Rouge One

Så var vi då framme vid årets "Stjärnornas krig"-film. Det är ju meningen att det här ska bli en återkommande tradition så här kring juletid ett bra tag framöver. Rullen heter som bekant "Rouge One" och är den första av de här filmerna som inte är är en episod i den stora sagan om Skywalker-klanens öden och äventyr. I stället är den en egen "fristående" historia i den där galaxen långt, långt borta och för länge sedan. "Rouge One" är en slags prequel till den fjärde episoden, det vill säga den allra första delen av "Stjärnornas krig" från 1977 - berättelsen om hur rebellerna kom över de ritningar till Dödsstjärnan som sedermera Leia gömmer i R2D2 och som i förlängningen leder till att Luke kan göra sitt en på miljonen-skott vid slaget om Yavin.

På det hela taget är "Rouge One" en ganska lyckad film men samtidigt en som känns lite märklig. Ibland är det något positivt, ibland mindre så. Det kan vara värt att redan från början konstatera en sak - "Rouge One" är bitvis ganska dyster och grym. Det är inte tjo-och-tjim-Star-Wars. Det muntra inflytandet från gamla tiders matinéäventyr har här fått ge vika för något som känns betydligt mer jordnära och smutsigt. Tonen är betydligt mer tragisk än vad någon tidigare film haft, inklusive "Episod tre", förmodligen för att manusförfattarna och regissören Gareth Edwards här lyckats med det som George Lucas inte kunde förmå där - nämligen att ge oss verkliga karaktärer av kött och blod som vi kan känna med och bry oss om. Jag misstänker att en och annan i publiken, oavsett om de är vuxna livslånga fans som jag själv eller om de är kids av i dag som väntar sig nåt i stil med "Star Wars Rebels" kommer att sätta lite popcorn i halsen under visningens gång. För här dör folk, även karaktärer vi kommit att älska och tycka om. För första gången får vi en variant av "Stjärnornas krig"-film som känns som en verklig modern krigsfilm. Mer "Saving Private Ryan" än "Skattkammarön".

I centrum för berättelsen står den unge Jyn Erso (Felicity Jones). Hon är föräldralös som dessa hjältar plägar att vara och har fått försöka klara sig bäst hon kan utanför lagens riktmärken för att överleva. Hennes far Galen (spelad av Mads Mikkelsen) är en brilliant ingenjör som kidnappats av Imperiet för att tvingas delta i framställandet av deras nya hemliga massförstörelsevapen. Nu finns det indikationer på att Galen är beredd att hoppa av och därför blir Jyn rekryterad av rebellalliansen för att via en extremist spelad av Forest Witacker komma åt Galens budskap. Vad Jyn dock inte vet är att Cassian (Diego Luna), den agent som hon skickats ut med i själva verket har order om att avrätta hennes far för dennes förräderi. Redan här hör ni att den gamla uppdelningen mellan tydligt och enkelt ont och gott som vi är vana vid från den här fiktionen kompliceras betydligt. Här kan officerare i Imperiet arbeta mot sin vilja och Rebeller göra de hemskaste handlingar för den goda sakens skull.

Till sin form är "Rouge One" fri att etablera en egen stil. Inget inledande textrull! Platsangivelser! Det hisnar. Samtidigt är det mycket som länkar samman med vad vi sett tidigare. Visuellt så väl som tematiskt. Generationskonflikten med ett barn som måste komma till ro med faderns synder till exempel.  Här är fullt av blinkningar och referenser som vi kallt förväntas plocka. Som när Jimmy Smits skymtar förbi och kameran stannar upp inför honom i vördnad. (Han spelar ju som ni minns Leias fosterfar.) Och så naturligtvis Dödsstjärnan själv, denna ständigt återkommande fara.

Ständigt denna Dödsstjärna!

Ett sätt på vilket "Rouge One" verkligen står ut är genom den etniskt diversifierade ensemblen. Om den första "Stjärnornas krig" förevisade ett universum som var nästan provocerande i sin mellanmjölkiga vithet är "Rouge One" förmodligen en av de mest varierade som jag någonsin sett från en amerikansk actionfilm överhuvudtaget. Här finns skådespelare av alla möjliga hudtoner och inte bara en av varje sort heller. Det är egentligen först när jag faktiskt ser det på duken som jag inser hur verkligen ovant det är. Verkligen glädjande att se. Säkerligen kommer det att leda till en hel del knorrande från den sortens dårar som redan har så djupt ont i själen över att deras dyrbara pojkrumsrunk Star Wars spottat dem i ansiktet med att ha kvinnliga hjältinnor i två filmer i rad! Det kan de gott ha.

Det finns dock en annan sida av filmens experimenterande med skådespeleriet som inte är lika välgörande. Jag tänker där på bruket av datoranimerade figurer. Och då inte på roboten K-2SO (med röst av Alan Tudyk) som med sina sarkasmer och spydigheter tillför en humoristisk sälta som verkligen behövs. (Roboten är nog förresten ofta nog en animatronisk docka.) Det jag främst åsyftar är när Grad Moff Tarkin gör entré. I filmen frå 1977 spelades rollen som bekant av den gamle engelske Hammer-skådisen Peter Cushing (den ständige Van Helsing till Christopher Lees Dracula). Cushing har varit död sedan 1994 men hellre än att casta om rollen med en ny förmåga ger Edwards oss en dataanimerad version av den döde aktören. Det är nästan, men bara nästan, så att det fungerar. I stället blir det en rutschkana rakt ner i den obehagliga dalen och inte på ett bra sätt. Det tar mig ur filmen och jag kan inte sluta sitta och tänka på en framtid när vi kanske rent av kommer att få hela långfilmer där forna dagars avlidna stjärnor agerar mot varandra. Det är nästan läskigare än all förödelse som Dödsstjärnan lämnar efter sig.

Hur står sig då "Rouge One" jämfört med förra årets "The Force Awakens"? Det är inte en helt rättvis jämförelse men naturligtvis en ofrånkomlig sådan. Utan tvekan är "Rouge One" trots alla sina återkopplingar till de gamla filmerna, inklusive inhopp från Darth Vader själv med James Earl Jones röst precis som på den gamla goda tiden, mer av en självständig film. "The Force Awakens" gjorde ju till en dygd att re-sampla och återanvända storybeats från den gamla trilogin. Men frågan är ändå om "Rouge One" ibland går lite väl långt åt det bistra och hårda? "The Force Awakens" saknar förvisso inte tragik och även där finns sekvenser som är genuint jobbiga. Jag är ändå ganska säker på att om jag fick välja vilken jag skulle få se om här och nu, då skulle jag ändå välja "The Force Awakens". Därmed inte sagt att "Rouge One" med nödvändighet är "sämre".

Baze Malbus (Wen Jiang) och Chirrut Imwe (Donnie Yen), två av filmens större bifigurer.