Sett på DVD: Verklighetsbaserat och tidsresor

Ännu ett inlägg i serien "Sett på DVD" här. Filmerna som anmäls sågs under juni månad.

Zero Dark Thirty (Regi: Kathryn Bigelow)

En av förra årets mest kontroversiella filmer torde ha varit den här av Kathryn Bigelow om hur den amerikanska underrättelsetjänsten slutligen hittade och avrättade Usama bin Laden. Redan innan premiär fick filmen hel del kritik, främst från politiska journalister som ännu inte hade sett den. Filmens belackare menade att "Zero Dark Thirty" ställde sig positiv till tortyr som förhörsmetod. Efter att nu ha sett filmen kan jag själv konstatera att tortyr är en viktig ingrediens i filmen. Bigelow tvingar oss som publik att verkligen se vad det är som händer i de hemliga rum där CIA förhör sina fångar. Bilden som visas upp är inte vacker. Jag kan inte alls se att filmen på något vis skulle hylla dessa metoder. Tvärtom tror jag att den närgångna skildringen öppnar upp för en rad moraliska tvivel hos publiken. Men Bigelow driver inga teser här. Hon är inte en Oliver Stone. Målet är snarare realism, autencitet och dokumentärism. Som i filmens klimax, själva räden mot huset där bin Laden misstänks hålla till. Plötsligt försvinner filmmusiken. Allt vi hör är några röster och popp-popp-popp från de ljudisolerade vapnen. Det är väldigt suggestivt på ett sätt vi inte är vana vid att få se.

Jessica Chastain är precis så fantastisk i huvudrollen som alla har sagt. Hennes Maya är på många sätt en gåta, vi får inte veta någonting om hennes bakgrund eller privatliv. På många sätt är hon mer en symbol för USA som nation än ett psykologiskt porträtt men Chastain gör henne samtidigt så påtagligt mänsklig. Jag såg dessutom den här filmen bara någon vecka före det att James Gandolfini dog. Han har en liten roll i filmen men lämnar ett stort tomrum efter sig.

Safety not Guaranteed (Regi: Colin Treworrow)

Den här indiekomedin är också baserad på en sann historia, så till vida att den kretsar kring en annons som cirkulerat viralt i några års tid. Annonsören söker efter en partner till en tidsresa. "Jag har bara gjort det här en gång tidigare" skriver hen. "Ta med ditt eget vapen". I filmen fantiseras kring vad som skulle hända om någon faktiskt svarade på annonsen. Dessa personer är en reporter och två praktikanter från en tidning. Reportern (Jake Johnson) är dock mer intresserad av att söka upp en gammal flickvän från gymnasietiden så själva snokandet får en av praktikanterna (Aubery Plaza) sköta om. Annonsören visar sig vara en ganska speciell kuf vid namn Kenneth (Mark Duplass) som jobbar i matvaruaffär om dagarna och rånar teknologiföretag om natten. Eftersom filmen är lite av en rom-com utvecklas naturligtvis känslor mellan Plazas och Duplass karaktärer. Frågan är nu: har han verkligen lyckats bygga en tidmaskin?

Jag ska inte avslöja svaret här men låt mig säga att slutet förmodligen kommer att funka för somliga åskådare men inte för andra. Detsamma gäller nog filmens ton, väldigt typisk amerikansk indie quirk med allt vad det innebär. Går man igång på det, som jag kan göra, då är detta absolut en film man bör se.

Lincoln (Regi: Stephen Spielberg)

Den främsta anledningen att jag ville se "Lincoln" var varken filmen regissör eller dess huvudrollsinnehavare - även om jag har stor respekt för dem båda. Den stora lockelsen var snarare manusförfattaren Tony Kushner. Kushner är enligt min mening en vår tids främsta levande dramatiker. Han är förstås mest känd för "Angels in America" men jag kan även rekommendera pjäser som "Homebody/Kabul" och "Hydriotaphia". Kushners stil är poetisk och politisk på samma gång. Kombinationen Kushner/Spielberg är både märklig och rimlig på samma gång. Synd då bara att "Lincoln" är en film vars knän viks under dess stora tyngd.

Själva handlingen skildrar en begränsad tidsperiod - sluttampen av inbördeskriget och hur Lincoln arbetar för att driva igenom ett tillägg till den amerikanska konstitutionen som ska en gång för alla förbjuda slaveriet. Skildringen av den politiska processen är väldigt detaljerad och för en historienörd som mig själv totalt fascinerande. Bitvis är det som att se ett avsnitt av "Vita Huset år 1864". Jag misstänker dock att filmen hade behövt mer av den sortens kinetiska energi som driver en Sorkin. Här blir vördnaden inför ämnets betydelse tillslut lite väl stor och påfrestande. Det är också problematiskt att filmen heter "Lincoln" när presidenten bara är en av flera centrala figurer. Scenerna som skildrar mordet på presidenten i slutet känns helt påklistrade och stämmer inte överrens med övriga filmen.

Kushners originalmanus till filmen lär ha varit fem timmar långt. Det vore intressant att se vad som skulle hända om han gjorde om det till en scenversion en dag...

Hitchcock (Regi: Sacha Gervasi)

Ytterligare en biopic är "Hitchcock". Liksom i "Lincoln" har filmskaparna smart nog valt att inte berätta om sin huvudpersons liv från vaggan till graven (det funkar nästan aldrig) utan istället fokuserat på en begränsad episod. I det här fallet för vi följa med bakom kulisserna på inspelningen av "Psycho" från 1960.

Anthony Hopkins är förvandlad nästan till oigenkännlighet och spelar den stora regissören mer eller mindre som ett förvuxet barn. Filmen intresserar sig mycket för relationen mellan Hitchcock hans hustru Alma Reville (spelad av Helen Mirren) var medverkan i makens projekt var betydligt mer betydelsefull än vad många känner till. Deras förhållande skildras i filmen både som kärleksfullt och som ytterst komplicerat.

I slutändan tyckte jag dock inte att den här filmen, utöver en del väl utförda rollprestationer, riktigt lyckades gestalta sitt ämne. Den lyckas liksom inte ta sig riktigt in i situationerna och det är svårt att peka ut vad den faktiskt vill berätta utöver lite lustiga anekdoter. Det hade förmodligen varit mer givande att se en bra dokumentär om samma ämne.