Son of Zorn - Säsong ett

"Son of Zorn" är en komediserie om en egocentrisk far som desperat försöker återknyta kontakten med sin son, som han inte träffat så ofta under dennes uppväxt. Men nu vill pappan verkligen göra ett ärligt försök. Han flyttar för att kunna vara nära, skaffar ett nytt jobb, försöker att ta en aktiv del i pojkens liv. Det är bara det att gamla vanor är svåra att släppa och pappan går som regel fram som elefanttjur i en porslinsfabrik. Han är i mångt och mycket en själfrände med andra TV-fäder som Homer Simpson eller Allan Svensson. De må vilja väl men de är egentligen själva barn när det kommer till känslomässig mognad. De reagerar med magen och har ingen känsla vare sig för proportioner eller konsekvenser. Det blir extra besvärligt i Zorns fall. För han är inte bara pappa, han är en animerad barbarkrigare också.

Jag misstänker att seriens skapare Reed Agnew och Eli Jorne precis som jag själv lekte med He-Man-figurer och satt klistrade framför densammes tecknade äventyr som barn. (Hu, vad mycket pengar jag och min bror måste ha lurat av våra föräldrar i form av dessa platsdockor med borgar och hela baletten.) Zorn är en tydlig arvtagare till den gamle åttiotalshjälten, om än med en mindre smickrande baldspot i bakhuvudet och måhända med en moralisk kompass som är lite mer hämtad från Conan. Premissen i serien är alltså att Zorn och alla från hans mystiska hemland Zephyria är tecknade, men att han nu befinner sig i vår värld. Närmare bestämt Orange County, Kalifornien.

Det låter måhända som en tunn gimmick men faktum är att seriens författare så här långt åtminstone lyckats att göra ett varierat och mångfacetterande bruk av det. Det är tramsigt förstås, ibland riktigt tramsigt, men på något sätt lyckas de ändå slå an en sträng av något som jag tycker mig se mer och mer av i amerikansk TV-komedi, något som handlar om medelklassens ångest och noja över sin självbild. Den saken är väl för all del alltid närvarande i den samhällsgrupp som aspirerar på någon form av borgerlighet men som inte har riktigt på fötterna - men frågan är om vi inte här och nu ändå upplever någon form av kantring. Och Zorn, med sina svärd, sina magiska föremål och sin avslappnade inställning till att slita huvudet av sina fiender och dricka deras blod är sannerligen en utmaning i den världen. För hans ex Edie (Cheryl Haines) är Zorns uppdykande en påminnelse om en vild ungdom som hon maniskt försöker tvätta bort för att smälta in. Sonen Alan (Johnny Pembleton) försöker naturligtvis på tonåringars vis också så gott han kan att inte sticka ut. Inte det lättaste när ens ben är tecknade. Gör det liksom lite jobbigt att byta om efter gympan.

Allt eftersom serien fortgår blir också metaforen om kulturkrock och integrering/assimilering tydligare. Zorns vilja att knyta an till sin son är också en önskan om att Alan ska kunna acceptera sitt kulturella arv, vilket sonen själv är måttligt intresserad av. Det är såklart migrantens stora dilemma och sorg - var kan jag höra hemma? Var finns den plats där jag kan vara jag? (Vilket i det här fallet t.ex. kan innebära att straffa en skrivare med ett heroiskt svärdshugg om ett papper skulle fastna i mataren.)

Klart grabben ska ha en mordisk jättefalk att flyga till skolan på.

Jason Sudeikis gör Zorns röst. Han har aldrig hört till mina favoriter när det kommer till Hollywoods nya humorskådisgarde, men här lyckas han fånga det pompösa och självgott dryga hos sin inte så begåvade barbar på ett sätt som ändå gör honom märkligt gullig mitt upp i allt. Jag antar att han precis som just Homer eller Allan Svensson också förmår väcka någon form av vilja till omsorg. Trots alla deras brister är de ändå någonstans älskvärda, och det är ju trots allt en grundpelare i komedins väsen som genre. Effekten av att denne animerade figur vandrar runt i samma bildutsnitt som de levande skådespelarna fungerar också oväntat väl. Vid sidan om Zorn själv vill jag också lyfta fram en annan av seriens roligaste figurer, Edies nye fästman  Craig, spelad av Tim Meadows. Craig är professor i psykologi och kontrasten mellan de bådas relation till sin egen manlighet visar på klara potentialer.

Som alltid är det svårt att bedöma vart en serie, inte minst en komediserie, kommer att ta vägen baserat på några få tidigare avsnitt. Jag hoppas dock "Son of Zorn" fortsätter på sin inslagna väg för då har den nog chansen att bli ett vasst satiriskt verktyg i en värld där verkligheten bara blir allt mer grotesk, löjeväckande och förfärande för varje dag som går.