Captain Fantastic

Det har funnits både en och två gånger när tanken på att lämna den moderna civilisationen bakom mig, att bara vandra ut i skogen någonstans och bosätta mig i en hydda eller dylikt har framstått som något väldigt, väldigt lockande. Sen kommer jag på att en hydda i skogen skulle nog kunna bli rätt så rått och otäckt. Men ett torp eller ett litet hus kanske. Där en kan ha höns. Och så gärna nära stan. Eller åtminstone med bra bussförbindelser. Innerst inne vet jag förstås att jag skulle vara en ganska katastrofal bonde och jag tror inte att jag skulle kunna ta farväl av den urbana livstilen helt och hållet, hur gärna jag än skulle önska det ibland.

Någon som däremot tagit steget fullt ut är Viggo Mortensens karaktär Ben från Matt Ross film "Captain Fantastic". Tillsammans med sin fru och deras sex barn har han verkligen gjort det. Bosatt sig långt ute i ingenstans, uppe på ett skogsbeklätt berg i den nordamerikanska vildmarken. Där lever de isolerat och helt av vad naturen kan ge dem. De jagar och odlar. Ben bedriver hård träning med barnen, pressar dem hårt, lär dem allt de behöver för att kunna överleva. Men även anden och intellektet får sin spis. I familjen hemskolning står såväl den klassiska skönlitteraturen som avancerad politisk text på schemat. Äldste sonen är noga med att rätta sin far: "Jag är inte trotskist längre. Jag är maoist." Överhuvudtaget är politisk medvetenhet ytterst viktigt för familjen. Här firas inte jul, här firas Noam Chomskys födelsedag.

Även meditation ingår i barnens bildning.

Det är något av en utopisk tillvaro som Ben och barnen lever men när vi möter dem i början av filmen saknas modern. Vi får veta att hon ligger på sjukhus där hon behandlas för en svår depression. Långt hemifrån dessutom. Familjen har inte råd med behandlingen själva utan det är hennes föräldrar som bekostar den med villkoret att hon ska finnas nära dem. De uppskattar inte hennes val av livsstil. Och så kommer beskedet som slår ned som en bomb. Hon har tagit sitt liv. Det som alla så länge har fruktat har slutligen hänt. Och svärfar (spelad av Frank Langella) förkunnar att Ben inte är välkommen på begravningen. Ben själv tänker först acceptera men barnen övertalar honom att inte ge upp. Så lastar de ombord sig på den buss som de förfogar över och ger sig ut på en roadtrip i akt och syfte att rädda sin mamma.

 Roadmovien och den älskvärda men lätt besynnerliga familjen är stapeltroper i amerikansk independentfilm av idag. Men det var länge sedan greppen kändes så relevanta och så fräscha som i "Captain Fantastic". Matt Ross låter oss spendera så pass mycket tid med Ben och barnen på deras egen hemmaplan att vi när de väl ger sig ut och möter den andra världen, människornas värld, den värld där du och jag lever, då står vi otvetydigt på deras sida. Nu är väl jag ändå den sortens person som inte behövde övertalas särskilt mycket. Min politiska världssyn är inte så värst annorlunda från Bens även om jag drar mig för den konspiratoriska anda som genomsyrar en stor del av hans tänkande. Jag ler lite igenkännande åt den torshammare som Ben bär om halsen och jag kan absolut känna igen mig i önskan om att vara nära naturen - fast att jag inser att jag nog snart hade avlidit om någon slängt ner mig på det där berget utan mer än en kniv.

Och jag blir verkligen illa berörd över det oförstående som Ben och barnen möter, dels från hans syster, spelad av Kathryn Hahn, och hennes familj vilka de besöker på väg ner mot begravningen och dels från svärföräldrarna. Langella gestaltar sin roll med en iskall bisterhet och patriarkal hänsynslöshet som gör honom genuint skrämmande. Aldrig låter han Ben glömma att det är han som har makten över situationen. Och den respektlöshet med vilken han är beredd att begrava och minnas sin dotter, totalt tvärt emot hennes egna önskningar och vilja, inte som den hon var utan som den han ville att hon skulle vara - det får verkligen min mage att förvrida sig i smärta. Det slår an något djupt och genomträngande i hela mitt väsen.

Priset som det kostar att vara annorlunda är ett genomgående tema i berättelsen. I en scen blir bussen stoppad av en trafikpolis och familjen blir nervös. Polisen ser sig omkring i bussen och det märks att han funderar på om han ska börja undersöka närmare vad som egentligen pågår. Då börjar barnen stämma upp i frälsissånger och låtsas vara en hyperkristen minisekt. Polisen tackar för sig och lämnar dem i fred. Det är en sorts alternativ livsstil som han kan förstå och acceptera på ett sätt som han aldrig skulle kunna ett gäng new-agiga, marxistiska thoreauianer. Det är både dråpligt och ögonöppnande.

Glädje och sorg förenas.

Humor och vemod vandrar hand i hand genom filmen och förutom Mortensen som gör en av sin karriärs absolut starkaste insatser är barnskådespelarna genomgående de som bär upp filmen. Kraften, egensinnet och den inre styrkan som de frambringar är både vacker och gripande. Liksom filmen i stort. Jag kan faktiskt inte rekommendera den nog. Visst finns det ställen, inte minst i den tredje akten, när den dramaturgiska byggställningen blir lite väl synlig men trots dessa skönhetsfläckar känns "Captain Fantastic" unik hur mycket den än förhåller sig till indiegenren. För mig är det tveklöst en av årets bästa filmer.