Kubo och de två strängarna

Varje morgon vandrar den enögde pojken Kubo ned till byn från den grotta vid havet där han och hans mamma bor för att uppträda på torget. Han stämmer upp på sin shamisen och då börjar något förunderligt hända. Ur ränseln stiger papper och börjar vika sig till levande figurer som spelar upp den berättelse som Kubo berättar - historien om den modige samurajen Hanzo och hans kamp mot den grymme månkungen. Publiken hänförs av Kubos skådespel men alltid när klockan klämtar och kvällen närmare sig måste pojken skynda hem igen. Han hinner aldrig avsluta sin historia. Väl hemma i sin grotta tar Kubo hand om sin halvt katatoniska mor. Han har lovat henne att alltid vara hemma i tid innan solen går ned. Det är viktigt att han inte är ute så att månen får se honom. För som Kubo ska komma att upptäcka så är berättelsen han berättar sann. Hanzo var hans far och hans mor är månkungens dotter. Och månkungen han söker dag och natt efter sitt barnbarn.

Filmstudion Laikas senaste film "Kubo och de två strängarna" leker med motiv och element från japanska folksagor för att skapa en äventyrlig berättelse som både vill vara genuint japansk i sin känsla men som också i mångt och mycket är en väldigt traditionell amerikansk animerad film. Det blir något av en blandad kompott. Filmen har tydligen varit något av ett hjärtebarn för dess regissör Travis Knight som tidigare varit en av studions ledande animatörer och kreativa motorer men som nu alltså själv styr sparkarna själv.

Resultatet är en väldigt vacker film - men det är förstås vad vi förväntar oss. Laikas säregna stop-motion animationer har här fått eldunderstöd av dataanimerade effekter men de båda delarna är sömlöst integrerade och får hela filmen att visuellt framstå som klippt ur ett och samma stycke. Det finns en naivistisk enkelhet hos såväl karaktärer som bakgrundsmiljö samtidigt som filmen har en enorm uttrycksrikedom. Det är på alla sätt en magisk upplevelse.

Det som inte landar riktigt lika harmoniskt är filmens blandning mellan de olika sensibiliteter som den bollar med. Stundtals känns det som om regissören verkligen velat göra något verkligt autentiskt, en film som skulle kunna ta sin plats bredvid verk av Miyazaki eller Takahata. Nästa stund beter sig huvudpersonen Kubo som om han vore en amerikansk tween av idag och stämningen bryts. Här används byggblock från folklore och traditionellt berättande på ett sätt som tydligt pekar på eftertänksamhet och genuina efterforskningar. Å andra sidan blir filmens fokus på kärnfamilj, ett gäng "skojiga" sidekicks och en klassisk konflikt mellan ont och gott väldigt Hollywood, ja kanske rent av... Disney?  Till det kan läggas att vissa partier är som direkt hämtade från någon historisk J-horror. Och så på slutet försöker filmskaparna binda ihop säcken och få allt att landa i en slags syntes. Tyvärr når de inte ända fram.

Somliga har ställt frågan om "Kubo och de två strängarna" kanske inte rent av gör sig skyldig till ett mått av kulturell appropriering. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen för det är ett begrepp som ofta missförstås och simplifieras, både av de som vill använda sig av det och dess motståndare. För mig räcker det med att konstatera att balansen inte helt funkar här. I de tidigare av Laikas filmer som "Coraline och spegels hemlighet" eller "Para-Norman" har filmmakarna lyckats bygga världar som verkligen är deras egna - samtidigt som det finns en igenkännbar vardag över alltihop. I "Kubo" tyngs alt liksom ned av förlagor. Det blir därför också Laikas mest konventionella film.

Månkungens döttrar är verkligen inget för de små i publiken.

Filmens slut, där Kubo måste konfrontera sin morfar Månkungen har en väldigt intressant vändning, som jag naturligtvis inte ska avslöja här. Låt det bara vara sagt att det är en twist i handlingn med stor poetisk och mytisk potential. Så mycket tråkigare då att filmen inte krattat bättre för slutet, utan att det känns nästan påhängt som en efterhandskonstruktion. Det är ytterligare en anledning till att jag misstänker att den här filmen ändrat form flera gånger under resans gång. Den svajar helt enkelt i sitt berättande. Och ska du ge dig på något sånt här då håller inte det. Då måste du vara helt på det klara från början med vart du är på väg och du måste vara riktigt stadig på hand.