Don’t die.
Som flera
gånger tidigare I den här serien så börjar veckans kapitel på samma ställe som
där vi sist lämnade Cooper. Samma melankoliska musik spelas. Han står
fortfarande vid foten av bronsstatyn föreställande en sheriff utanför
konstorkomplexet där Dougie arbetar. Mapparna med papper har han kvar i famnen.
Han ser både trött och frusen ut. Nätterna i öknen blir ju kalla. Cooper står
som bäst och fipplar med sin jackärm när en polis kommer fram. Samma polis som
sa åt honom att röra på sig i förra avsnittet. Cooper upprepar som vanligt likt
en papegoja lite blandade fraser och hans blick dras till den stjärna som
polismannen bär på bröstet. Det är något med det där som väcker ett minne, men
Cooper når fortfarande inte ända fram.
Hemma i
huset med den röda dörren på Lancelot Court ligger Sunny Jim i sängen och
läser. Poliserna har tagit med Dougie/Cooper hem. Janey-E tackar dem och
hjälper sin ”make” in. Polisen uppmärksammar henne om att det ligger ett kuvert
utanför dörren.
Stämningen
vid bordet är tryckt medan herr och fru Jones tuggar på sina smörgåsar. Janey-E
verkar till sist ha kommit till någon slags insikt om att hennes mans beteende
är mer eljest än vanligt, även om man räknar in alkoholdemens och annat som
förklaringar. Det är nog bäst att hon tar med honom till husläkaren i morgon
trots allt.
Cooper
skickas upp för trappan för att natta Sunny Jim som väntat uppe på honom. Här
följer ytterligare en väldigt gripande och fin scen mellan ”far” och son. Och
vi får faktiskt höra Sunny Jim prata. Det var skönt. Då är han inte helt och
hållet någon slags kulissfigur trots allt, tänker jag. Å andra sidan – hans rum
har cowboytema. Vilken pojke av idag har ett cowboytemarum? Hänger det på något
vis samman med Coopers fascination inför cowboy-statyn? Det är som om vi i
sonen kan ana Cooper själv som barn. Var det därför som han började gråta när
han såg Sunny Jim i förra avsnittet? Det här är verkligen inget teoribygge jag
har, bara blandade känsloreaktioner. Trots glädjen och ömheten i scenen blir
jag ändå melankolisk inför den för jag känner så tydligt – så här bra hade
aldrig Sunny Jim det med sin riktiga pappa. Han önskade säkert att han hade
det. Han önskade att han hade en pappa som kunde busa med honom och leka med
honom och som ville sitta hos honom tills han somnade men jag får känslan av
att Dougie inte var den sortens man.
Deras stund
tillsammans avbryts av Janey-E som ilsket kallar ner Cooper igen. Nu har hon
tittat i kuvertet som lämnats vid deras dörr: I det ligger bilder tagna på
Dougie och Jade. Cooper skiner upp som en sol när han får se Jade, hon var ju
så snäll och tog hand om honom när han först kom ut ur det där eluttaget.
Janey-E tror knappt sina öron när han inte ens försöker förneka att han känner
henne. I samma stund ringer fotografiernas avsändare och Janey-E tar samtalet
på en mycket gul telefon. (Det är svårt att inte börja bygga upp något slags
färgsystem här med rött, grönt och gult/guld som hela tiden återkommer.) Det är
utpressarna som Dougie är skyldiga pengar. Janey-E arrangerar ett möte med dem
nästa dag. Doktorsbesöket får vänta. ”Vilken röra du gjort våra liv till”
suckar hon och ändå är det som om ilskan rinner av henne med en gång. Det går
liksom inte att vara arg på Dougie någon längre tid verkar det som. Hon ger
honom en kyss på pannan.
Vi klipper
till en bild som får alla Twin Peaks-fans att tjuta av glädje. Det är inget mer
än trafikljusen vid Sparkwood och 21 i Twin Peaks som slår om till rött i
natten. Med det röda ljuset kommer ett surrande av elektricitet. Jag får
gåshud. Det finns verkligen något magiskt i hur laddade dessa ikoniska bilder
blivit genom åren och det är uppenbart att Lynch vet precis hur han ska nyttja
dem på exakt lagom vis.
Cooper
sitter med Dougies försäkringsutredningar vid bordet. Han verkar lika förvirrad
som vanligt. Samtidigt sträcker sig Philip Gerard återigen från det röda rummet
och försöker kommunicera med honom. ”Du måste vakna!” ropar Gerard och gör
någon slags magisk gest med sin enda hand. ”Dö inte! Dö inte! Dö inte!” Bra
råd. Även avsnittets titel, även om det som vi ska se också har en
dubbelmening. Plötsligt börjar små ljusglimtar spegla sig som solkatter på
pappret framför Cooper. Han fattar tag i en penna med samma slags grepp som en
tvååring och börjar klottra på dokumenten. Streck och krumelurer men även
stegar och trappor. Ljusglimtarna tycks ge information om någon slags samband i
filerna. I samtliga fall verkar en Anthony Sinclair stå som försäkringsagent.
Det är alltså samma Tony som Cooper kallade en lögnare i förra avsnittet.
Möjligen är det också så att en och samma polis är involverad i de olika fallen,
det kunde jag inte riktigt uttyda. Uppenbarligen leder Coopers intuition honom
till ett mönster som gissningsvis visar att Tony är involverad i en rad
försäkringsbedrägerier mot firman som han själv arbetar vid.
Albert
talar i telefon med Gordon Cole när han anländer till baren Max Von’s. En
storstad någonstans, vi vet inte var. Barens namn är förmodligen en referens
till Sunset Boulevard, en av Lynchs favoritfilmer. Albert svär på sitt härliga
Albert-vis åt regnet. ”Dra åt helvete, Gene Kelly!” Han träder in i lokalen och
får se en kvinna vid baren. Här har vi henne. Diane. Tänk så mycket spekulation
som vi fans genom åren ägnat åt den här karaktären. Vem är hon? Finns hon ens
överhuvudtaget? (Vilket dock alltid verkade vara en konstig teori i mina öron.
Cooper bad henne ju t.ex. skicka saker till sig och han fick dem skickade. Vi
kan ju förresten ta till protokollet att jag (och många med mig) gissade att om
Diane skulle dyka upp så skulle hon spelas av Laura Dern. Hennes peruk hade jag
dock inte kunnat förutse.
 |
| "Diane, klockan är..." |
Vi
återvänder nu till trakterna runt Twin Peaks och kan konstatera att
träindustrin inte helt försvunnit från området. Det vi får se är dock inte ett
sågverk in action utan ett affärsmöte i undre världen. När vi i förra avsnittet
för första gången introducerades till unge Richard Horne framstod han som den
stora stygga vargen, en riktigt otäck person. Men här vänds det på sin ända.
Unge Horne må föreställa sig att han är kung i den lokala drogbusinessen men
jämfört med de som han handlar av är han bara en fjärt, en småpotatis. Horne
träffar Red (Balthazar Ghetty) som vi i del 2 såg flörta med Shelly tvärs över
rummet på the Bang Bang Bar. Då fick jag för mig att hon och han kanske kände
varandra men det förefaller mindre troligt nu. Red är mer på genomresa. Med sig
har han två beväpnade vakter. Scenen blir snabbt till en slags mental maktkamp
där Richard inser att han inte är ens i närheten av att spela i samma liga som
de här grabbarna. Det faktum att han är hög och nojig på de varor han redan
provat gör inte saken bättre. Red psykar honom med karatemoves och goddag-yxskaft-repliker.
(”Har du sett Kungen och jag?” frågar Red. En av Leland Palmers
favoritmusikaler.) Värst för Richard är dock att Red kallar honom ”grabben”
hela tiden. Han blir behandlad som en
snorig lillebror som får vara med att leka på nåder.
 |
| Red. (Färgsymbolik igen?) |
Och så har
vi trolleritricket. En fantastisk sekvens. Det är inte första gången vi fått se
det här i Twin Peaks: ett tillsynes vardagligt illusionisttrick som plötsligt,
oväntat, blir till ett stycke verklig magi. Effekten blir så förbluffande att
den som utsätts för det inte kan reagera på något annat sätt än med total
förnekelse. Vi såg det i säsong två när Donna besökte familjen Tremond. Vi ser
det nu när ett mynt häng i luften, dyker upp i Richards mun och sedan
försvinner igen för att falla ned i Reds hand. Det är absurt och skrämmande på
en nivå som inte riktigt går att sätta fingret på. Betyder det att Red
verkligen är en trollkarl? Vem vet? Richard är som sagt riktigt hög här så
kanske är det bara han som trippar. I nästa scen där han kör från mötet i sin
pickup, när han gråter och är förbannad om vart annat. Han svär åt Red som
kallade honom grabb, som förnedrat honom, emaskulerat honom. Han säger inget
för sig själv om trolleritricket, men chocken av det han varit med om hänger
ändå kvar i hans förvirrade sinnestillstånd.
Vi stiftar
nu åter bekantskap med en gammal bekant, Carl Rodd (Harry Dean Stanton). När vi
sist såg honom i Fire Walk With Me drev han The Fat Trout Trailer Park i Deer
Meadow. Nu tycks han ha flyttat sin verksamhet hem till Twin Peaks. I The
Secret History får vi nämligen veta att Carl är från Twin Peaks ursprungligen,
att han gick i samma klass som Margret Lanterman (the log lady) i skolan och
att de båda blev bortförda tillsammans som barn när de försvann i skogen.
Stanton är som bekant en av Lynchs stora favoriter, med all rätt, så det är inte
någon överraskning precis att han också får dyka upp här.
Carl ger en
av sina hyresgäster, Mickey, lift in til, stan. De pratar en stund om Mickeys
sambo Linda, som äntligen ska få en elrullstol. Vi gör en anteckning i
marginalen här. Kom ihåg vad Jätten/?????? Sa till Cooper i del 1: ”Richard och
Linda.” Nu har vi träffat en Richard och vi har en Linda. Vi sätter ett
häftstift i detta tills vidare.
Vi får nu
en korsklippt sekvens där den vakne åskådaren snabbt inser vad som komma skall.
Richard, fortfarande arg och hög kör sin bil. En glad förskollärare vid namn
Miriam köper kaffe på RR Diner. Carl njuter av solen i en park och ser en mamma
och hennes barn leka. Han ler. Först trodde jag kanske att det var Miriam som
skulle bli påkörd och Carl som skulle bli vittne men nej. I stället är Miriam
den som ser Richard bakom ratten. Och han ser att hon ser.
Att någon
kommer bli påkörd var dock givet. Vid ett övergångsställe (för övrigt samma
övergångsställe som en viktig scen i FWWM) kör Richard om bilarna som väntar
och smäller rakt in i den lilla pojken. Det här är ännu en gång ett exempel på
vad Lynch kan göra. Få andra regissörer hade kunnat den här sekvensen med samma
emotionella intensitet och fått den att landa med samma kraft. Få andra hade
ens vågat vila i ljudet av den sörjande moderns absoluta förtvivlan. Få hade
kunnat ge oss folkmassans chock på samma sätt.
 |
| Smärta och sorg. |
När Carl
anländer till olycksplatsen ser han något. En gul flammande skugga stiger mot
skyn. Är det pojkens själ han ser? Det verkar ju så. Och det väcker frågan –
har Carl alltid kunnat se sånt här? Ända sedan barns ben, sedan han och Margret
blev tagna? Och så i bakgrunden – en elstolpe. Samma elstolpe som vi såg i
Carls husvagnspark i Fire Walk With Me och som i den filmen framstod som
förebådande något. Jag gick tillbaka och tittade. Exakt samma siffror på
stolpen. 324810 och under det en stor 6:a. Följer den efter honom?
I Las Vegas
sitter Mr Todd, mannen som vi mötte som hastigast i del 2. En röd kvadrat
framträder plötsligt på hans dator. Mer magisk teknik. Mr Todd tar fram ett
kuvert med en svart prick på. Den röda rutan tycks vara ett meddelande om att
kuvertet ska levereras. Senare ser vi kuvertet anlända till ett motell där en
kortväxt man som enligt eftertexterna heter Ike ”The Spike” slår tärningar och
antecknar resultaten. Han öppnar kuvertet och plockar fram två foton. Ett på
Dougie och ett på Lorraine, kvinnan som kontrakterats för att döda Dougie men
misslyckats. Ike studerar fotografierna och börjar sedan hugga dem med en
ishacka. Uppdraget har tydligen gått vidare till honom och även Lorraine måste
röjas undan. Hon vet antagligen för mycket.
Samtidigt
borta vid Rancho Rosa tar polisen hand om resterna av Dougies bil. De hittar
registreringsskylten på taket till huset där knarkarmamman bor. Hon ropar
fortfarande ”119”. Janey-E har flera gånger frågat Dougie/Coop var hans bil är.
Jag antar att hon snart kommer få reda på det.
Cooper
anländer till kontoret, nu åter i sin svarta kostym som Janey-E tvättat. Det är
skönt att slippa det där gröna tältet han gått runt i. Vi får lite mer
slapstick när Cooper har roligt med hissen innan han blir inkallad till chefen.
Tony ser misstänksamt på från sitt kontor. Chefen ä till en början förbryllad
över Coopers kludd på pappren men så ser han också sambanden och tackar Dougie
för upptäckten. ”Berätta inte det här för någon” säger han. Det behöver han nog
inte vara orolig för. Det händer något ganska fint i scenen när Cooper stirrar
upp mot affischen som hänger på kontorsväggen. Affischen föreställer hans chef
i dennes ungdomsdagar när han tydligen var boxare. Coopers blick vandrar mellan
bilden på väggen och den gamle mannen mitt emot honom och plötsligt är det som
om han kommer till insikt om att de är en och samma person. Det finns något
där. Om åldrande. Om förändring. Något som berör seriens tematiska hjärta.
I parken
vid korsningen av Guinevere och Merlin (fler Kung Arthur-referenser) väntar
Janey-E med sin röda handväska i famnen (mer färgkoder). Utpressarna, som visar
sig vara några ganska taffliga typer dyker upp. De förklarar att Dougie lånat
20.000 av dem för ett vad men förlorat. Nu vill de ha 50.000. Men Janey-E är
ingen du kör med så lätt. Hon ger dem en utskällning efter noter och ger dem
hälften av vad de vill ha. ”Det får ni vara nöjda med!” Hon vänder på klacken
och går. Och utpressarna? Ja, de har liksom inget annat val än att gilla läget.
Bra jobbat Janey-E.
 |
| Jiddra inte med Janey-E Jones! |
Vi får nu
se Ike ”The Spike” i action när han rusar in på kontoret där Lorraine sitter.
(En kul detalj är att så fort vi sett Lorraine i bild, även när Ike tittade på
hennes foto har vi hört samma hiphoplåt i bakgrunden. Så även nu.) Lorraine
talar i telefon, troligtvis med sina hantlangare som meddelar henne att bomben
detonerat när den lille mördaren rusar in. Scenen är på samma gång absurd i sin
humor och helt fasansfull i all sin brutala enkelthet. Han bara springer in och
börjar hugga med ishackan. Blod flyger och smetar åt alla håll. Det går så
fort. Och förmodligen skulle det vara precis så det kändes om du plötsligt blev
attackerad från ingenstans. Brutalt, konstigt, du skulle inte ens hinna
reagera. Ike hugger ned Lorraine och de andra på kontoret. Under attacken går
hans ishacka sönder. Ike blir ledsen.
Efter en
kort scen där Richard Horne tvättar av sin bil återvänder vi till
polisstationen där Hawk tappar ett mynt inne på toaletten. Myntet rullar in i
ett av toabåsen och Hawk böjer sig ned för att plocka upp det. När han gör det
får han syn på en företagslogga på metalldörren. Tillverkaren heter ”Nez Pearce
Manufacturing” och har ett indianhuvud som symbol. Nez Pearce-stammen är enligt
The Secret History den stam som ursprungligen bodde i trakten kring Twin Peaks
och som Hawk härstammar från. (De fick namnet av franska pälsjägare för sin sed
att just pierca näsorna.) Hawk lägger också märke till att några av popnitarna
i dörren saknas. Någon skulle ha kunnat pilla ned något i den ihåliga dörren.
Andy hade
alltså rätt. Det var en indian de letade efter. Naturligtvis hade han rätt. Jag
har sett en del personer invända mot Andy och Lucy i den nya serien. ”Så här
dumma var de aldrig förr” säger somliga. Men som jag ser det är det en
felläsning av karaktärerna. Jag tror varken Frost eller Lynch ser dem som dumma
alls. Tvärtom är de nog genier. Men deras tankebanor går på sätt som vi andra
inte riktigt kan begripa. Därför kan deras funderingar i våra öron kanske låta
korkade ibland, men Andy och Lucy har betydligt mer koll än vad vi tror.
 |
| Hawk och Rövhåls-Chad. |
Hawk bryter
upp dörren, allt medan skitstövelsnuten nummer ett Chad säger att han minsann ska
skvallra för sheriffen. Mycket riktigt hittar Hawk något. Papper som det står
något skrivet på. Men vad? Kan det vara saknade sidor ur Laura Palmers dagbok?
Minns ni scenen från Fire Walk With Me när Laura i en dröm får se Annie ligga i
sin säng? ”Den gode Dale är i hyddan och kan inte komma ut. Skriv det i din
dagbok.” Lynch har faktiskt själv i intervjuer bekräftat att det var en
plantering inför en eventuell fortsättning. Nu ser vi fortsättningen. Frågan är
förstås – hur hamnade sidorna i dörren till herrmuggen? Vem placerade dem där
och varför? Mina tankar går till säsong två där Philip Gerard har en mycket
dramatisk scen inne på toaletten. Men det är innan polisen hittat den hemliga
dagboken. Som vanligt väcker varje svar bara fler frågor.
Vi får
ytterligare en scen i avsnittet där vår antipati mot Chad bara växer. Doris
Truman stövlar in och är upprörd som vanligt. Frank tar med henne till sitt
kontor. Chad fnyser åt henne och inte ens när hans kollega upplyser honom om
att Doris inte alltid varit sån här, att hon lider av psykisk ohälsa efter att
deras son tog livet av sig kan Chad hålla sig från att håna. ”Han klarade inte
av att vara soldat” säger Chad med retsam röst låtsasgrinar. Någon behöver
verkligen lära Chad en läxa snart. (Jag har någon slags idé om att Bobby ska få
skjuta honom, precis som han sköt den obehagliga polisen från Deer Meadow i
FWWM. Det vore ett intressant sätt att sluta cirkel.
Del 6
avslutas på Bang Bang Bar med ett musiknummer av Sharon van Etten.
***
Inför
sjunde kapitlet har vi nu en rad olika frågor att ställa oss:
- Vad kommer
hända när Diane konfronteras med DubbelCoop?
- Kommer Ike ”The
Spike” att attackera Dougie/Coop i hemmet eller på jobbet?
- Kommer
Richard försöka röja Miriam ur vägen?
- Vad står
det egentligen på sidorna som Hawk hittade och vad kommer det att leda till?
- När kommer
nyckeln som Jade postade fram?
- Vad kommer
löjtnant Cindy att upptäcka när hon anländer till Buckhorn?
Det finns
förstås många fler frågetecken och det finns ingen garanti att vi får svaren i
nästa vecka. Det är liksom det som är tjusningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar