga skäl.) Jag satte mig ned och såg om ett antal avsnitt från de tidigare säsongerna och i den jämförelsen är det tydligt att serien mot slutet inte var vad den en gång varit. På sätt och vis hade den blivit för effektiv. Det är faktiskt ett problem som drabbar många realityserier. Formen och formatet blir så välbekant och etablerat att det känns som om allt går på rutin.
I de äldre avsnitten av "Mythbusters" stod processen alltid i centrum. Vi fick blicka in bakom kulisserna. Vi fick följa arbetet med att hitta en flygplanskropp, en buss eller vad det nu kan ha varit som skulle förstöras. Vi fick se hur programledarna mödosamt var tvungna att pröva sig fram för att skapa just rätt mix av ballistikgelé för sina experiment. Vi fick se alla misslyckanden på vägen. Mot seriens slut är allt det borta. Möjligen kanske helt enkelt för att de där misstagen vid det laget arbetats bort. Men det i sin tur gjorde att serien tappade något. Det blev mer och mer av de stora explosionerna, som i redigeringen klipps in om och om igen för att kunna fylla ut programtiden. Vi fick resultaten. Men det var ju vägen dit som vi egentligen ville se.
Som sagt, det var kanske ofrånkomligt. Bättre då att gå vidare. De gamla programmen finns ju kvar. Och de har hög omtittbarhet. Och vem vet? Vi lever trots allt i en tid när ingenting, särskilt ingenting på TV någonsin är borta för alltid. Jag kommer att sakna "Mythbuster" så klart. Men samtidigt vet jag att de bara är en reboot borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar