Twin Peaks - The Return (Del 7)

There’s a body all right…

Vi är nu lite mer än en tredjedels väg in i Twin Peaks – The Return och saker och ting börjar falla på plats. Vi känner oss allt mer hemma i denna nya, spännande och omtumlande värld som vi får uppdukad för oss. Vi börjar förstå och vänja oss vid berättelsens rytmer och vindlande vägar. Det känns allt klarare vad för slags historia det är vi ser, även dess väldiga episka väv ansamlar fler trådar hela tiden blir bilden som framträder tydligare. Och det här, det var ett riktigt dunderavsnitt där så mycket ställdes på sin spetts och nya frågor väcktes. Kanske rent av det bästa avsnittet så här långt?

***

Var är Jerry?

Jerry Horne är vilse i skogen. Det är en solig och lummig dag. Det ser vackert och idylliskt ut. Ändå anar vi paniken i hans blick när han stirrar bort mot träden som om han anar något där borta i grönskan eller tror att något när som helst ska stiga fram bakom ett träd. Det är den sortens osäkerhet som vi vanligtvis förknippar med nätterna i de där skogarna men här är de närvarande även under de ljusa timmarna. Åtminstone för Jerrys inre. Han plockar fram sin mobil och ringer Ben på kortnummer. Deras samtal blir en rad goddag-yxskaft fram och tillbaka. Jerry är mycket riktigt hög, som vi misstänkte. (Att ta sinnesförändrande droger i de där skogarna skulle jag icke rekommendera.) Men Jerry menar också att hans bil är stulen och att han inte vet var han är. Sedan bryts samtalet. Lite senare i avsnittet för vi återse Ben igen och då verkar han inte bekymrad över Jerry så förhoppningsvis kom han till rätta igen. Kanske sånt här händer ofta? Å andra sidan finns möjligheten att den där stulna bilen kan ha någon betydelse framöver. Vi har fått många stulna eller försvunna bilar så här långt.

På sheriffsstationen visar Hawk sin chef sheriff Frank Truman de bland som han hittade gömda i dörren till ett av båsen på herrtoan. Det är mycket riktigt saknade sidor ur Laura Palmers hemliga dagbok, precis som vi misstänkte. Hawks förklarar att det fanns fyra utrivna sidor ur dagboken som aldrig återfanns under utredningen för tjugofem år sedan. Nu har de alltså funnit tre och en är fortfarande försvunnen. Vi kan med andra ord troligtvis vänta oss ytterligare avslöjanden längre fram. Lauras dagbok fortsätter efter all den här tiden att vara den plats som genererar ledtrådar framåt i seriens mysterium.

Bland de sidor som Hawk nu hittat finns, som vi säkert alla gissat, Lauras återberättande av drömmen från Fire Walk With Me, den där hon såg Annie och Annie bad henne att skriva ned att ”den gode Dale är fast i hyddan och kan inte komma ut.” Hawk förklarar att Annie var med Cooper när han kom ut från ”det där stället”. Frank nickar. Den här informationen är inte helt ny för honom. Han har uppenbarligen hört någon slags version av den här historien tidigare. (I The Secret History… nämns att Frank Truman var en medlem av the Bookhouse Boys, så vi kan gissa att han är öppen för de märkvärdiga krafter som vilar runt staden.)

Någon som däremot inte nämndes alls i The Secret History of Twin Peaks var Annie Blackburn, vilket har fått en del fans att spekulera om alternativa tidslinjer eller att Annie kanske var någon slags magisk konstruktion som aldrig var verklig. Nå, här får vi i alla fall en bekräftelse på att hon fanns, även om det inte verkar som om hon kommer att spela någon jättestor roll heller. Varken Frank eller Hawk nämner möjligheten att prata med Annie. Så lever hon? Vi får väl se.

Hawk spekulerar också kring hur sidorna kan ha hämnat i toadörren. Hans gissning är att Leland stoppade dem där. Kanske i samband med att han arresterades för mordet på Jaques Renault. Det är en gissning så god som någon och jag antar att vi inte kommer att få mycket mer svar än så på den frågan.

Frank ringer till sin bror Harry för att uppdatera honom om händelseutvecklingen men han kommer aldrig så långt. Harrys sjukdom verkar ha försämrats och han verkar inte vara i form att jagas upp med de här nyheterna just nu. ”Se till att besegra det här” säger Frank innan han lägger på. Det är en väldigt fin och stark scen, förvånansvärt gripande med tanke på att vi bara får ena sidan av samtalet. Men vi kan förstås föreställa oss en döende Harry på andra sidan luren. Åldrande, död, livets förgänglighet är så djupt rotat som tematik i den här nya serien. Jag undrar för mitt stilla sinne om inte Harry kommer att dö snart, om hans ”återkomst” till serien inte kommer att bli hans begravning.

Undertiden har Andy hittat ägaren till den truck som Richard Horne körde i förra avsnittet när han körde över den där stackars ungen. Andy förhör truckägaren, en man som verkar väldigt uppjagad och rädd. Han vill prata med Andy men kan inte göra det just nu. De kan inte ses tillsammans, säger ägaren. Andy gör upp om ett möte på en avsides skogsväg ovanför Sparkwood och 21, Twin Peaks mest klassiska vägkorsning två timmar senare. Truckägaren återvänder oroad in i sitt hus. Andy är en snäll och omtänksam polis men jag misstänker att i det här fallet blir resultatet förskräckligt. Senare i avsnittet återvänder vi till Andy som förgäves väntar vid mötesplatsen medan dörren till truckägarens hus svajar öppen för vinden. Mörka krafter är i görningen.

På tal om förskräckligt är nästa scen både förskräckligt rolig och nostalgiskt gripande samtidigt som den är förskräcklig i sina implikationer. Hawk berättade för Frank att den person förutom Harry som träffade Cooper efter att han återvänt från Glastonbury Grove var doktor Hayward (spelad av Mark Frosts far Warren Frost som ju tyvärr avled i våras). Så Frank kontaktar doktorn, först per telefon och sedan går de över till Skype. Jag är så klart särskilt förtjust i den lilla träspark som Frank drar i och som får hans datorskärm att komma upp ur skrivbordet. Det är som hämtat ur en gammal James Bond-film eller något. Jag misstänker att det är en av David Lynchs egna små konstruktioner. Han gillar att snickra specialmöbler.

Doktorn skajpar.

Frank och doktorn småpratar om fiske och lite ditt och datt men när de kommer in på sista gången Doc Hayward såg Cooper blir stämningen spänd. Hayward minns det mycket väl. Han hade tagit Cooper till sjukhuset – efter att han kört huvudet i spegeln får vi anta. Någon timme senare såg doktorn Cooper, eller ja DubbelCoop fast det vet han ju inte, komma ut från intensivvårdsavdelningen. ”Jag antog att han tittat till Audrey Horne som låg i koma” berättar Hayward. Här slutar jag andas. Hayward beskriver tomheten i Coopers ögon när deras blickar möttes. Så vad gjorde DubbelCoop inne hos Audrey? Vi har ju en viss ung Richard Horne och vi har redan spekulerat i möjligheten att han kunde vara Audreys son. Kanske rent av att DubbelCoop kunde vara hans far. Men detta – att han skulle förgripit sig på henne medan hon var medvetslös. Så ohyggligt. En sån pervertering av den relation mellan Cooper och Audrey som vi alla under dessa år hållit så kär. Och just därför är jag rädd att det är så. För naturligtvis är det vad DubbelCoop skulle göra. Han som är allt som Cooper vill men aldrig skulle göra. Han skulle aldrig kliva över gränsen med henne. Så självklart stod det överst på listan för dubbelgångaren. Vilken oerhörd grymhet mot Audrey. Mot den gode Cooper. Mot oss.

Löjtnant Knox anländer till polisstationen i Buckhorn för att följa upp träffen på major Briggs fingeravtryck. Hon har uppenbarligen förväntat sig något dåligt tumavtryck lämnat på en brottsplats eller så, något som skulle gå att avfärda som ett misstag. Hennes haka ramlar nästan i golvet när Dave förklarar att avtrycken kom från ett lik. Nere i bårhuset visar Constance dem kroppen och vi får veta att Briggs varit död i några dagar samt att hans ålder bedömts till de sena fyrtioåren eller så. Knox ringer genast upp sin överordnade överste Davis och avger rapport. Liket saknar huvud och åldern stämmer inte med den som Briggs borde vara i om han levt fram till nu, men ändå är det hans kropp! Fram till nu hade jag trott att Briggs helt enkelt fejkat sin död och att han hållit sig gömd för att kunna ta upp kampen mot DubbelCoop. Tydligen är det inte riktigt så enkelt. Vad som faktiskt har pågått kan vi bara gissa oss till just nu. Har han blivit runtskickad i tid och rum av den vita hyddan? Är liket i själva verket någon slags kopia av den ursprungliga majoren? Hur som haver meddelar Knox polisen i Buckhorn att detta inte kommer att vara deras fall mycket länge till. Samtidigt i korridoren utanför passerad den sot-insmorda mannen som vi såg försvinna i tom luft i avsnitt två. Jag anade nog att vi inte sett honom för sista gången. Scenen när han långsamt kommer in i fokus medan ett skrapande ljud hörs i bakgrunden är en mästerlig studie i den enklaste och mest effektiva av skräckeffekter.

Knox och i bakgrunden - en man med sot i ansiktet.

På sitt kontor sitter Gordon Cole och visslar när Albert kommer in. Vi får ännu mer intressant konst på Gordons väggar. Förutom motivtapeten av ett svampmoln och Kafkaporträttet har vi nu också en bild av en majskolv. I Twin Peaks är det en minst lika oroväckande bild. Albert berättar att han inte hade någon lycka med Diane och därför får nu Gordon och Albert göra ett nytt försök tillsammans. De är nog båda med all rätt lite rädda för henne. Albert tvingar rent av Gordon att säga ”snälla” för att få honom att följa med igen. Väl hemma hos Diane (som verkar bi New Tork om jag inte misstar mig) möter de en ung man på väg ut (en bekant/pojkvän/älskare?) innan de blir motvilligt mottagna. Laura Dern är underbart bitsk och fullständigt i kontroll som Diane. Hennes blickar känns som de kunde döda och hennes sätt att be dem alla dra åt helvete är underbart. (Den lite senare scenen där hon först frågar Tammy vad hon heter och sedan säger åt henne att dra åt helvete var nog ett av mina största skratt under avsnittet.) Samtidigt finns det något mörkt där som skaver, ett sår som hon gör allt för att försöka dölja. Gordon lyckas ändå övertala henne att komma med dem.

På privatflyget till South Dakota håller sig Diane för sig själv och halsar ett gäng miniflaskor med sprit medan Tamara Preston visar Gordon och Albert vad hon upptäckt angående ”Coopers” fingeravtryck. Ett avtryck, ringfingret på vänster hand, var spegelvänt när det togs och sedan har någon på fängelset ”vänt det rätt igen”. Gordon påpekar att DubbelCoop sa ordet ”very” baklänges när de förhörde honom första gången och att just det fingret brukar räknas som det andliga centrumet i händerna. ”Du har klarat av prov efter prov” säger han uppskattande till Tammy. Albert visar också det enda foto de fått av DubbelCoop under dessa tjugofem år, utanför ett hus i Rio vilket han haft som bas under en tid. På bilden ser DubbelCoop verkligen ut som en knarkboss hämtad direkt ur Miami Vice.

I fängelset får Diane, efter att ha dikterat villkoren, förhöra DubbelCoop medan han sitter bakom den där märkliga glasväggen och Diane själv vid den kontrollpanel som jag inte tror är standard i amerikanska fångvårdsanstalter. Det här är den scen vi har väntat på ändå sedan vi förstod att vi skulle få träffa Diane. Och redan från första stund är spänningen i rummet total. DubbelCoop är på sitt allra otäckaste humör där han sitter helt uttryckslöst, som om han inte ens försöker låtsas vara en riktig människa. Hans ögon är fasansfullt tomma och svarta. Hans röst åter konstigt förvriden när vi hör den genom fängelsets högtalare. Som om hans röst var förinspelad och nu spelades upp igen men lite för långsamt. Och Diane skakar redan ända in i märgen redan innan hon ser honom. Här har något hänt. Det får vi snabbt bekräftat. ”Var sågs vi sist?” frågar Diane med en smärta i rösten som är påtaglig. ”Hemma hos dig” svarar DubbelCoop, en replik direkt hämtad från Lost Highway och levererad med precis samma tonläge. ”Jag kommer aldrig att glömma den kvällen.”

Diane och dubbelgångaren.

Det var med andra ord inte bara Audrey som dubbelgångaren gav sig på. Han har även förgripit sig på Diane. Jag kan inte tolka scenen på något annat sätt. Alla Coopers mest intima och heliga relationer och relationer har hans mörka skugga dragit i smutsen. Och vad än han gjorde med Diane, vad än det var för slags övergrepp så här det brutit henne på djupet. Hon bär sin bitskhet som en rustning, det förstår vi, och det rustningen ska skydda mot är det här. ”Vem är du” frågar Diane, på samma sätt som Laura i Fire Walk With Me frågade Bob. Tänk att stå ansikte mot ansikte med någon som du känner bättre än någon annan, du ser personen i fråga, det är den personen men ändå inte. Du vet att det inte är det. Ändå kan du inte förstå hur det kan vara möjligt. Det är verkligen en otäck tanke.

Det är intressant att dubbelgångaren inte för ett ögonblick verkar kunna lura de som faktiskt kände Cooper. Doktor Hayward visste att något var fel. Gordon och Albert har hämtat Diane men hennes möte med DubbelCoop bekräftar ju bara det som de egentligen har känt på sig redan från början. Det här är inte den rätte Cooper. Som Diane säger och pekar på bröstet: ”Det fattas något här inne.” Gordon instruerar fängelsedirektören att hålla DubbelCoop inlåst tills vidare men som vi strax ska se har dubbelgångaren andra planer.

Han ordnar sig ett möte med direktören och det är tydligt att han vet en massa saker som direktören inte vill ska komma ut. Precis som vi misstänkte så var hela den här Mr. Strawberry-grejen ett meddelande riktat till honom. Förmodligen kommer vi aldrig riktigt få veta exakt vad det betyder eller vad allt det här med de tre andra hundbenen som DubbelCoop pratar om innebär. Det är egentligen inte heller viktigt. Det vi behöver förstå är att DubbelCoop har tillräckligt med skit på direktören för att kunna kräva en bil med ett vapen i handskfacket och fri lejd åt sig själv och sin kumpan Ray som ju hade hamnat i finkan där redan i avsnitt två. (Vilket väcker frågan – hur mycket av detta hade DubbelCoop planerat i förväg? Visste han att han skulle åka in? Var det hans plan hela tiden? Oj, oj?) DubbelCoop för som han vill. Senare i avsnittet får vi se hur DubbelCoop och Ray lämnar fängelset. Ray ser väldigt nöjd ut. Det borde han nog inte göra. Han vet inte att DubbelCoop vet om att Ray blivit hyrd för att döda DubbelCoop, och inte heller vet han att Daria är död. Skulle inte tro att Ray har så värst långt kvar att leva. Men först är DubbelCoop ute efter att få reda på den info som Ray har om några mystiska koordinater. Fortsättning följer verkligen. Vad har DubbelCoop för plan i görningen egentligen? Något stort verkar helt klart på gång.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i Las Vegas de sista avsnitten får vi den här veckan ett relativt kort besök men ett betydelsefullt sådant. Cooper som Dougie sitter på sitt kontor och borrar sin penna ned i skrivbordet medan hans kollega Tony försöker tala med honom. Förmodligen vill Tony ha reda på hur mycket Dougie vet och vad han tänker göra med den informationen. När han får höra att poliser är på väg in på Dougies kontor flyr han snabbt fältet. Tre kriminalare (som enligt eftertexterna alla heter Fusco i efternamn, bröder?) kommer in för att förhöra Dougie om hans bil som ju blivit hittad sprängd i bitar. Som tur är dyker Janey-E upp på kontoret i samma stund efter att ha väntat nere på parkeringen. Hon kollrar snabbt bort poliserna med ytterligare en fantastisk monolog och hon och Dougie/Coop lämnar kontoret.

Då händer det som vi visste skulle komma: Ike the Spike slår till. Han tränger sig ut ur folkmassan och riktar en pickadoll mot vår hjälte. Tydligen har han inte lyckas få tag i en ny ishacka och möjligen är det en av anledningarna till att han misslyckas. Men främst är det Cooper som reagerar med någon slags muskelminne. Han slänger Janey-E åt sidan och riktar ett karateslag mot Ikes hals innan han greppar tag om pistolen. Janey-E hoppar på Ike bakifrån och i samma stund får Cooper se en miniversion av armens evolution växa fram ur asfalten och säga åt honom att vrida handen av Ike. Cooper riktar dock ytterligare ett slag mot Ikes hals och Ike flyr fältet. Vi kan ana att han saknar en bit hud på handen och senare ska vi se att den sitter fastbränd på pistolkolven. Jag vet inte riktigt hur sånt där fungerar och om det är meningen att det ska vara något övernaturligt med just den saken. Men hur som helst – Ike misslyckas med sitt uppdrag. Medan solen går ned ger Janey-E sitt vittnesmål till polisen och åskådare till händelsen blir intervjuade av Tv-nyheterna. Jag misstänker att vi kommer få se den här historien, om familjefadern Dougie Jones heroiska ingripande spridas viralt från lokalstationer till riksmedia – och vem vet vilka som då kan komma att få upp ögonen för Dougie?

Dougie Jones - hjälte.

På The Great Northern Hotel hörs ett konstigt svagt ljud, ungefär som när man drar ett vått finger på kanten av ett glas. Ben Horne och hans assistent Beverly försöker hitta källan till ljudet men var de än befinner sig i rummet tycks ljudet komma någon annanstans ifrån. Kameran glider runt och tycks landa på lampor eller på träpanelen. Vi har svårt att inte tänka på Josie, vars ande ju för så vitt vi vet fortfarande hemsöker hotellets väggar. Poängen med scenen är dock den erotiska laddning som väldigt snabbt uppstår mellan Ben och Beverly. Båda verkar känna av den. De verkar genuint vara attraherade av varandra. Men Ben lyckas än så länge stå emot frestelsen. Projekt God Människa är tydligen fortfarande en pågående process.

Beverly visar Coopers gamla nyckel som anlänt med posten och Ben gör kopplingen. Det är nyckeln till Coopers gamla rum. Hur den informationen kommer att spela in framöver vet vi dock inte ännu. Jag med flera hade kanske hoppats att det skulle vara Audrey som skulle hitta den där nyckeln. Men än så länge lyser hon med sin frånvaro. Det får i alla fall mig och undra vad vi laddar inför.

Att Beverly har problem hemma förstår vi snabbt. Hennes make Tom är döende i vad vi får anta är cancer. Ytterligare en döende man. Han är bitter över sin sjukdom och svartsjuk över att hon inte är hos honom. Det är en ond cirkel av anklagelser och dåligt samvete fram och tillbaka.

Avsnittet avslutas med några på samma gång korta och utdragna scener från The Bang Bang Bar och the RR Diner. Scenen där vi i över en och en halv minut får se någon metodiskt sopa golvet är förstås som gjort för att bråka med den del av publiken som inte uppskattar Lynchs överlagda och medvetet långsamma tempo. Men detta kan också vara en del av upplevelsen av Twin Peaks, att se ett golv bli sopat rent. Vi får förresten också veta att det är familjen Renault som äger baren och att inte bara droghandeln utan även sexhandel med minderåriga fortgår precis som det gjorde då, för tjugofem år sedan.

***

Den avslutande scenen på dinern har redan väckt en hel del väsen runt om på nätet. Det finns nämligen ett riktigt markant klaffel i scenen. Vi ser först cafét ur en vinkel. Vi klipper till en annan vinkel. Sedan tillbaka till den första. Men nu sitter andra personer vid disken. För somliga är detta ett tecken på alternativa dimensioner och jag vet inte vad. Personligen tycker jag det är ganska tydligt att vi ska förstå det vi ser som ett impressionistiskt montage över en kväll på the RR. Den här sortens konstigheter kan uppstå i klippningen när det material du har tillgängligt plötsligt visar sig inte riktigt räcka. Det är inget jättekonstigt med det. Å andra sidan, världen i Twin Peaks är drömlik och verkligheten är som vi har sett långt ifrån stabil…