Baksmällan del III

Den första "Baksmällan" tyckte jag om. Den kom liksom från ingenstans och jag hade inga som helst förväntningar när jag satte mig att se den. Det är ofta den bästa utgångspunkten att se en film ifrån. Jag visste i princip ingenting om handlingen och kunde därför överraskas av hur bisarr den var och vilka halsbrytande absurda vändningar den tog. Dessutom var det första gången jag såg Zach Galifianakis i någonting alls. Han uppenbarade sig för mig på duken som ett riktigt UFO och det var omöjligt att inte charmas av det monster till rollfigur som han spelar. Sedan dess har jag sett herr Galifianakis upprepa sina schtick lite här och var. Det oväntade är numera det väntade.

Det var också problemet med den andra filmen i "Baksmällan"-serien. Den var den där märkligaste sortens uppföljare - tvåan som egentligen är en remake. Allt, och då menar jag allt, som var en del av första filmen dök upp igen. Manuset följde på sekunden originalet så att precis varje sekvens tajmade när motsvarande del figurerade i del ett. Bara miljön var annorlunda, men det betydde i slutändan ingenting. Jag har nog aldrig sett ett så övertydligt exempel av det här fenomenet sedan "Ensam hemma 2". Det är som ni förstår inte en komplimang. Hade jag gissat på om det skulle bli en del tre eller inte hade jag valt det sistnämnda alternativet. Jag hade fel.

Lyckligtvis har filmskaparna insett att man kanske får försöka hitta på en åtminstone delvis ny story den här gången. Jag säger delvis för många av troperna återstår naturligtvis. Våra huvudpersoner är på väg till en klinik i Arizona där tanken är att Alan (Galifianakis) ska läggas in för sina mentala problem när de blir överfallna av en gangster, spelad av John Goodman, som kräver att grabbarna grus ska skaka fram Mr Chow, den tämligen rasistiska stereotypen till asiatisk skummis som vi minns från de första filmerna. Mr Chow har nämligen snott en massa guld från Goodmans gangster. För säkerhets skull tar Goodman en av "vargflockens" medlemmar som gisslan. En vild jakt tar nu sin början.

Det har länge slagit mig att handlingen i de här filmerna egentligen inte är komedier. De två första filmerna är snarare en slags pusseldeckare. Med hjälp av obskyra ledtrådar ska huvudpersonerna lyckaslösa mysteriet kring vad som hänt kvällen före. Del III är mer av en noirthriller, även här följs ledtrådar från plats till plats men inget blir mycket tydligare för det och naturligtvis åker hjältarna på kokt stryk lite här och var. Regissören Todd Phillips filmar inte heller de här rullarna som komedier. Det finns en aggressivitet i bildspråk och musikläggning som gör allt osäkert snarare än humoristiskt.

Så är det då humorn. Eller vad man nu vill kalla det. Jag måste erkänna att jag skrattar när jag ser de här filmerna men frågan är om det inte mest är en försvarsmekanism. Jag får hur som helst en dålig smak i munnen efteråt. Det är en ganska brutal och hemsk bild av människan och mänskligheten som uppenbarar sig i de här filmerna. Det vore lätt att kalla dem för misogyna för intresset för kvinnor som subjekt är väldigt litet men med tanke på hur de manliga karaktärerna agerar undrar jag om inte termen misantropisk passar bättre.

I slutändan är det Alan, galningen, den ständiga outsidern som är hjärtat, som står för mänsklig värme och omtanke i dessa fundamentalt iskalla berättelser. Säger det något om vår tid? Säger det något att den här sortens film som för länge sedan lämnat beskrivningen "rå" bakom sig är så populär? Förmodligen. Även om det där lät mer moraliserande än jag egentligen tänkt mig.