Avslut 2016 - Två filmer och en tv-serie

2016 går mot sitt slut och innan vi säger farväl till detta på alla sätt märkliga år tänkte jag passa på att rensa ut lite som legat och väntat i pipen här på Allmänstädesbloggen. Jag har ett par filmer och en tv-serie som jag sett under hösten och som jag vill säga några ord om även om jag inte har nog med åsikter för att fylla ett inlägg i full längd om vart och ett av dem. Håll till godo. Och gott nytt år.

THE MAGNIFICENT SEVEN

Kurosawas "De sju samurajerna" är en enormt inflytelserik film som efterbildats och gjorts om i alla möjliga sammanhang. 1960 kom berättelsen i en vilda västern-tappning med bland annat Yul Brynner och Eli Wallach i rollerna. "The magnificent seven" var en betydligt tamare historia än sin japanska förlaga men är absolut intressant och ledde till en uppsjö av omtolkningar av samurajer i cowboysarmiljö. Nu har alltså den magnifika sjuan gjorts om igen och dessvärre måste jag nog säga att kopian av kopian i det här fallet är än mer blek.

Det borde annars finnas potential här. Regissören Antoine Fuqua är mest känd för filmen "Training Day" från 2001 och är i sina bästa stunder en riktigt habil actionmakare. Men har är förvisso också mannen bakom den inte precis lyckade Kung Arthur-filmen med Clive Owen från 2004 och det är dessvärre mer åt det hållet som den här filmen lutar. Manuskriptet är väldigt tunt. Bland författarna märks bland andra Nic Pizzolatto ("True Detective"-författaren) och det är inte helt förvånande för det är väldigt mycket machostånkande hela tiden.

Berättelsen om det band av revolvermän som tar på sig att beskydda ett litet nybyggarsamhälle från förtryckande banditer töms helt på all slags tematisk relevans eller problematik. Där Kurosawa en gång i tiden använde storyn som språngbräda för att kunna filosofera kring våldets natur och individ kontra kollektiv är det här bara en helt ordinär pang-pang-rulle. Och det är inte ens nödvändigtvis särskilt bra pang-pang.

Bäst, precis som i versionen från 1960, är förstås sekvensen när alla de udda fåglarna i gänget ska samlas ihop. Där finns det plats för värme och medmänsklighet. Chris Pratt spelar i grund och botten samma bitskkäftade figur som i "Guardians of the Galaxy" men här fungerar det inte alls. Den humoristiska behållningen står istället Vincent D'Onofrio för i rollen som en tämligen besinningslös pälsjägare. Men trots honom och en alltid lika karismatisk Denzel Washington i Brynners gamla roll är inte detta en film som jag alls kan rekommendera.

TROLLS

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - DreamWorks gör film för barn med svår ADHD. "Trolls" är inget undantag. Den följer den utstakade mallen på alla sätt och vis. Här är grälla färger och hög energi, ett generalangrepp på sinnesfakulteterna och varje minut en billig popkulturell referens som ska föreställa humor.

Vi möter ett samhälle av bjärta troll - löst baserade på dansken Thomas Dams lyckotrollsfigurer skapade i slutet på 1950-talet. Dessa småtroll jagas av de stora läskiga bergatrollen som vill äta upp dem, eftersom de är övertygade om att det är enda sättet de kan uppleva lycka på. Nu måste den överkäcka prinsessan Poppy (med röst av Anna Kendrick) ta hjälp av den dystra enstöringen Branch (Justin Timberlake) för att befria sina vänner från bergatrollens salar.

Det hela är utformat som en slags jukebox-musikal där kända poplåtar mer eller mindre långsökt vävs in i handlingen för att slutligen avslutas med danskalas till den originallåt som Timberlake skrivit för filmen.

Bortsett från en del visuella element som inte så lite påminner om animationsstudion Laikas arbete med stopmotion finns det annars inte så mycket som talar för "Trolls". Handlingen är precis så tunn som den låter, karaktärerna är ganska ointressanta och det hela känns mest poänglöst.

TIMELESS

Jag har haft lite abstinensbesvär. Jag skulle behöva en en bra, lättsam, men lagom engagerande science fiction-serie. Något jag kan låta slinka ned när jag är lite trött, men ändå vill ha något matigare än nån fånig realityshow. Något som kan hålla mig flytande tills att "Star Trek" kommer tillbaka nästa år. Jag tror jag kan ha hittat en lämplig kandidat i tidsresethrillern "Timeless".

Serien är skapad av ett vid första anblick lite udda par, huvudförfattarna Eric Kripke och Shawn Ryan. Kripke är skaparen av "Supernatural" medan Ryan är hjärnan bakom "The Shield". Två väldigt annorlunda sensibiliteter med andra ord. Så här långt har det fungerat förvånansvärt väl.

Det blir såväl konspirationer genom rum-tiden som raffel i olika tidsepoker när våra hjältar försöker spåra upp den terrorist (?) som stulit en experimentell tidsmaskin och som på olika sätt verkar försöka skada Förenta Staterna i det förflutna. Samtidigt kommer huvudpersonerna snart att förstå att det är något lurt på gång, deras uppdragsgivare är uppenbarligen inte helt ärliga mot dem och så vidare.

På många sätt är det en ganska ordinär serie av ett precis lagom matinésnitt. Bland huvudpersonerna sticker den stackars tidspiloten Rufus (Malcolm Barrett). Som afroamerikan har han inte precis det lätt i särskilt många av de tidsperioder dit uppdragen tar honom. Det är till seriens ära att de inte skyggar undan för den sortens tematik.

Om "Timeless" även framöver kommer att vara sevärd återstår såklart att se. Det ständiga jagandet efter den återkommande skurken kan eventuellt riskera att bli något av en upprepning. Förhoppningsvis hittar serien vägar att expandera möjligheten till att också berätta andra historier allt efter som den utvecklas.