lördag 16 februari 2013

The Master

Av alla filmer som hade premiär i USA under 2012 var Paul Thomas Andersons "The Master" en av dem som blev mest unisont hyllade av de amerikanska filmkritiker jag följer. Det var väntat. Det råder en stor konsensus om att Anderson är en av vår tids mest betydelsefulla auteurer. Särskilt nu, i det som många kallar hans andra fas, har varje ny Anderson-film kommit att bli en stor händelse i sig. (De verkar komma med ungefär fem års mellanrum.) En händelse som cineaster går och väntar på. Den tidige Anderson bar sina förebilder tydligt i sin estetik. Man kunde känna igen grepp från Robert Altman och Martin Scorcese. Nu är han själv en mästare värd att ta plats vid deras sida.

Visst, det ju långt ifrån så att kärlek från kritikerna direkt går att översätta till priser som Oscarsstatyetter. Dock var jag lite förvånad när listan över nominerade till årets bästa film presenterades för någon månad sedan och "The Master" inte fanns med. (Jag var också lite ledsen av "Moonrise Kingdom" inte var nominerad men det var inte lika oväntat.) Särskilt förvånande var beslutet att utelämna "The Master" då endast nio filmer nominerades i kategorin och inte som de senaste åren tio. Det känns som om man aktivt velat hålla filmen utanför konkurrensen. (Den är dock nominerad i några skådespelarkategorier.) Om man  vore konspiratoriskt lagd skulle man kunna undra om filmens motiv, hämtade från Scientologi-rörelsens tidiga  historia, spelat in? Det finns ju trots allt en del mäktiga scientologer i Hollywood.


Nå, det förblir spekulationer. Jag kan egentligen för lite om scientologi och dess grundare L. Ron Hubbard för att kunna uttala mig om likheterna med den rörelse som i Andersons film kallas the Cause. Och det är heller inte egentligen det som filmen handlar om. Inte heller vill Anderson berätta om sekter och de mekanismer som får folk att gå in i den sortens grupper. Snarare tycks han, liksom i sin förra film "There will be blood", vilja skildra en specifik period i amerikansk historia och vissa arketyper i det amerikanska psyket.

I centrum står en man vid namn Freddie Quell, spelad av Joaquin Phoenix. Quell är en apart person, en särling utan mål och riktning, en man som inte passar in någonstans. Vi möter honom först som flottist precis när andra världskriget tar slut.Sedan får vi följa hans misslyckade försök att återanpassa sig till det civila livet. Quell är alkoholiserad, han dricker de mest vedervärdiga blandningar vars huvudingedienser tycks vara jetbränsle och lacknafta, och han tycks ha en uppenbart skev sexualbild. Detta vrak till människa söker en kväll tak över huvudet som fripassagerare på en båt som opereras av the Cause och dess andlige ledare Lancaster Dodd (fantastiskt spelad av Phillip Seymour Hoffman). De två männen dras omdelbart till varandra. Dodd utser Quell till sin lärljunge, trots skepsis från bland annat hans hustru, gestaltad av den alltid lika hänförande Amy Adams.

En beskrivning av handlingen gör dock inte Andersons film rättvisa. Den är betydligt mer impressionistisk än vad en konventionell narrativ film är. Anderson fyller sin film med lyriska bilder. Precis som i "There will be blood" kommer jag att tänka på Jan Troell (från den tid då Troell var bra). Bilderna samverkar sedan med klipp och med musik och ljud till att skapa effekter hos åskådaren som ligger vid sidan om berättelsen. Jag kan omöjligen säga vad allt faktiskt betyder efter att ha bara sett filmen en gång men jag är djupt fascinerad, varje sekund.

Skådespeleriet är så intensivt och hypnotiskt att man nästan inte vet vart man ska ta vägen. Både Hoffman och Phoenix är strålande. Filmen leker dessutom hela tiden med en väldigt laddad men outtalad homoerotisk laddning mellan dessa två män som gör det hela än mer fascinerande.

Det kommer säkerligen ta mig lång tid och flera omtittningar innan jag är färdig med den här filmen. Den är strålande vacker och mystisk på ett väldigt tilltalande sätt. Det är sällan vi får den här sortens mångbottnade filmer idag. Vi får väl se om Hoffman får en Oscar för bästa biroll. Jag förutser dock att när man i framtiden kommer göra listor över detta årtiondets bästa filmer kommer detta verk att hamna mycket högt.

***
Förresten, Lena Endre dyker upp i en scen nära slutet av filmen. Hon klarar sig riktigt bra.

2 kommentarer:

  1. Hmm... There Will Be Blood är en av de senaste 20 årens bästa filmer om du frågar mig. Ser verkligen fram mot The Master. Det är väl bara konstatera att Anderson tar kliv efter kliv upp i kanoniseringshierarkin.
    Mvh Poeten amadeus mamma

    SvaraRadera