tisdag 13 juni 2017

Twin Peaks - The Return (Del 6)

Don’t die.
  
Som flera gånger tidigare I den här serien så börjar veckans kapitel på samma ställe som där vi sist lämnade Cooper. Samma melankoliska musik spelas. Han står fortfarande vid foten av bronsstatyn föreställande en sheriff utanför konstorkomplexet där Dougie arbetar. Mapparna med papper har han kvar i famnen. Han ser både trött och frusen ut. Nätterna i öknen blir ju kalla. Cooper står som bäst och fipplar med sin jackärm när en polis kommer fram. Samma polis som sa åt honom att röra på sig i förra avsnittet. Cooper upprepar som vanligt likt en papegoja lite blandade fraser och hans blick dras till den stjärna som polismannen bär på bröstet. Det är något med det där som väcker ett minne, men Cooper når fortfarande inte ända fram.

Hemma i huset med den röda dörren på Lancelot Court ligger Sunny Jim i sängen och läser. Poliserna har tagit med Dougie/Cooper hem. Janey-E tackar dem och hjälper sin ”make” in. Polisen uppmärksammar henne om att det ligger ett kuvert utanför dörren.

Stämningen vid bordet är tryckt medan herr och fru Jones tuggar på sina smörgåsar. Janey-E verkar till sist ha kommit till någon slags insikt om att hennes mans beteende är mer eljest än vanligt, även om man räknar in alkoholdemens och annat som förklaringar. Det är nog bäst att hon tar med honom till husläkaren i morgon trots allt.

Cooper skickas upp för trappan för att natta Sunny Jim som väntat uppe på honom. Här följer ytterligare en väldigt gripande och fin scen mellan ”far” och son. Och vi får faktiskt höra Sunny Jim prata. Det var skönt. Då är han inte helt och hållet någon slags kulissfigur trots allt, tänker jag. Å andra sidan – hans rum har cowboytema. Vilken pojke av idag har ett cowboytemarum? Hänger det på något vis samman med Coopers fascination inför cowboy-statyn? Det är som om vi i sonen kan ana Cooper själv som barn. Var det därför som han började gråta när han såg Sunny Jim i förra avsnittet? Det här är verkligen inget teoribygge jag har, bara blandade känsloreaktioner. Trots glädjen och ömheten i scenen blir jag ändå melankolisk inför den för jag känner så tydligt – så här bra hade aldrig Sunny Jim det med sin riktiga pappa. Han önskade säkert att han hade det. Han önskade att han hade en pappa som kunde busa med honom och leka med honom och som ville sitta hos honom tills han somnade men jag får känslan av att Dougie inte var den sortens man.

Deras stund tillsammans avbryts av Janey-E som ilsket kallar ner Cooper igen. Nu har hon tittat i kuvertet som lämnats vid deras dörr: I det ligger bilder tagna på Dougie och Jade. Cooper skiner upp som en sol när han får se Jade, hon var ju så snäll och tog hand om honom när han först kom ut ur det där eluttaget. Janey-E tror knappt sina öron när han inte ens försöker förneka att han känner henne. I samma stund ringer fotografiernas avsändare och Janey-E tar samtalet på en mycket gul telefon. (Det är svårt att inte börja bygga upp något slags färgsystem här med rött, grönt och gult/guld som hela tiden återkommer.) Det är utpressarna som Dougie är skyldiga pengar. Janey-E arrangerar ett möte med dem nästa dag. Doktorsbesöket får vänta. ”Vilken röra du gjort våra liv till” suckar hon och ändå är det som om ilskan rinner av henne med en gång. Det går liksom inte att vara arg på Dougie någon längre tid verkar det som. Hon ger honom en kyss på pannan.

Vi klipper till en bild som får alla Twin Peaks-fans att tjuta av glädje. Det är inget mer än trafikljusen vid Sparkwood och 21 i Twin Peaks som slår om till rött i natten. Med det röda ljuset kommer ett surrande av elektricitet. Jag får gåshud. Det finns verkligen något magiskt i hur laddade dessa ikoniska bilder blivit genom åren och det är uppenbart att Lynch vet precis hur han ska nyttja dem på exakt lagom vis.

Cooper sitter med Dougies försäkringsutredningar vid bordet. Han verkar lika förvirrad som vanligt. Samtidigt sträcker sig Philip Gerard återigen från det röda rummet och försöker kommunicera med honom. ”Du måste vakna!” ropar Gerard och gör någon slags magisk gest med sin enda hand. ”Dö inte! Dö inte! Dö inte!” Bra råd. Även avsnittets titel, även om det som vi ska se också har en dubbelmening. Plötsligt börjar små ljusglimtar spegla sig som solkatter på pappret framför Cooper. Han fattar tag i en penna med samma slags grepp som en tvååring och börjar klottra på dokumenten. Streck och krumelurer men även stegar och trappor. Ljusglimtarna tycks ge information om någon slags samband i filerna. I samtliga fall verkar en Anthony Sinclair stå som försäkringsagent. Det är alltså samma Tony som Cooper kallade en lögnare i förra avsnittet. Möjligen är det också så att en och samma polis är involverad i de olika fallen, det kunde jag inte riktigt uttyda. Uppenbarligen leder Coopers intuition honom till ett mönster som gissningsvis visar att Tony är involverad i en rad försäkringsbedrägerier mot firman som han själv arbetar vid.

Albert talar i telefon med Gordon Cole när han anländer till baren Max Von’s. En storstad någonstans, vi vet inte var. Barens namn är förmodligen en referens till Sunset Boulevard, en av Lynchs favoritfilmer. Albert svär på sitt härliga Albert-vis åt regnet. ”Dra åt helvete, Gene Kelly!” Han träder in i lokalen och får se en kvinna vid baren. Här har vi henne. Diane. Tänk så mycket spekulation som vi fans genom åren ägnat åt den här karaktären. Vem är hon? Finns hon ens överhuvudtaget? (Vilket dock alltid verkade vara en konstig teori i mina öron. Cooper bad henne ju t.ex. skicka saker till sig och han fick dem skickade. Vi kan ju förresten ta till protokollet att jag (och många med mig) gissade att om Diane skulle dyka upp så skulle hon spelas av Laura Dern. Hennes peruk hade jag dock inte kunnat förutse.

"Diane, klockan är..."


Vi återvänder nu till trakterna runt Twin Peaks och kan konstatera att träindustrin inte helt försvunnit från området. Det vi får se är dock inte ett sågverk in action utan ett affärsmöte i undre världen. När vi i förra avsnittet för första gången introducerades till unge Richard Horne framstod han som den stora stygga vargen, en riktigt otäck person. Men här vänds det på sin ända. Unge Horne må föreställa sig att han är kung i den lokala drogbusinessen men jämfört med de som han handlar av är han bara en fjärt, en småpotatis. Horne träffar Red (Balthazar Ghetty) som vi i del 2 såg flörta med Shelly tvärs över rummet på the Bang Bang Bar. Då fick jag för mig att hon och han kanske kände varandra men det förefaller mindre troligt nu. Red är mer på genomresa. Med sig har han två beväpnade vakter. Scenen blir snabbt till en slags mental maktkamp där Richard inser att han inte är ens i närheten av att spela i samma liga som de här grabbarna. Det faktum att han är hög och nojig på de varor han redan provat gör inte saken bättre. Red psykar honom med karatemoves och goddag-yxskaft-repliker. (”Har du sett Kungen och jag?” frågar Red. En av Leland Palmers favoritmusikaler.) Värst för Richard är dock att Red kallar honom ”grabben” hela tiden.  Han blir behandlad som en snorig lillebror som får vara med att leka på nåder.

Red. (Färgsymbolik igen?)


Och så har vi trolleritricket. En fantastisk sekvens. Det är inte första gången vi fått se det här i Twin Peaks: ett tillsynes vardagligt illusionisttrick som plötsligt, oväntat, blir till ett stycke verklig magi. Effekten blir så förbluffande att den som utsätts för det inte kan reagera på något annat sätt än med total förnekelse. Vi såg det i säsong två när Donna besökte familjen Tremond. Vi ser det nu när ett mynt häng i luften, dyker upp i Richards mun och sedan försvinner igen för att falla ned i Reds hand. Det är absurt och skrämmande på en nivå som inte riktigt går att sätta fingret på. Betyder det att Red verkligen är en trollkarl? Vem vet? Richard är som sagt riktigt hög här så kanske är det bara han som trippar. I nästa scen där han kör från mötet i sin pickup, när han gråter och är förbannad om vart annat. Han svär åt Red som kallade honom grabb, som förnedrat honom, emaskulerat honom. Han säger inget för sig själv om trolleritricket, men chocken av det han varit med om hänger ändå kvar i hans förvirrade sinnestillstånd.

Vi stiftar nu åter bekantskap med en gammal bekant, Carl Rodd (Harry Dean Stanton). När vi sist såg honom i Fire Walk With Me drev han The Fat Trout Trailer Park i Deer Meadow. Nu tycks han ha flyttat sin verksamhet hem till Twin Peaks. I The Secret History får vi nämligen veta att Carl är från Twin Peaks ursprungligen, att han gick i samma klass som Margret Lanterman (the log lady) i skolan och att de båda blev bortförda tillsammans som barn när de försvann i skogen. Stanton är som bekant en av Lynchs stora favoriter, med all rätt, så det är inte någon överraskning precis att han också får dyka upp här.

Carl ger en av sina hyresgäster, Mickey, lift in til, stan. De pratar en stund om Mickeys sambo Linda, som äntligen ska få en elrullstol. Vi gör en anteckning i marginalen här. Kom ihåg vad Jätten/?????? Sa till Cooper i del 1: ”Richard och Linda.” Nu har vi träffat en Richard och vi har en Linda. Vi sätter ett häftstift i detta tills vidare.

Vi får nu en korsklippt sekvens där den vakne åskådaren snabbt inser vad som komma skall. Richard, fortfarande arg och hög kör sin bil. En glad förskollärare vid namn Miriam köper kaffe på RR Diner. Carl njuter av solen i en park och ser en mamma och hennes barn leka. Han ler. Först trodde jag kanske att det var Miriam som skulle bli påkörd och Carl som skulle bli vittne men nej. I stället är Miriam den som ser Richard bakom ratten. Och han ser att hon ser.

Att någon kommer bli påkörd var dock givet. Vid ett övergångsställe (för övrigt samma övergångsställe som en viktig scen i FWWM) kör Richard om bilarna som väntar och smäller rakt in i den lilla pojken. Det här är ännu en gång ett exempel på vad Lynch kan göra. Få andra regissörer hade kunnat den här sekvensen med samma emotionella intensitet och fått den att landa med samma kraft. Få andra hade ens vågat vila i ljudet av den sörjande moderns absoluta förtvivlan. Få hade kunnat ge oss folkmassans chock på samma sätt.

Smärta och sorg.


När Carl anländer till olycksplatsen ser han något. En gul flammande skugga stiger mot skyn. Är det pojkens själ han ser? Det verkar ju så. Och det väcker frågan – har Carl alltid kunnat se sånt här? Ända sedan barns ben, sedan han och Margret blev tagna? Och så i bakgrunden – en elstolpe. Samma elstolpe som vi såg i Carls husvagnspark i Fire Walk With Me och som i den filmen framstod som förebådande något. Jag gick tillbaka och tittade. Exakt samma siffror på stolpen. 324810 och under det en stor 6:a. Följer den efter honom?

I Las Vegas sitter Mr Todd, mannen som vi mötte som hastigast i del 2. En röd kvadrat framträder plötsligt på hans dator. Mer magisk teknik. Mr Todd tar fram ett kuvert med en svart prick på. Den röda rutan tycks vara ett meddelande om att kuvertet ska levereras. Senare ser vi kuvertet anlända till ett motell där en kortväxt man som enligt eftertexterna heter Ike ”The Spike” slår tärningar och antecknar resultaten. Han öppnar kuvertet och plockar fram två foton. Ett på Dougie och ett på Lorraine, kvinnan som kontrakterats för att döda Dougie men misslyckats. Ike studerar fotografierna och börjar sedan hugga dem med en ishacka. Uppdraget har tydligen gått vidare till honom och även Lorraine måste röjas undan. Hon vet antagligen för mycket.

Samtidigt borta vid Rancho Rosa tar polisen hand om resterna av Dougies bil. De hittar registreringsskylten på taket till huset där knarkarmamman bor. Hon ropar fortfarande ”119”. Janey-E har flera gånger frågat Dougie/Coop var hans bil är. Jag antar att hon snart kommer få reda på det.

Cooper anländer till kontoret, nu åter i sin svarta kostym som Janey-E tvättat. Det är skönt att slippa det där gröna tältet han gått runt i. Vi får lite mer slapstick när Cooper har roligt med hissen innan han blir inkallad till chefen. Tony ser misstänksamt på från sitt kontor. Chefen ä till en början förbryllad över Coopers kludd på pappren men så ser han också sambanden och tackar Dougie för upptäckten. ”Berätta inte det här för någon” säger han. Det behöver han nog inte vara orolig för. Det händer något ganska fint i scenen när Cooper stirrar upp mot affischen som hänger på kontorsväggen. Affischen föreställer hans chef i dennes ungdomsdagar när han tydligen var boxare. Coopers blick vandrar mellan bilden på väggen och den gamle mannen mitt emot honom och plötsligt är det som om han kommer till insikt om att de är en och samma person. Det finns något där. Om åldrande. Om förändring. Något som berör seriens tematiska hjärta.

I parken vid korsningen av Guinevere och Merlin (fler Kung Arthur-referenser) väntar Janey-E med sin röda handväska i famnen (mer färgkoder). Utpressarna, som visar sig vara några ganska taffliga typer dyker upp. De förklarar att Dougie lånat 20.000 av dem för ett vad men förlorat. Nu vill de ha 50.000. Men Janey-E är ingen du kör med så lätt. Hon ger dem en utskällning efter noter och ger dem hälften av vad de vill ha. ”Det får ni vara nöjda med!” Hon vänder på klacken och går. Och utpressarna? Ja, de har liksom inget annat val än att gilla läget. Bra jobbat Janey-E.

Jiddra inte med Janey-E Jones!


Vi får nu se Ike ”The Spike” i action när han rusar in på kontoret där Lorraine sitter. (En kul detalj är att så fort vi sett Lorraine i bild, även när Ike tittade på hennes foto har vi hört samma hiphoplåt i bakgrunden. Så även nu.) Lorraine talar i telefon, troligtvis med sina hantlangare som meddelar henne att bomben detonerat när den lille mördaren rusar in. Scenen är på samma gång absurd i sin humor och helt fasansfull i all sin brutala enkelthet. Han bara springer in och börjar hugga med ishackan. Blod flyger och smetar åt alla håll. Det går så fort. Och förmodligen skulle det vara precis så det kändes om du plötsligt blev attackerad från ingenstans. Brutalt, konstigt, du skulle inte ens hinna reagera. Ike hugger ned Lorraine och de andra på kontoret. Under attacken går hans ishacka sönder. Ike blir ledsen.

Efter en kort scen där Richard Horne tvättar av sin bil återvänder vi till polisstationen där Hawk tappar ett mynt inne på toaletten. Myntet rullar in i ett av toabåsen och Hawk böjer sig ned för att plocka upp det. När han gör det får han syn på en företagslogga på metalldörren. Tillverkaren heter ”Nez Pearce Manufacturing” och har ett indianhuvud som symbol. Nez Pearce-stammen är enligt The Secret History den stam som ursprungligen bodde i trakten kring Twin Peaks och som Hawk härstammar från. (De fick namnet av franska pälsjägare för sin sed att just pierca näsorna.) Hawk lägger också märke till att några av popnitarna i dörren saknas. Någon skulle ha kunnat pilla ned något i den ihåliga dörren.

Andy hade alltså rätt. Det var en indian de letade efter. Naturligtvis hade han rätt. Jag har sett en del personer invända mot Andy och Lucy i den nya serien. ”Så här dumma var de aldrig förr” säger somliga. Men som jag ser det är det en felläsning av karaktärerna. Jag tror varken Frost eller Lynch ser dem som dumma alls. Tvärtom är de nog genier. Men deras tankebanor går på sätt som vi andra inte riktigt kan begripa. Därför kan deras funderingar i våra öron kanske låta korkade ibland, men Andy och Lucy har betydligt mer koll än vad vi tror.

Hawk och Rövhåls-Chad.


Hawk bryter upp dörren, allt medan skitstövelsnuten nummer ett Chad säger att han minsann ska skvallra för sheriffen. Mycket riktigt hittar Hawk något. Papper som det står något skrivet på. Men vad? Kan det vara saknade sidor ur Laura Palmers dagbok? Minns ni scenen från Fire Walk With Me när Laura i en dröm får se Annie ligga i sin säng? ”Den gode Dale är i hyddan och kan inte komma ut. Skriv det i din dagbok.” Lynch har faktiskt själv i intervjuer bekräftat att det var en plantering inför en eventuell fortsättning. Nu ser vi fortsättningen. Frågan är förstås – hur hamnade sidorna i dörren till herrmuggen? Vem placerade dem där och varför? Mina tankar går till säsong två där Philip Gerard har en mycket dramatisk scen inne på toaletten. Men det är innan polisen hittat den hemliga dagboken. Som vanligt väcker varje svar bara fler frågor.

Vi får ytterligare en scen i avsnittet där vår antipati mot Chad bara växer. Doris Truman stövlar in och är upprörd som vanligt. Frank tar med henne till sitt kontor. Chad fnyser åt henne och inte ens när hans kollega upplyser honom om att Doris inte alltid varit sån här, att hon lider av psykisk ohälsa efter att deras son tog livet av sig kan Chad hålla sig från att håna. ”Han klarade inte av att vara soldat” säger Chad med retsam röst låtsasgrinar. Någon behöver verkligen lära Chad en läxa snart. (Jag har någon slags idé om att Bobby ska få skjuta honom, precis som han sköt den obehagliga polisen från Deer Meadow i FWWM. Det vore ett intressant sätt att sluta cirkel.

Del 6 avslutas på Bang Bang Bar med ett musiknummer av Sharon van Etten.

***

Inför sjunde kapitlet har vi nu en rad olika frågor att ställa oss:

- Vad kommer hända när Diane konfronteras med DubbelCoop?
- Kommer Ike ”The Spike” att attackera Dougie/Coop i hemmet eller på jobbet?
- Kommer Richard försöka röja Miriam ur vägen?
- Vad står det egentligen på sidorna som Hawk hittade och vad kommer det att leda till?
- När kommer nyckeln som Jade postade fram?
- Vad kommer löjtnant Cindy att upptäcka när hon anländer till Buckhorn?


Det finns förstås många fler frågetecken och det finns ingen garanti att vi får svaren i nästa vecka. Det är liksom det som är tjusningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar