Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Jag är inte riktigt säker på varför Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till Amerika på ett ångfartyg när han rimligen borde kunna teleportera sig dit. Kanske vill han bara få den ikoniska vyn av Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Kanske vill han bara undvika att dra till sig trollkarlsmyndigheternas uppmärksamhet då han ärende i Förenta Staterna inte är helt koscher. Om det var hans mål så misslyckas det nästan direkt för bara efter några steg på stadens gator börjar magiska djur rymma från den TARDIS-liknande resväskan som han kånkar runt på. (Den är större på insidan.) Och sedan är cirkusen i full gång.

"Fantastiska vidunder och var man hittar dem" var från början titeln på en av böckerna i Harry Potters kurslitteratur. J.K. Rowling ger nu sina fans lite metadon i form av ett originalmanuskript för filmen, en berättelse om den man som en gång skrev den där boken. Regissören är David Yates som också styrde upp de sista fyra filmerna i den ursprungliga filmserien. Så mycket är sig alltså likt, samtidigt som både tidsepok och miljö bytts ut. Handlingen utspelar sig i New York och Rowlings trollkarlsvärld som tidigare varit så djupt rotad i en småputtrig brittiskhet med sina internatskolor och ståtliga herresäten byts alltså nu mot Amerika och storstad. Skillnaden visar sig dock inte betyda så värst mycket. Inte heller det faktum att vi befinner oss på tjugotalet. Trollkarlsvärlden har ju alltid haft något halvt ångpunkigt över sig i de här filmerna. Möjligen är kontrasten mellan det magiska samhället och "nomagerna", som mugglare kallas i USA, mindre än vanligt, på ett rent visuellt plan.

Gubben i lådan - kom fram!

Första halvan av filmen är en ganska charmig och trivsam liten komedi. Här finns roliga och mänskligt relaterbara karaktärer som det verkligen är njutbart att umgås med. Newt Scamander och alla hans vilda djur, som han bär runt i något som ser väldigt mycket ut som Brasses Lattjo Lajban-låda, är fiskar å¨torra land, främlingar i främmande land. Redmayne är en skådis som inte är rädd för att bre på och förställa sig. Han haltar runt, tittar blygt under lugg och mumlar värre än Hugh Grant i "Fyra bröllop och en begravning". Han blir vän med en man vid namn Kowalski, spelad av Dan Fogler, en nomag som drömmer om att öppna ett bageri och råkar få se lite mycket, samt med Tina (Katherine Waterson) en före detta magisk polis som ser en chans att åter komma i nåd hos sina överordnade. Tematiken är väldigt igenkännbar - det handlar om plötsliga men djupa vänskapsband, om att stå upp och göra det rätta oavsett vad trångsynta byråkrater och andra auktoritetspersoner vill säga och det handlar om hur ett illa behandlat barn kan komma att förvridas av hat och mörker. Allt det här är klassiskt Rowling och hon vet vad hon vill ha sagt.

Dessvärre tycker jag nog att filmen tappar bort sig själv i den andra halvan. Då går den från mysig komedi till action av det bombastiska formatet. Sista akten skulle kunna vara hämtad från vilken superhjältefilm som helst. Det är byggnader som faller, det är bang och ka-pow, blixtar, dunder, magiska under och plötsligt har vi verkligen sett allt förut. Regissören Yates är som helt förströdd här. Filmen förlorar all personlighet som den haft fram hit, som om han bara givit specialeffektsteamet fria händer och tagit en kafferast. Kanske hade det ändå varit bättre att låta en ny regissör som är lite mer hungrig på materialet få ta rodret?

Det blir inte bättre av själva intrigen som kretsar bland annat kring en församling av kristna häxmotståndare och en obehaglig figur spelad av Colin Farell som tycks ha ett flertal egna agendor - allt det här är väldigt otydligt och kopplingen till Scamander och hans eskapader är egentligen ganska krystad.

Såvitt jag förstår är tanken att det här ska bli första kapitlet i en egen filmserie. (Enligt IMDb är redan fyra uppföljare planerade.) Och så är det ju nu för tiden. Alla drömmer om sina egna stora, expansiva "filmuniversum" som ska locka publiken att komma tillbaka, igen och igen. Och det är nog inte omöjligt. Som tidigare sagts, det finns en hel del charmiga karaktärer här - och magiska vidunder förstås - som jag inte skulle ha något emot att återse. Men då hoppas jag att de inte behöver tvingas in i en typ av berättelse som gör dem en sådan otjänst som den här i slutändan gör.