Vi befinner oss djupt inne i nordvästra Amerikas väldiga skogar. Exakt var är aldrig helt klart. Heller inte exakt när. Det förekommer hur som helst inga mobiltelefoner och inga datorer i filmen. Den sortens vadderade västar i jordtoner som flera karaktärer bär för tankarna till nåt slags åttiotal, men filmen blir aldrig fetischiserande i perioddetaljer eller nostalgi. Tvärtom är allt väldigt diskret. Poängen är att det vi ser är en saga, när och var spelar mindre roll. Det har alltid ryktats om att det finns något ute i de där skogarna. Somliga påstår sig till och med ha sett en drake. Och nu, när skugghuggarna plöjer längre och längre in i urskogen ska det snart visa sig att berättelserna är verkliga.
Den unge Pete (eller Peter som han måste heta i den svenska versionen), spelad av Oakes Fegley, har levt ute i skogen i flera år efter att hans föräldrar dött i en bilolycka. Till sin hjälp har han haft en stor, lurvig grön dataanimerad drake som ibland kan göra sig osynlig. Draken har Pete givit namnet Elliott efter en hund i en bilderbok, den enda ägodel han fått med sig från bilkraschen.
Det är svårt att inte dra paralleller till Spielberg här. Det handlar om barn som möter det okända och som genom sina öppna och oförstörda sinnen förmår att acceptera det ickemänskliga utan fruktan och utan förutfattade meningar. Barnet som den rena ursprungliga människan blir nyckeln till det fantastiska, det häpnadsväckande och utomvärldsliga. Det är väldigt mycket "E.T.". (Även det faktum att pojken i den filmen heter just Elliott är en ren slump.) Det finns till och med samma slags bio-psykiska länk antydd mellan pojken och draken som mellan pojke och utomjording i den filmen. Och precis som i "E.T." så representerar vuxenvärlden ett hot mot den ömma och genuina relationen mellan barnet och det andra. I slutändan måste de ändå skiljas åt för att barnet ska kunna växa upp och återintegreras i det mänskliga samhället. Men kanske, kanske, finns ändå möjligheten att barnet behåller något av det fantastiska inom sig? En öppenhet som även framöver kan tillåta det andra att förbli en del av hens liv?
Bland de vuxna skådespelarna märks bland annat Bryce Dallas Howard som skogsvaktaren Grace, Robert Redford som hennes far Meachum, som själv sett draken en gång i sin ungdom. De hör till de vuxna som ännu inte förlorat barnasinnet och som kommer att bli pojkens allierade. Dessutom ser vi Karl Urban som skogshuggaren Gavin som blir besatt av tanken på att fånga draken. Och som fan av "the Wire" är det med stor glädje jag ser Isiah Whitlock Jr. som den lokale sheriffen. Lowery låter dem teckna fullödiga porträtt av sina rollfigurer.
 |
| "Det häpnadsväckande" |
Det är verkligen till Lowerys heder och styrka som filmmakare att han lyckas bolla alla dessa välbekanta element utan att det känns som en upprepning av vad vi redan tidigare sett. Det blir välbekant, ja, men det känns inte som en pastisch - vilket det ofta blir när regissörer av den generation som vuxit upp på Spielberg ska göra sina hommager till mästaren. Filmen lyckas med att vara "retro", inte minst i det att den verkligen är en geniun familjefilm, utan att för den sakens skull blinka åt oss. Och det finns antydningar av verklig förtrollning i de skogar som Lowery ger oss i filmen. Ibland nästan så att tankarna förs till Miyazaki. Bildspråket har en självklarhet och enkelhet över sig. Då och då låter Lowery ljudet försvinna från högtalarna och lämnar oss méd en tystnad som skärper våra sinnen. Det hela är väldigt säkert gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar