Twin Peaks - The Return (Del 5)

Case files.

Steg för steg, sakta men med en säker hand, leds berättelsen framåt. Bit för bit avslöjas trådarna som binder samman den expanderande väven. Vi rör oss fram och tillbaka över de amerikanska kontinenterna men det som föreföll som separata, fristående historier när vi från början mötte dem i seriens två första timmar visar sig nu allt mer vara delar av en och samma gigantiska epos – ett epos som skulle kunna framstå som en oformlig rhizom, ett nätverk utan mittpunkt, om det inte vore för att det där i bakgrunden ändå finns det bultande, blödande hjärta som är alltings centrum – Coopers resa hem, fysiskt, andligt och narrativt. Allt mer börjar Twin Peaks – The Return anta formen av ett berättartekniskt stordåd, Lynch och Frosts verkliga magnum opus. Jag har verkligen aldrig sett något liknande.

"I Love How You Love Me."

***

Vi återvänder till Las Vegas och till Rancho Rosa, det närmast övergivna villaområde där Cooper återkom till världen genom ett vägguttag. De gangsters som hade till uppgift att ta livet av honom spanar utanför samma hus. Dougies bil står kvar. De ringer sin uppdragsgivare, en tämligen sliten kvinna med ett stort blåmärke på kinden som sitter på ett torftigt kontor och lyssnar på hiphop. Hon blir inte glad över att uppdraget inte är utfört. Männen i bilens attityd tycks vara ganska manana, det blir väl gjort när det blir gjort, men kvinnan har en uppenbar tidspress på sig. Jag tänker tillbaka till del 1-2 när en boss i Vegas sa åt sin assistent att ”hon får jobbet”. Det förefaller troligt att det var henne vi nu ser de talade om. Kvinnan plockar upp en gammal BlackBerry och skickar ett meddelande till en kontakt med namnet ”Argent 159”. Argent betyder som bekant silver. Silver och guld är återkommande motiv i serien så här långt. 159 är ytterligare ett nummer att lägga på minnet. Hon skickar också siffran 2 till kontakten, en kod av något slag. Vi klipper sedan till en mystisk källarlokal där en ensam glödlampa lyser. I en skål på golvet ligger en svart låda med två röda dioder som blinkar två gånger. Meddelandet, får vi förmoda, är mottaget.

Den svarta lådan i skålen är ytterligare ett exempel på magisk teknologi, maskiner och objekt som liknar modern kommunikationsteknik men som uppenbarligen opererar efter sina egna lagar och regler. Detta återkommer mot avsnittets slut.

I Buckhorn presenterar Constance sina fynd från obduktionen av den okända huvudlösa manskroppen från Ruth Davenports lägenhet. Constance försöker sig på den ena dåliga ordvitsen efter den andra men poliserna rycker inte ens på mungiporna. Det är svårt att inte läsa scenen som en pik mot alla CSI-serier och deras vitsiga, käcka dialoger som alltid åtföljer makabra likfynd och labbtester. Vi får konstaterat att dödsorsaken var halshuggningen (läbbigt) och att offret inte ätit på flera dagar. Dock fanns något i offrets mage – en vigselring. Av inskriptionen att döma Dougies vigselring! Det här väcker ju många frågor. Vad höll Dougie egentligen på med under de tre dagar då han varit försvunnen? När vi såg honom bar han den gröna uggleringen. Hade han fått den i utbyte mot sin egen ring? Kommer polisen att kunna göra kopplingen till Las Vegas?

DubbelCoop ligger på en brits i sin fängelsecell. Hans tycks vara isolerad från de övriga fångarna och det är nog en bra idé. Han känner på sig att maten är på väg och säger även detta högt. (För sig själv? Till oss?) Tydligtvis börjar han återfå något av sina fakulteter efter sin olycka. Det är verkligen otäckt att se honom uppvisa de intuitiva egenskaper som vi annars förknippar med den gode Coop. Dubbelgångaren tvättar sina händer och ser sig i spegeln. Laddningen i scenen är total. Vad ska hända när han ser sin spegelbild? Svaret kommer i form av en flashback till originalseriens sista avsnitt – Bob och Dubbelgångaren som skrattar tillsammans. Bob som stirrar tillbaka genom den krossade spegeln. Vad som sedan händer är totalt oväntat. Kyle MacLachlans ansikte börjar morfa i spegeln, hans mun dras subtilt ut och Frank Silvas anletsdrag framträder i MacLachlans. Det är på ett sätt en väldigt simpel effekt och det är nästan så att du skulle kunna missa det om du inte är uppmärksam. Samtidigt är det oväntat. Och omskakande.

Bob rr med honom

”Du är fortfarande med mig” säger Dubbelgångaren till den Bob-liknande spegelbilden. ”Bra.” Bob är med honom. Det är ett intressant sätt att formulera det. Det är ju inte nödvändigtvis så att DubbelCoop är besatt av Bob på det sättet som säg Leland var. Den gode Coop, vår Coop, finns ju därute. Snarare tycks det ju vara så att Bob och Dubbelgångaren delar väsen med varandra. De är partners. Kanske var det så här Bob och Mike fungerade tillsammans en gång i tiden, innan han kapade av sin arm?

Apropå Mike får vi nu träffa en annan Mike: Mike Nelson, Snake, en gång i tiden partner i crime till en annan Bob, Bobby Briggs. (Den här dubbleringen är och förblir märkvärdigt fascinerande.) Mike Nelson har naturligtvis vuxit upp till att bli bilhandlare. Naturligtvis. Han kallar in en ung man vid namn Stephen på sitt kontor. Stephen, en gänglig spetta med klart drogiga vibbar, har tydligen sökt jobb hos vår vän Mike och Mike har specifikt kallat in honom på intervju för att skälla ut honom över hur förbaskat dåligt skrivet hans CV är. Jag får känslan av att de trots allt ändå känner varandra, ett tag undrade jag om de kanske till och med var far och son, men det är inget vi får veta mer om nu. ”Vilken rövhatt” suckar Mike när Stephen går. Det är tydligen lätt att glömma sina egna ungdomssynder.

Frank Truman talar med sin bror Harry i telefon. Det samtalas om provsvar och om vi inte misstänkt det sedan tidigare inser vi nu att stackars Harry måste vara svårt sjuk. Samtalet avbryts när Trumans fru Doris gör entré med en lång lista av problem hemmavid som hon är upprörd över att hennes make inte fixat ännu. Doris är väldigt intensiv. Frank lyssnar godmodigt och nickar, vilket nästan bara gör henne mer upprörd. Deras relation påminner inte så lite om Nadine och Ed i första säsongen. Båda uppenbarligen olyckliga och obekväma i sin samvaro, var och en av dem tar ut det på sitt sätt. Jag tycker omedelbart väldigt mycket om dem, båda två.

Tillbaka i Las Vegas är familjen Jones nu redo att ge sig ut för dagen. Janey-E förklarar för Cooper att hon räknat pengarna: 425,000 dollar hade han med sig hem från kasinot. Hon har gömt dem på deras vanliga ställe. När han kommer till jobbet måste han ringa dem han är skyldig pengar och ordna med ett möte. Det förstår vi ju att det inte kommer ske. Cooper är fortfarande ett barn, vilse i världen. När han tittar på lillpojken Sunny Jim som sitter i baksätet på bilen fäller han en tår. Är det ett minne från hans egen barndom som bubblar upp? Är det någon slags insikt av vad han själv förlorat, han som aldrig fick chansen att bilda en egen familj?

Eftersom Dougies bil fortfarande står kvar borta på Rancho Rosa får Janey-E ge Cooper skjuts till jobbet. Vi får en kort scen där vi ser att yrkesmördarna fortfarande spanar på bilen, men det gör också ett annat gäng i en svart bil. Janey-E släpper av Cooper och förmanar honom. ”Inget mer drickande och spelande nu!” Hon märker att han beter sig underligt men för henne verkar det bara betyda att han ”har en av sina episoder igen”.

 

"Take a look at the lawman..."

Cooper fascineras av en staty föreställande en cowboy med en pistol riktad framför sig. Cooper härmar statyn. Kanske är det åter ett barndomsminne som gör sig påmint? Nog kan en ung liten Dale ha lockats av kåbojsare på TV och velat bli som dem, en förkämpe för laget, det rätta och det goda. Statyn slår an något inom honom. Han finns fortfarande kvar där inne men har inte lyckats koppla samman alla trådar ännu. Samma sak som vi i publiken strävar efter med den berättelse vi ser. Cooper har ju alltid på något sätt varit oss – och det är han fortfarande. Doften av kaffe väcker också något i honom och det leder honom att följa med en av sina kollegor med famnen full av muggar in i en hiss och upp till kontoret. Egentligen hade kollegan inte köpt något kaffe till Dougie, eftersom han inte visste om denne skulle komma men han låter ändå Cooper ta en av muggarna. Med stor njutning sörplar Cooper i sig kaffet. När han väl hittat hålet i muggen.

I ett tidigare inlägg spekulerade jag att Dougie var mäklare, baserat på hans grälla kostym. Men så var det inte. Det visar sig att han jobbar på försäkringsbolaget ”Lucky 7 Insurance” – ett namn som knappast är en slump. Det här gör Dougies val av kläder och färgskala bara ännu mer apart. Inte undra på att ingen reagerar på att han är lite eljest.

Precis som originalserien ständigt blinkade till dåtidens TV-såpor som Dallas eller Dynastin får jag för mig att Twin Peaks anno 2017 också förhåller sig medvetet till de serier som genom åren kommit att utgöra den nya generationens prestige-TV. Vi har redan fått en slags tagning på gangsterdrama a la Breaking Bad och Sopranos. Nu flyttar Twin Peaks istället in Mad Men- eller The Office-miljö. Genom några snabba glimtar får vi ett hum om kontorsintrigerna på försäkringsbolaget och de små absurditeter som utgör vardagen där. En kollega viskar till Dougie att han täckt upp för honom medan han varit ute och vad kollegan antar supit. Det är alltså inte första gången detta hänt. Dougie var uppenbarligen en alkoholist, ännu ett skäl till varför ingen i hans omgivning reagerar på hans konstiga beteende. Reagerar gör dock kollegorna när Cooper under mötet häver ur sig att en av dem ljuger. Cooper ser ett grönt ljus spegla sig i lögnarens ansikte. Uppenbarligen håller kollegan på med någon slags skumraskaffärer och skor sig på firmans bekostnad. Åter igen gör sig Coopers gamla förmågor påminda, att kunna se igenom lögner var ju ett av hans signum som agent.

Dougie/Cooper får en utskällning av sin chef för att han kommer med anklagelser som han inte kan backa upp.  Cooper reagerar åter när han hör ordet ”agent” nämnas. Chefen ger Cooper en stor bunt med ärenden att titta igenom. Hans framtid på firman hänger på det jobb han nu gör får vi veta. Det här är närmast Lilla Fridolf eller liknande. Och i nästa klipp blir det mer slapstick när Cooper återigen behöver kissa och håller sig om snoppen likt en femåring. En av hans kvinnliga kollegor smyger in honom på damernas och passar på att flörta lite med honom. Dougie var nog inte främmande för sånt. Även om ingen riktigt förstår hur illa ställt det är med Dougie är ändå alla runt honom ganska hjälpsamma. Han har ändå på något vis universum på sin sida.

Någon som däremot har allt mot sig är managern på Silver Mustang Casino. Som han själv misstänkte är ägarna inte glada över utbetalningen av 425,000 till en vinnare som drog trettio megajackpottar i rad. Ägarna, spelade av Jim Belushi och Robert Knepper spöar brutalt upp sin manager, som de misstänker måste varit inblandad på något sätt, allt medan några dansare/värdinnor lite blasé ser på. På klassiskt maffiamanér väser de åt den misshandlade chefen att lämna stan för alltid varpå de slänger ut honom och befordrar näste man på tur, som själv ser så där glad ut över sitt nya ansvar. Det är en väldigt brutal scen inte bara för dess faktiska våld utan även i den nakna råa maktstruktur som blottas. Det hade lika gärna kunnat vara en scen ur Game of Thrones. ”Meddela oss direkt om han visar sig igen” säger Belushis karaktär och pekar på videon av Cooper. Vilket förstås får oss att tänka att han kommer göra det.

I väntan på domen.

Vid Rancho Rosa, som förövrigt också är namnet på Frost och Lynchs nya produktionsbolag, smyger sig den lille killen med den missbrukade mamman i huset tvärs över gatan från där Dougies bil är parkerad ut. Han såg ju när en av gangstrarna fäste något under bilen och han är så klart nyfiken på vad det kan vara. Eftersom vi intresserar oss för siffror kan vi notera att lillkillen har en etta på bröstet. (”119” gastade ju hans mamma sist.) Han böjer sig ned och ska börja pilla på den blinkande modulen när den svarta bilen från tidigare dyker upp. Vi förstår att det rör sig om ett gäng biltjuvar som spanat in fordonet och nu ska jacka den. De kastar sten mot lillkillen för att schasa bort honom men har inte mer än tagit sig in i bilen innan bomben undertill utlöses och de dör branddöden. Tur i oturen för lillkillen som rusar tillbaka hem och observerar resten av eldsvådan genom fönstret. Hans mamma vaknar till men har inte märkt något av vad som hänt. Ovanligt dånande dramatisk musik spelas.

Under tiden har vår vän sexarbetaren Jade fått sin härliga gula jeep tvättad och hittar hotellnyckeln som Cooper tappade på bilgolvet. Jade, som ju har huvudet på skaft och är ordentlig av sig, stoppar nyckeln i en brevlåda precis som instruktionen på baksidan säger. Vad kommer hända när den kommer fram? Intrigtrådarna flätas vidare.

Vi får vår första glimt av vår favoritdiner RR i Twin Peaks. En skylt visar att de har take-away på baksidan nu mera. Rimligt. Norma sitter och går igenom bokföringen och ser när Shellys dotter Becky (spelad av Amanda Seyfried, eftersom så klart) kommer in. Becky verkar jobba på ett bageri och har med sig bröd men egentligen är hon tar för att tigga pengar av sin mamma. Becky, får vi veta är tillsammans med Stephen – loserkillen som inte fick något jobb av Mike. (Enligt eftertexterna har de samma efternamn så tydligen är de rent av gifta.) Norma och Shelley ser oroat på. De vet att något måste göras. Om några har erfarenhet av ohälsosamma destruktiva relationer är det ju dessa damer. Och ändå upprepar sig historien. Nu verkar förvisso inte Stephen vara den våldsamma typen, än så länge, men paret har problem. Och det är inte första hand det att Stephen är arbetslös utan kanske främst det faktum att de är drogmissbrukare. Becky ser på ytan mer samlad och ordentlig ut med det är tydligt att hon är lika torsk på näsgodis som han är. Becky, den sköra vackra blondinen som bakom fasaden lever i ett kaos av problem, väcker så klart minnena av Laura. Och när Lynch vilar på närbilden av hennes ansikte, hög som ett hus, medan romantisk femtiotalsmusik spelas i bakgrunden är det som om mitt hjärta vill gå i bitar. Hur kan något vara så vackert, så fullt av extas och förundran och samtidigt så bottenlöst tragiskt och eländigt? Det är möjligen seriens starkaste ögonblick hittills.

Några korta scener följer. Dougie lämnar kontoret och blir stående framför statyn. Andy och Hawk fortsätter att gå igenom bevismaterialet från Laura Palmer-fallet, men Andy har fortfarande inte hittat några indianer.

Vad som nu följer är dock avsnittets absoluta guldkorn, nämligen Doktor Jacobis, förlåt Doktor Amps webshow. För naturligtvis har Jacobi en vlogg där han sitter ute i skogen. I en monolog som är så makalös att den knappt låter sig sammanfattas rasar han mot myndigheter och storföretag. Det är vänsterversionen av den stora konspirationsteorin. Allt slängs in i hans arga rant. Han har bisarr rekvisita som han satt ihop, bland annat en ”kosmisk ficklampa” med vingar på. ”Cancer! Vårtor! Psoriasis! Var är polisen när vi behöver dem?” Hans utfall verkar helt tagna ur luften, men vi ser att han läser innantill. Vi ser också att han har åtminstone två åskådare med – Jerry Horne och Nadine Hurley. Nadine ser ut att nicka mycket instämmande. Slutklämmen är dock det mest fantastiska. Vi behöver gräva oss ur skiten, upplyser Dr Amp. Och det görs bäst med hans guldmålade spadar, som du kan köpa för 29,99! Det är verkligen den amerikanska mentaliteten i ett nötskal. Konspirationer och infomercials i ett! Och förstås, vansinnigt roligt. Viktigt att hålla i minnet – skämtet hade inte gått hem på samma sätt om det inte hade etablerats så omsorgsfullt under de långa tillsynes poänglösa scenerna där Jacobi får spadarna levererade och sedan målar dem. Det är en mästarklass i komisk tajming.

Dr Amp. Köp hans spadar!

 

I Pentagon blir en överste Davis informerad av sin attaché löjtnant Cindy Knox att en träff på Major Briggs fingeravtryck dykt upp igen. Den här gången från polisen i Buckhorn. Tydligen är det sextonde gången det hänt under de här tjugofem åren. Det här tycks ju stödja min teori – den döda manskroppen i Buckhorn, han som hade Dougies ring i magen, det är faktiskt liket efter Briggs. Han har inte varit död hela den här tiden som alla tror. Davis skickar Knox för att undersöka. ”Det är förmodligen inget” säger han. ”Men om det är det måste vi meddela FBI.” Trådarna knyts samman.

Vi går till the Roadhouse i Twin Peaks och tror först att det betyder att avsnittet är slut. Men inte. På scenen spelar ett band som heter Trouble (där en av Lynchs söner ingår) en pulserande vild musik. Vid ett bord, rakt under en ”Rökning förbjuden”-skylt sitter en ung man och blossar. Vi får egentligen inte veta något om honom men den som läser eftertexterna noga kan upptäcka att karaktären heter Richard Horne! Det väcker hur många frågor som helst! Vems Hornebarn är detta? Och Richard, det var ju ett av namnen som jätten bad oss minnas i avsnitt 1. En bartender säger åt Richard att släcka cigaretten och han svarar med ett ”Tvinga mej.” Chad, den dryga polisen från förra avsnittet, säger att han ska ta hand om det men vi ser att Richard överlämnar ett cigarettpaket med pengar i stället. Uppenbarligen någon slags drogbusiness som pågår här. Det förvånar mig inte alls att Chad av alla är en korrupt snut.

Djupt obehagligt.

 

En ung tjej har spanat in Richard och fascineras av hans bad boy-aura. Hon frågar om han har eld och han svarar med att ganska brutalt antasta henne sexuellt. Han kopplar ett grepp om hennes hals och frågar om hon vill knulla. Hennes vän säger åt honom att släppa henne men Richard bara hånflinar. ”Jag ska skratta när jag knullar dej, din bitch”. Allt medan musiken ryter backanaliskt. Det är en genuint otäck scen.

I en ordlös scen får vi se när Tamara Preston undersöker Coopers fingeravtryck. Hon verkar upptäcka något, vad vet vi ännu inte. Samtidigt får DubbelCoop i fängelset göra sitt telefonsamtal. Han är medveten om att allt övervakas och han stirrar direkt in i kameran medan han pratar, åter som om han var medveten om en publik – vilket han ju nu faktiskt har. ”Vem ska jag ringa?” funderar han högt. ”Ska jag ringa till Mr. Strawberry?” Det skulle kunna vara bara ytterligare ett stycke nonsens men fängelsedirektören ser ut att ta illa vid sig. Vet han vem Mr. Strawberry är? I stället slår DubbelCoop en lång rad siffror på telefonen och plötsligt börjar lampor och larm blinka. Det är som om hela fängelsets elektroniska system fått toppjuck. Det är återigen den magiska teknologin som är i farten. Jag förväntade mig halvt om halvt att DubbelCoop skulle försvinna genom telefonlinjen men istället lämnar han ett meddelande: ”Kon hoppade över månen”, en referens till den klassiska engelska barnramsan. Samtidigt klipper vi till Buenos Aires. Tydligen är det där som den mystiska svarta lådan i träskålen befinner sig. Den blinkar igen och förvandlas sedan, imploderar till en liten svart klimp. Meddelandet mottaget?

För oss som sett de bortklippta scenerna till FWWM och kanske rent av läst manuset (det finns att hitta på nätet om du letar) har Buenos Aires en särskild betydelse. Det är där Phillip Jefferies befinner sig innan han plötsligt dyker upp på Coles kontor och det är dit han sedan återvänder. Jefferies har redan nämnts flera gånger i serien och verkar ha en viktig roll i bakgrunden. Fortfarande finns inget som tyder på att Bowie hann spela in något innan sin död, men vem vet? Och om armen kan bli ett träd vem vet då vad Bowie kan komma tillbaka som?

Eftertexterna är extremt melankoliska det här avsnittet när de rullar över bilden av Cooper som fortfarande stirrar på statyn med sina mappar i famnen. Han sträcker ut handen mot statyns skor. Sina egna lämnade han ju kvar i rymdstationen mellan världarna.

***

Det finns mycket att spekulera kring efter del 5. Exakt hur kommer de olika trådarna dras samman. Jag måste säga att jag ser fram emot när löjtnant Knox dyker upp i Buckhorn. Jag hoppas vi får se henne och agent Preston som ett team i jakten på vad som pågår. Jag ser också fram emot att få träffa Audrey. Lynch och Frost låter oss suga på den karamellen ett tag till. Blir det hon som kommer göra kopplingen till Cooper när nyckeln till rum 315 anländer med posten. Är det hon som är mor till den vidrige Richard. Jag hoppas ju inte det. Men om hon är det, vem är det då som är fadern? Kan det, svälj, vara DubbelCoop?

Jag har också sett en del spekulationer online om att scenerna i Las Vegas skulle utspela sig i en annan tid än övriga serien. Årtalet 2003 har nämnts. Så vitt jag kan se bygger de teorierna på rena cirkelargument och det finns inget så här långt som tyder på att det skulle stämma. Tvärt om förefaller det mig som om serien, trots sina många sidospår och sin oändliga bredd är relativt rakt berättad. Men den som lever får se.